Attack!

Nu har jag läst Attack! av Kathy Lette. Den handlar om Maddy, som just fött sin son Jack när hon blir tagen för snatteri och förargelseväckande beteende på Harrods. Eftersom hon är från Australien och saknar gilitiga papper hamnar hon i kvinnofängelse och där riskerar sonen Jack att adopteras bort. Hon lyckas smuggla ut honom till sin vän Gillian, som är på jakt efter en rik, gammal man och blir måttligt glad över att få en bebis på halsen. Till råga på allt dyker också Alex, Jacks pappa, upp för att göra en dokumentärfilm om fängelset.

På baksidan av boken står det att detta är "Ett rafflande, roligt kärlekskrig." Jag vet i och för sig bättre än att tro på baksidestexter, men när jag hittade denna roman i bibliotekets bokbytarlåda trodde jag att den ändå kunde funka som lättsam sommarläsning. Nu blev förstås inte av att läsa den under sommaren, men jag tror ärligt talat inte att den hade varit mycket bättre i solen.

Det var inte mycket jag tyckte var humoristiskt och ingen av karaktärerna var speciellt sympatisk (utom då möjligen bebisen Jack). Historien var ointressant och oengagerande; mest kände jag mig uttråkad medan jag läste.

No och jag

No och jag av Delphine de Vigan handlar om Lou Bertignac, en överingtelligent 13-årig tjej. Hon är yngst, minst och bäst i klassen och i hemlighet är hon kär i Lucas, som är längst, sämst och coolast i klassen. När hon förbereder ett föredrag som hon är tvungen att hålla inför klassen väljer hon på måfå att prata om uteliggare. På järnvägsstationen träffar hon No, en artonårig hemlös tjej som går med på att bli intervjuad för föredraget. Men det går längre än så. Lou och No blir vänner och den vänskapen vänder upp och ner på Lous tillvaro. Hon bestämmer sig för att försöka rädda No och ge henne ett hem och en familj.

Den här romanen var väldigt lättläst och det tog inte lång tid att läsa den. Kapitlen var korta och språket enkelt och lättläst. Jag fastnade för den på en gång och man vill hela tiden läsa vidare för att få veta hur det ska gå för Lou, Lucas och No. Det är också en angeläget ämne att diskutera (inte bara i Frankrike, där romanen utspelar sig), men bitvis känns den inte speciellt trovärdig. Kanske beror det på att den bitvis kändes lite för fransk. Men jag gillar i alla fall slutet; ett annat slut hade känts alldeles för otroligt.

Karaktärerna känns inte heller alltid helt trovärdiga, men jag gillar i alla fall Lous naiva inställning till livet. No är mindre sympatisk, men det hade känts alldeles för osannolikt om hon hade varit det. Annars tycker jag att många karaktärer är stereotypa och det är svårt att känna något för dem.

Trots allt gillade jag den här romanen, men den var mer underhållning än ett inlägg i en samhällsdebatt. Visserligen klämmer författaren in en del fakta om hur många hemlösa som finns i Paris o s v, men det känns inte riktigt som att hon är speciellt insatt i de hemlösas situation, i alla fall inte mer än det hon kunnat läsa sig till. Läs gärna den här romanen, men gör det för underhållningens skull.

A Clockwork Orange

Nu har jag äntligen tagit mig för att läsa A Clockwork Orange av Anthony Burgess. Jag har sett filmen som bygger på den här romanen ett par gånger och jag kan inte påstå att jag har tyckt att den är speciellt bra. Men jag har ändå alltid tänkt att jag någon gång ska läsa boken för att jag misstänkt att den är bättre än filmen (eftersom det oftast är så) och nu har jag som sagt gjort slag i saken.

Och det visade sig att jag hade alldeles rätt. Jag fastnade för boken redan efter ett par sidor och jag ville hela tiden läsa vidare. Jag trodde att det skulle vara svårt att läsa den för att den delvis är skriven på ett påhittat språk, som är en blandning mellan engelska och ryska. Vid en första anblick verkar följande citat ganska obegripliga:
...you could peet it with vellocet or synthemesc or drencrom or one or two other veshches.
...to tolchock some old veck in an alley and viddy him swim in his blood.

Men det var faktiskt förvånansvärt lätt att komma in i det och innan jag läst ut romanen kändes ord som tolchock, malchick och chelloweck som helt normala engelska ord. Jag valde att läsa romanen på engelska främst för att jag tycker att den svenska titeln En apelsin med urverk låter lite löjlig, men också för att det knappast hade varit lättare att läsa på svenska eftersom den till stor del är skriven på nadsat (Burgess påhittade språk).

Jag älskade verkligen den här romanen, dels för att den är intressant ur en språklig synvinkel och dels för att den ger läsaren väldigt mycket tankar om ödet och fri vilja, etik och moral, gott och ont m m:
It may not be nice to be good, little 6655321. ... It may be horrible to be good. And when I say that to you I realize how self-contradictory that sounds. I know I shall have many sleepless nights about this. What does God want? Does God want goodness or the choice of goodness? Is a man who chooses the bad perhaps in some ways better than a man who has the good imposed upon him? Deep and hard questions…

They have turned you into something other than a human ... being. You have no power of choice any longer. You are committed to socially acceptable acts, a little machine capable only of good. And I see that clearly--that business about the marginal conditionings. Music and the sexual act, literature and art, all must be a source now not of pleasure but of pain.

But, brothers, this biting of their toe-nails over what is ... the cause of badness is what turns me into a fine laughing malchick. They don't go into the cause of goodness, so why the other shop? If lewdies are good that's because they like it, and I wouldn't ever interfere with their pleasures, and so of the other shop. And I was patronizing the other shop. More, badness is of the self, the one, the you or me on our oddy knockies, and that self is made by old Bog or God and is his great pride and radosty. But the not-self cannot have the bad, meaning they of the government and the judges and the schools cannot allow the bad because they cannot allow the self. And is not our modern history, my brothers, the story of brave malenky selves fighting these big machines? I am serious with you, brothers, over this. But what I do I do because I like to do.

Bara inte du

Jag har läst en del ungdomsromaner av Katarina von Bredow och nu har jag även läst hennes senaste, Bara inte du. Den handlar om 20-åriga Emma, som just flyttat in i sin första lägenhet. Hon är lycklig för det, men plötsligt blir allt komplicerat när hon upptäcker att hon har känslor för bästa väninnans pojkvän. Och än mer komplicerat blir det av att känslorna uppenbarligen är besvarade. Till råga på allt blir även förhållandet mellan Emma och bästa kompisen Markus lite ansträngt. Situationen blir också lite hotfull när det visar sig att hennes bror trasslat till det för sig och hon måste försöka hjälpa honom.

Katarina von Bredows inriktning på författandet är att skriva om ömöjlig och förbjuden kärlek och jag även om jag tycker att hennes böcker ofta är lite obehagliga, som t ex Syskonkärlek, där ett syskonpar blir förälskade i varandra, så tycker jag att hon skriver väldigt bra. Den här romanen är också bra och man vill hela tiden läsa vidare för att få veta hur det ska gå för Emma. När jag väl hade börjat läsa den var det svårt att lägga den ifrån sig.

Men det är ändå något som saknas och jag tycker inte att detta är hennes bästa roman; det är nog Expert på att rodna, tror jag. Förutom kärlek och vänskap tar von Bredow upp teman som drogproblem, skilsmässoproblem, otrohet m m, men det känns inte som att hon går in speciellt djupt på något av dem. Språket var enkelt och lättläst, vilket det bör vara i en ungdomsroman, och handlingen var ganska förutsägbar. Men det gör egentligen ingenting, eftersom det är just en ungdomsroman. Det här är kanske inte en roman som lämpar sig att använda i undervisning, men jag är övertygad om att det är många tonårstjejer som har läst och kommer att läsa den här romanen och då kan det vara bra att ha läst, om jag skulle få jobb som lärare.

Ers Majestäts olycklige Kurt

Ers Majestäts olycklige Kurt av Lena Ebervall och Per E Samuelson är något av en blandning mellan en historisk faktaroman och en skönlitterär roman, kanske med viss övervikt på det förstnämnda. Den handlar om Kurt Haijby, som under 30-talet har ett hemligt, homosexuellt förhållande med kungen, Gustaf V och om hur det påverkade hans liv fram till hans död 1965.

Jag får nog erkänna att jag inte hade en aning om att Gustaf V var homosexuell; det kom som en överraskning för mig när jag läste baksidestexten och det var en stor anledning till att jag lånade den här romanen på bibliotektet. Jag tyckte också att det var intressant att läsa om Haijbys förhållande med kungen och det var även rätt intressant att läsa om när han hamnade på sinnessjukhuset Beckomberga och skickades till Tyskland, där han hamnade i Gestapos fängelse, som en konsekvens av sin affär med kungen. Men mot slutet, när det mesta handlade om åtelat för utpressning, blev det ganska tråkigt och enformigt och jag tappade lite av intresset.

Romanen är välskriven och det märks att författarna lagt ner ett jättejobb på att hitta fakta om Haijbyaffären. Men det gör tyvärr också att den inte riktigt känns som en skönlitterär roman, utan mer som en faktaroman med en del skönlitterära inslag. De skönlitterära inslagen är dock på många ställen mycket bra. Speciellt gillade jag dialogerna, där man lätt kan föreställa sig hur de olika personerna pratade; man kan nästan höra V-Gurras läspande och skorrande r i repliken Eugen skall ha en liten soarrré till weekenden. Med några vasande trevliga gästerr och Pauls brytning i repliken Det hvar som helvede.

Jag har också lärt mig en del intressant, som att man på 30-talet gjorde mycket moderna experiment numera, där den sjuke får se ett antal bilder, och varje gång det kommer upp en bild på en naken yngling, så får den sjuke en elektrisk stöt. Det lär vara en mycket framgångsrik metod. Jag vet att man än idag försöker "bota" homosexuella på det viset i USA, men jag hade ingen aning om att det gjorts även i Sverige, även om jag förstås kände till att homosexualitet var olagligt och likställdes med pedofili.

Jag visste också att många homosexuella hamnade i koncentrationsläger under nazitiden, men jag kände inte till att det var för att de sågs som ett hot mot Tredje Riket (även om det är ganska logiskt att de tänkte så, med sina ariska avelsprogram) och att det därför betraktades som politiska fångar. Jag visste inte heller att SS hade en speciell avdelning för bekämpande av homosexualitet och fosterfördrivning.

Ett annat intressant, men egentligen ganska värdelöst vetande, är hur stadsdelen Kungens Kurva fick sitt namn. Visst vet jag att den heter så för att kungen körde av vägen i en kurva just där, men jag hade ingen aning om orsaken till varför de körde av vägen: Riksettan var hal. Det hade regnat mycket de senaste dagarna, första regnet efter den torra sommaren, och dikena var fulla med vatten. Kungens oväntade attack mot chaufförens underliv kom precis i fel ögonblick, i en ganska skarp högerkurva, när gasen var tryckt i botten. Man befann sig på en öde plats strax söder om Segeltorp, några mil utanför Stockholm. Chauffören ryckte till och tappade kontrollen och det bar sig inte bättre än att ekipaget gick av vägen och hamnade i diket.

Det fanns alltså en del intressant i den här romanen, men bitvis var den tyvärr lite tråkig att läsa, nästan som en torr föreläsning. Jag förstår förstås att författarna vill redovisa alla fakta de fått reda på och eftersom det rör sig om en historisk händelse, som inträffat i modern tid, kan man kanske inte göra romanen allt för skönlitterär. Men jag saknade ändå att läsa om huvudpersonernas tankar och känslor inför det som händer dem. Jag tycker också att författarna kunde ha låtit läsaren bilda sin egen uppfattning om vad som egentligen hände. Det känns som att de bara konstaterar att "så här var det", men jag tvivlar t ex starkt på att Gustaf V gav storkorset till Göring på grund av Kurt Haijby. Men trots detta tycker jag ändå att det här är en läsvärd roman.

Camera

Camera av Eva-Marie Liftner handlar om fotografen Johanna Hall som av sin farbror Jakob får ärva en portfölj med en bunt fotografier. Fotografierna är svårtydda och väcker hennes nyfikenhet, så hon reser till London för att söka svaret på vad som hände sommaren 1905, då Jakob praktiserade i en fotofateljé i East End. Johanna kommer en makaber historia på spåren.

Romanen utspelar sig dels i nutid och dels i dåtid. Johannas nutidsberättelse är skriven i jag-form, medan Jakobs är skriven i tredje person. Jag tycker dock inte att de två tidsperioderna är lika intressanta, utan det känns som att den verkliga romanen utspelar sig i början av 1900-talet. Vad Johanna har för sig i romanens nutid intresserar mig knappast alls och det gör att romanen känns väldigt ojämn.

Överhuvudtaget har jag svårt för att komma in i den här romanen och den har redan börjat blekna bort ut mitt minne, så jag kan inte påstå att den gjorde något stort intryck på mig. Bitvis var den så tråkig att jag knappt orkade läsa vidare. Jag har aldrig hört talas om författaren och jag kan inte påstå att jag blev särskilt intresserad av att läsa något mer av henne. I somras bytte jag till mig den här boken i bibliotekets bokbytarväska och där kommer den nog att hamna igen nästa sommar.

Ängelns lek

När jag såg att Carlos Ruiz Zafón hade kommit ut med en ny roman, Ängelns lek, blev jag glad. Jag tyckte jättemycket om hans första roman Vindens skugga och ville därför absolut ha den här romanen. Även Ängelns lek utspelar sig i Barcelona och har vissa beröringspunkter med Vindens skugga, utan att det för den skull är nödvändigt att man har läst den för att uppskatta den här romanen. Man känner dock igen vissa karaktärer från den första romanen.

Den här romanen handlar om David Martín, som vill bli författare. Han skriver gotiska berättelser och är på väg att slå igenom när han drabbas av olycklig kärlek och kan inte uppfylla det slavkontrakt han upprättat med förläggarna. Men en dag dyker en man som påstår sig vara förläggare upp och ger honom ett märkligt erbjudande som han inte kan motstå. David ska skriva en bok av ett slag som världen sällan skådat och för det ska han få en stor summa pengar. Han köper ett övergivet tornhus där han upptäcker en del hemligheter. Snart befinner han sig en en gåtfull mardröm som det inte tycks finnas någon väg ut ur.

Jag tyckte inte lika mycket om den här romanen som jag tyckte om Vindens skugga. Carlos Ruiz Zafón skriver väldigt bra, men jag tycker att tempot i den här romanen är alldeles för långsamt. Dessutom är intrigen lite för tillkrånglad och det känns som att författaren ansträngt sig lite för mycket. Det är lite för mycket övernaturliga inslag och lite för många mord.

Det är ingen tvekan om att Zafón skriver bra och hans miljö- och personbeskrivningar är mycket bra. Jag gillar författare som kan konsten att gestalta istället för att skriva rakt ut vad läsaren ska tycka, tro och tänka. Det är mycket som är oklart i den här romanen och det kan säkert reta en del, men jag gillar att inte få veta allt utan tvingas använda fantasin lite grann. Den här romanen påminner i stilen om de gotiska skräckromaner som huvudpersonen David Martín skriver, men jag tycker inte att författaren lyckas helt med att skapa spänning i romanen, annat än i enstaka partier.

I den här romanen tycker jag mig också lägga märke till spår av författarens arbete som manusförfattare i Hollywood. Bitvis känns romanen lite som ett filmmanus. Jag tror också att den skulle göra sig mycket bra som film. Jag tycker också om att romanen ger en del tankeställare, framför allt om religion;
Det mest intressanta hittills är att de flesta religioner verkar utgå från en verklig, historisk händelse eller från en person med största sannolikhet har existerat, sedan har de i snabb takt utvecklats till rörelser som formats av och underkastats politiska, ekonomiska och sociala omständigheter inom den egna gruppen. /.../ Mycket av mytologin kring de här troslärorna, från liturgi till normer och tabun, kommer från den byråkrati som växer fram parallellt med dem, och inte från den förmodat historiska händelse eller person som var deras upprinnelse. Större delen av derssa enkla och harmlösa anekdoter- där sunt förnuft blandas med skrock- och den krigiska ton som allteftersom utvecklas i dem, kommer ur efterföljande tolkningar av de grundläggande troslärorna, när de inte tenderar att förvrängas i händerna på dem som förvaltar dem. Den administrativa och hierarkiska aspekten som verkar vara avgörande för deras utveckling. Till en början är sanningen uppenbarad för alla, men snart dyker det upp individer som ger sig själva makten och plikten att tolka, förvalta, och i vissa fall, ändra på sanningen. De säger sig göra det för det allmännas bästa, och i det syftet bygger de upp en mäktig organisation och potentiell förtryckarapparat. Detta beteende, som enligt vad biologin har lärt oss kännetecknar alla sociala djur, förvandlar snart doktrinen till en byggsten för kontroll och politisk kamp, med splittring krig och uteslutning som oundviklig följd.

Det fanns mycket som var tänkvärt i romanen, men detta tycker jag är speciellt värt att uppmärksamma, eftersom det enligt min mening är så det är (kristendomen är INTE ett av de få undantagen!): En av grundpelarna i alla organiserade religioner, med ytterst få undantag, handlar om att underkuva och förtrycka kvinnan, och att utesluta henne från gruppen. Kvinnan ska finna sig i rollen som eteriskt, passivt och moderligt väsen, hon får inte vara stark och självständig, det kan stå henne dyrt. Hon han få en hedersplats bland symbolerna, men aldrig i hierarkin. Religion och krig är manliga angelägenheter. Och det slutar ofta med att kvinnan inte bara medverkar till, utan även driver på, sin egen underkastelse.

Carlos Ruiz Zafón skriver också mycket vacker om böcker: Varje bok, varje volym du ser här är besjälad. Besjälad av den som en gång skrev boken, av alla dem som har läst den, levt sig in i den och drömt om den. För var gång en bok byter ägare, för var gång som en ny läsare låter sin blick glida fram över sidorna i den, växer sig bokens själ allt starkare.

Mitt nya jag

Mitt nya jag av Sophie Kinsella är en chick lit-roman som handlar om Lexi, som vaknar upp på sjukhuset efter en olycka. Hon har tappat minnet och tror att året är 2004 istället för 2007 och att hon har sneda tänder och ett katastrofalt kärleksliv. Men hennes tänder är raka, hon är chef på jobbet och gift- med en snygg miljonär. När hon får veta mer om sitt nya jag och sitt perekta liv upptäcker hon en del mindre roliga saker om sig själv.

Som all litteratur i den här genren är romanen enkelt skriven och därmed lättläst. Jag har tidigare läst Mina hemligheter, The Secret Dreamworld of a Shopaholic och The Undomestic Godess av samma författare och jag gillade inte alls The Secret Dreamworld of a Shopaholic, men de övriga två böckerna jag läst hör inte till Shopaholic-serien och de har varit betydligt bättre. Därför trodde jag att jag skulle gilla även den här, men det gjorde jag inte.

Den här romanen saknade den humor som fanns i både Mina hemligheter och The Undomestic Godess och jag kan inte på något sätt känna sympati för huvudpersonen. I de romaner jag läst tidigare har det också varit en hel del romantik, vilket jag saknade i den här romanen. Dessutom känns handlingen så osannolik att det är svårt att engagera sig.

Jag ogillar dessutom omslaget på den här romanen. Tjejen på bilden ser mest ut som en uppblåsbar docka med sina överdrivet rosa läppar. Dessutom ser hon ut som en dum bimbo (visserligen ska det säkert symbolisera huvudpersonens förvirring, men då kan de väl ha en tjej som ser förvirrad istället för korkad ut på omslaget?).

Romanen var mycket ytlig och jag irriterade mig lite på att den sänder ut budskapet att det är viktigt att vara snygg. Men den gick i alla fall fort att läsa och hade väl vissa kvaliteter som lättsam underhållning (exempelvis gillar jag avsnittet där Lexi försöker göra sig av med en död fisk), men någon bra litteratur är det inte enligt min mening.

Högläsaren

Högläsaren av Bernhard Schlink fick jag tag på i bokbytarväskan på biblioteket. Jag hade aldrig hört talas om den, men det fanns inte så många andra bra böcker i bokbytarväskan och baksidestexten lockade i alla fall lite grann. Och när jag började läsa den ångrade jag inte för ett ögonblick att jag bytte till mig den!

Den handlar om Michael som på 60-talet träffar den mer än dubbelt så gamla Hanna. Hon är vacker, sensuell och gåtfull. Efter skolan smyger sig den femtonårige Michael hem till henne för att älska och för att läsa högt för henne ur olika romaner. Men deras kärlek är dömd på förhand och Hanna försvinner, men de träffas igen några år senare och Michael får veta mer om den gåtfulla Hanna.

Skuld och skam är två framträdande teman i den här romanen: Hon accepterade att ställas till svars, men ville inte dessutom skylta med sin skam. Hon slogs inte för att rädda sin egen sak utan för det hon menade vara sanning och rätt. Eftersom hon alltid måste förställa sig lite, aldrig kunde vara alldeles öppen och helt sig själv, blev hennes påståenden sällan övertygande men för henne var det sanning och rätt, det enda hon ville kämpa för. Hon måste vara totalt slut. Hennes kamp gällde inte bara rättegången. Hennes kamp gällde och hade alltid gällt, inte att visa vad hon kunde utan att dölja vad hon inte kunde. Ett liv där nerderlagen markerats av drastiska uppbrott och segrarna varit lyckat kamouflage.

Den här romanen inbjuder till en hel del tankar och funderingar och det är ju som bekant något som jag tycker om. Det jag tyckte var mest intressant var att inte bara Hanna ställs till svars för det hon gjort, utan även Michael, fast på ett annat sätt.

Jag tyckte väldigt mycket om den här romanen. Den var kort och väldigt enkel i handlingen, men just för att den får läsaren att tänka och känna så älskade jag den. Jag fastnade i den nästan så fort jag började läsa och jag tänkte hela tiden medan jag läste att den skulle passa jättebra som film. När jag hade läst ut den läste jag på lite grann om författaren m m och fann då att den faktiskt redan kommit ut som film, med titeln The Reader och med Ralph Fiennes och Kate Winslet i huvudrollerna. Jag är förvånad över att jag inte hört talas om den eller sett den, men jag ska försöka se den så snart som möjligt (även om jag har svårt att tro att den överträffar romanen, eftersom filmer sällan gör det).

Brunstkalendern

Som ett litet tidsfördriv har jag nu läst Brunstkalendern av Emma Hamberg. Och som tidsfrödriv och en stunds underhållning passar den här romanen alldeles utmärkt. Den handlar om tre systrar som är helt olika. Marie är äldst och bor i Stockholm där hon är barchef på en tuff hårdrocksbar. Åsa är näst äldst och miljonär. Men det hon och hennes man helst vill ha kan de inte köpa för pengar- ett barn. Barn har dock yngsta systern Lena gott om; hon har fyra stycken plus ett antal kaniner, några katter och en hund. Hon sliter hårt för att ta hand om dem medan hennes man mest bara jobbar. Ingen av systrarna lever det liv de hade drömt om, men när de motvilligt måste återvända till barndomshemmet Solvändan tar deras liv ännu fler oväntade vändningar.

Den här romanen är väldigt enkel skriven och meningarna är korta. Ibland alldeles för korta. Emma Hamberg skriver ofta med ofullständiga meningar och det gör att det går fortare att läsa, men jag irriterar mig ändå på det (fast det kan vara svenskläraren i mig, så andra kanske inte alls stör sig på det). Men hennes sätt att skriva är ibland också humoristiskt och det gillar jag.

Handlingen i romanen är långt ifrån originell och den var rätt förutsägbar. Det gör inte heller så mycket eftersom jag inte förväntade mig annat när jag valde den. Karaktärerna är stereotypa, fast det gör också att man känner igen sig själv och/eller andra i dem. Jag har dock svårt att riktigt identifiera mig och känna med någon av dem.

Det irriterar mig också lite grann att romanen slutar utan att man riktigt får veta hur det ska gå. Visst, man får veta att relationen mellan systrarna löser sig, men man vill ju också veta hur det blev med allt det andra. På det stora hela var den här romanen ganska medelmåttig. Den funkade som underhållninng och tidsfördriv, men jag har också läst feel good-litteratur som varit bättre än denna.

Utan nåd

Utan nåd av Peter Birro har undertiteln The Sound of Speed och på ett sätt tycker jag att det är en mer passande titel. Speed har nämligen en väldigt central roll i romanen. Den handlar om Daniel, som åker till London för att hälsa på sin f d flickvän, numera bästa vän, Melinda. Melinda bor i ett ockuperat hus tillsammans med några andra och Daniel flyttar in där. Det är en udda samling människor, men intresset för att dricka öl och ta droger har de gemensamt. Daniel blir också kär i Izabella, som förutom sina drogproblem också har psykiska problem.

Jag kan inte precis påstå att jag kan identifiera mig med någon av karaktärerna i den här romanen. Jag delar varken deras livsstil eller musiksmak (Morrisseys musik är viktigt i romanen). Men man får helt klart en känsla av att författaren identifierar sig med romankaraktärerna och att den delvis är självupplevd. Att romanen är skriven i jag-form bidrar till den känslan.

Inte på något vis kan jag tycka att detta är en vacker kärleksroman eftersom jag har otroligt svårt för romaner (och filmer) som romantiserar eller normaliserar droger. Visserligen försöker inte Peter Birro få det att verka som att droger är något positivt, men romanen ger ändå en känsla av att droger är något normalt och i viss mån romantiskt. För mig som inte provat på starkare droger än alkohol och som inte ens gillar att bli full känns därför det mesta så främmande och avlägset att det är svårt att identifiera sig med någon.

Det är dock ingen tvekan om att Peter Birro är en duktig författare. Han skriver med ett poetiskt språk som jag gillar (fast det förekommer en del irriterande stavfel). Jag gillar också att romanen utspelar sig i London, även om jag inte precis känner igen mig (jag var visserligen på King's Cross, men jag rörde mig aldrig i området runt omkring). Men det känns som att författaren varit på de platser som han beskriver och det gör romanen trovärdig.

Jag både gillade och gillade inte den här romanen. Det jag gillade var Birros sätt att skriva, men handlingen tyckte jag inte var särskilt bra. Handlingen var också väldigt förutsägbar och det som hände på slutet blev ingen riktig överraskning.

En stilla vrede

Berättarjaget i Åke Lundgrens En stilla vrede berättar om sin farfars liv. Farfadern var mycket noga i allt han gjorde och var väldigt snäll och blev aldrig arg; kunde på sin höjd säga "Jag blir nästan som arg när jag tänk på det ...". Det är en berättelse om en man som finner sig i allt- nästan. För inom farfar brann en stilla vrede som sent omsider vaknade.

Precis som i Åke Lundgrens andra romaner utspelar sig denna i Västerbotten och är delvis skriven på dialekt, främst då i dialogen. Det tycker jag om eftersom det ger en känsla av äkthet och trovärdighet. Jag tycker inte att det gör den svår att förstå, men jag kan förstås inte avgöra om den är svår att förstå för någon som inte är van vid dialekten.

Jag tyckte väldigt mycket om den här romanen, trots att den egentligen inte handlade om särskilt mycket och trots att den var ganska förutsägbar, på så vis att jag räknade ut redan tidigt på vilket sätt farfaderns stilla vrede skulle ta sig uttryck. Jag gillar Åke Lundgrens sätt att skriva, eftersom det är enkelt och han skriver inte ut det som är självklart. Han låter läsaren läsa mellan raderna och det uppskattar jag.

En annan sak som jag gillade med romanen var att farfadern påminde väldigt mycket om min egen farfar. Exempelvis så hade farfar i romanen ett potatisland som upptog en hel legda, precis som min farfar. Men jag tror inte att det bara handlar om att han påminde om min farfar, utan jag tror att han påminner om många människors farfar och det är just det att Åke Lundgren lyckas med att skapa en generell karaktär som ändå blir personlig och levande som gör romanen så bra.

Equinox

Equinox av Michael White är en deckare som utspelar sig i Oxford. En seriemördare dödar unga kvinnor och avlägsnar organ, olika för varje gång, och ersätter det med ett mynt. Amerikanskan Laura Niven är författare och bestämmer sig för att skriva en roman vilket leder till att hon börjar forska om morden. Snart inser hon att ockultism har med saken att göra och hon kommer ett hemligt sällskap, som härstämmar från Isaac Newtons tid, på spåren.

Den här romanen var bitvis lite spännande och den skulle nog kunna bli ganska bra på film, men språket är så dåligt att man knappt orkar engagera sig i historien. Det gör också att karaktärerna blir platta och ointressanta. Det är svårt att komma ihåg vem som är vem och tyvärr gör det att slutet inte blir lika spännande som det annars hade kunnat vara.

Historien utspelar sig delvis i nutid och delvis på Isaac Newtons tid och de två historierna är väldigt ojämna. Båda är förstås skrivna med samma dåliga språk, men kapitlen som utspelar sig på Newtons tid är urtråkiga och jag kände inget som helst engagemang när jag läste dem. Det kändes som att romanen hade kunnat bli precis lika bra om de kapitlen inte hade varit med. Dock gillade jag faktadelen som fanns i slutet av romanen, där man fick läsa lite mer om t ex Newton, alkemi och astrologi.

Detta är helt klart en roman som försökt rida på vågen efter Dan Browns Da Vincikoden, men som inte alls når upp till dess standard. Fast ett litet plus är det att det inte är den heliga graalen som står i centrum i den här romanen. Här har författaren också kryddat lite med lite influenser från Indiana Jones, men det blir inte särskilt lyckat.

19 minuter

19 minuter av Jodi Picoult handlar om en skolskjutning i en liten amerikansk småstad. Peter Houghton mobbas från första dagen i skolan tills han sjutton år gammal går in i sin skola med två pistoler och skjuter ihjäl 9 skolkamrater, 1 lärare och skadar många fler, både fysiskt och psykiskt.

På nitton minuter hinner man klippa gräsmattan, färga håret, se en period i en hockeymatch. På nitton minuter kan man baka scones eller få en tand lagad hos tandläkaren, man kan vika tvätten för en familj på fem personer. Nitton minuter tog det för Tennese Titans att få utsålt till slutspelen. Det är programtiden för en pratshow minus reklaminslagen. Det är så lång tid det tar att köra mellan Vermonts delstatsgräns och staden Sterling i New Hampshire. På nitton minuter kan man beställa en pizza och få den hemkörd. Man kan läsa en saga för ett barn eller få oljan bytt i bilen. Man kan promenera en och en halv kilometer. Man kan lägga upp en kjol. På nitton minuter kan man stoppa världen eller bara hoppa av den. På nitton minuter kan man hämnas…..

Så börjar romanen och jag fastnade för den redan där. Romanen utspelar sig under drygt 17 år och jag gillar verkligen upplägget med den brutna kronologin. Romanen börjar med själva skjutningen och sedan får vi i vissa kapitel läsa om vad som hänt i det förflutna och som ledde fram till skolskjutningen och i andra kapitel får vi också veta vad som händer efter skjutningen. Jag tycker att det gör läsnigen mycket intressantare och författaren lyckas också få med en liten överrraskning i slutet.

Det är också intressant att man får läsa om händelsen ur flera olika personers synvinkel: barndomskamratens, domarens, mammans, utredarens och Peters. Det märks ganska tydligt att Jodi Picoult har inspirerats av bl a händelserna i Columbine. Det är omöjligt att låta bli att jämföra den här romanen med We Need To Talk About Kevin och på ett sätt tycker jag att den här romanen är bättre, just för att den ser saken från flera olika personers perspektiv. Dock går ju We Need To Talk About Kevin mer på djupet än vad den här romanen gör. Det känns som att Jodi Picoult är mer intresserad av att sälja och därför känns också romanen lite ytligare. Författaren har också inkluderat en ganska onödig kärlekshistoria i sin roman, som jag dock inte tycker stör handlingen.

Jag har tidigare läst flera romaner av Jodi Picoult (Allt för min syster, Försvinnanden, Mercy och Den tionde kretsen) och jag har gillat dem alla, mer eller mindre. Men jag tycker nog att 19 minuter är det bästa jag har läst av henne hittills.

Allt som återstår

Allt som återstår är Elin Boardys debutroman och utspelar sig på Orust från början av 1900-talet till 1923. Huvudperson i romanen är Emma, som stannar hemma på gården för att ta hand om sin far när syskonen försvinner åt olika håll, från Arboga till Amerika. Hon blir med barn och gifter sig med drängen Emil och sedan kommer fler och fler barn, samtidigt som livet på gården går vidare i sakta mak.

Det händer inte speciellt mycket i den här romanen och det är på något vis det som gör den så intressant. Jag fastnade i den med en gång och ville hela tiden läsa vidare för att få veta mer. Skildringen av Emmas liv känns väldigt realistisk och jag gillar Elin Boardys sätt att skriva, med korthuggna meningar där ord i slutet av meningen faller bort, som en oavslutad tanke eller en oavslutad replik. Dock blir det ibland lite tjatigt, men det är ingen tvekan om att hon skriver bra.

Just det långsamma tempot och händelselösheten är det som gör den här romanen till en realistisk kvinnoskildring. Det känns precis som att det var precis så där det var för kvinnorna på den tiden. På ett sätt får den mig att tänka på min mormor, trots att hon inte alls har många likheter med Emma. Bitvis blir den dock lite tråkig, men det gör inte så mycket. Jag skulle också ha önskat att hon skrivit lite mer om vad som händer på slutet.

Romanen har verklighetsbakgrund, eftersom Emma Ulrika Johansson var Elin Boardys morfars mor, men det mesta är förstås fiktion eftersom ingen kan veta vad verklighetens Emma tänkte, kände och gjorde. Det man vet är rena fakta, som vem hon gifte sig med och hur många barn hon fick samt att hon hamnade på Vänersborgs Hospital & Asyl och avled där.

Miljöbeskrivningarna i romanen är mycket bra, men karaktärerna beskrivs dock inte lika bra, inte ens huvudpersonen Emma. Man känner inte riktigt att man kommer henne inpå livet; kanske för att det inte finns något allvetande berättarjag. Men kanske också på att hon helt enkelt var en person som var svår att lära känna. Hennes man Emil påminner en hel del Heathcliff i Wuthering Heights och Emma känner både avsky och lust inför honom. Själv har jag svårt att hitta något sympatiskt med Emil. Den enda karaktär, förutom Emma, som jag tycker är intressant är Emmas bror Simon, som åker till Amerika, kommer tillbaka och åker till Amerika igen.

Jag tyckte i alla fall väldigt mycket om den här romanen och det är svårt att tänka sig att den är skriven av en debutant. Hoppas verkligen att Elin Boardy fortsätter att skriva, för jag kommer garanterat är läsa hennes romaner om hon skriver fler.

Att kyssas genom ett hissgaller

Att kyssas genom ett hissgaller av Maria Gustavsdotter är tydligen den tredje fristående delen om Annelie, som är frånskild och ensamstående mamma med tonårsbarnen Alva och Anton. När hon är på väg hem till en väninna på balkonginvigningsfest fastnar hon i hissen och Sören som kallas dit för att hjälpa henne ut är den läckraste karl hon någonsin sett, i alla fall sedan hon träffade sin ex-man Bertil. Deras vägar korsas ytterligare ett antal gånger och Annelies liv förändras snart.

Jag brukar vanligen läsa alla delar i en serie i rätt ordning, även om det egentligen inte är en serie utan fristående delar. Men jag gillade titeln på den här romanen och eftersom jag inte hittade de första två på biblioteket chansade jag på att det skulle funka även utan att ha läst de första. Det gick alldeles utmärkt eftersom den inte refererade särskilt mycket till tidigare händelser.

Det jag gillade med den här romanen var den vardagliga känslan i den. Den kändes helt enkelt realistisk. Det hände egentligen inte särskilt mycket och det är kanske det som gör att den känns som att man får ta del av en verklig människas liv.

Vad jag inte gillade med den här romanen var alla stavfel. Visserligen inte några stavfel som gjorde att det var svårt att förstå och det är ständigt samma typ av stavfel, d v s stavfel där det saknas en bokstav på slutet, förmodligen för att författaren varit lite för flink i fingrarna på tangenbordet, t ex skull istället för skulle och framför istället för framföra. Jag tycker att dessa stavfel är mycket störande, speciellt då de är så ofta förekommande.

Handlingen är enkel och den är rätt förutsägbar, men den är lätt att läsa och man vill gärna läsa vidare för att få veta hur det ska gå för Annelie med kärleken, med barnen och med den besvärliga kunden på jobbet. Den här romanen gav en stunds avkoppling utan att vara något litterärt mästerverk.

Tillsammans- andra boken

Tillsammans-andra boken av Denise Rudberg är naturligtvis uppföljaren till Tillsammans. Eftersom jag gillade Tillsammans ville jag även gärna läsa den andra boken om Alexander, Jakob och Theresa så efter att ha läst om den första boken för att fräscha upp minnet läste jag också den andra.

I den här boken återförenas de tre vännerna på sommarlovet efter att Alexander har bott i Skåne under hela året. Jakob och Theresa har dock umgåtts en hel del under året som gått. Theresas känslor blir förvirrade när Alexander oväntat dyker upp igen. Alexander känner sig inte trygg i familjens stora villa, trots att pappan sitter i fängelse. Han får dessutom veta något chockerande av sin mamma. Jakob mår dåligt över sina föräldrars ständiga gräl om pengar.

Precis som den första boken så är den här väldigt lättläst och går fort att läsa (att jag läste ut båda böckerna på en natt när jag jobbade är ett bevis på det). Handlingen gör också att man gärna vill läsa vidare. På omslaget finns ett omdöme från bokora.se som lyder Skön avkoppling, en sträckläsare och det håller jag med om. Det finns alldeles säkert ungdomsböcker som är bättre skrivna än den här, men jag tror att den här boken tilltalar ungdomar väldigt mycket. Dock tycker jag att Denise Rudberg kan hoppa över "spänningsinslaget" i böckerna, eftersom det ändå inte blir särskitl spännande. Det är ändå uppenbart att detta är en kärleksroman för ungdomar.

Jag tycker också att Denise Rudberg i fortsättningen ska hålla sig till att skriva ungdomsromaner. De vuxenromaner jag har läst av henne, Jenny S och Matilde, har inte varit speciellt bra (särskilt inte den senare), men Tillsammans- serien är underhållande att läsa. Det har även kommit ut en tredje bok i serien och jag kommer självklart att läsa den också (fast just nu är det kö till den på biblioteket, vilket väl talar för att jag har rätt i mitt antagande att ungdomar vill läsa den).

Tillsammans

Jag har läst om Tillsammans av Denise Rudberg för att friska upp minnet lite innan jag läste Tillsammans- andra boken. Eftersom den var väldigt lättläst och gick fort att läsa hann jag läsa både den och Tillsammans-andra boken medan jag jobbade natt. Vad jag tyckte om Tillsammans kan man läsa här. Det jag tyckte när jag läste den i somras stämmer väl överens med vad jag tycker nu när jag har läst den en andra gång.

Att jag har läst den en andra gång så snart efter att jag läste den första gången (det var ju ändå bara ungefär ett år sedan) tyder dock på att den inte gjort något bestående intryck. Helt klart är också att det definitivt finns ungdomsböcker som är bättre än den här ur litterär synpunkt, men jag tror att unga tjejer ändå väldigt gärna läser den här och jag förstår dem; det är lätt och enkel underhållning.

Lyckan är en sällsam fågel

Titeln på Anna Gavaldas senaste roman, Lyckan är en sällsam fågel, kändes lite konstlad, som om man velat ha en titel som för tankarna till hennes förra roman, Tillsammans är man mindre ensam. Den blev ju populär och har, såvitt jag förstår, numera också filmatiserats, så förmodligen vill man locka folk att köpa även den här romanen med hjälp av titeln. Det franska originalets titel, La consolante vilket är en tröstomgång i boule, är mycket mer passande till romanens handling.

Den handlar om Charles, som är arkitekt och reser mycket i jobbet. Hans förhållande med Laurance har kallnat och hon bedrar honom ofta. Relationen till styvdottern Mathilde är ibland besvärlig, men han tycker mycket om henne. En dag får han ett brev där det bara står "Anouk är död." och det väcker liv i gamla minnen av bland annat barndomsvännen Alexis, hans mamma Anouk och Dadda, transvestiten som är Alexis nanny. Till slut inser han att han måste göra en del förändringar i sitt liv.

Jag har tidigare läst romanerna Tillsammans är man mindre ensam och Jag älskade honom samt novellsamlingen Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans av Anna Gavalda. Jag tyckte väldigt mycket om Tillsammans är man mindre ensam och Jag älskade honom var också helt okej. Jag hade därför ganska stora förhoppningar på den här romanen. Tyvärr måste jag säga att den var lite av en besvikelse. Visst skriver Anna Gavalda bra och jag gillar hennes poetiska metaforer, men det räcker inte riktigt till när historien inte håller måttet. Detta är på inget sätt en dålig roman, men det finns vissa saker som jag inte riktigt gillar. En av dem är hennes överanvändande av tre punkter: Att han var en tvärhand hög men steg upp själv varenda morgon och att jag alltid gick omkring och oroade mig för att han inte fått i sig någon frukost och... Att jag aldrig hade berättat det för någon enda människa eftersom jag skämdes så mycket... Han var ju så liten... Ja. Jag skämdes, Att jag skulle vara tvungen att börja jobba dag från och med nästa månad. Att översköterskan inte gav mig något val och att jag inte hade vågat tala om det för honom ännu... Att dagmammorna aldrig hinner gå igenom barnens läxor eller lyssna på läsläxan, i alla fall inte de som jag hade råd med och att... att jag självklart skulle betala honom! Han var ett jättesnällt barn, som var van att leka själv och att... det inte var vidare fint hemma hos mig, men i alla fall lite hemtrevligare än här och... Och detta är bara ett kort exempel; så här ser i princip hela romanen ut.

Jag hade också väldigt svårt att komma in i handlingen. I början var den bara dyster och tråkig och jag hade verkligen svårt att intressera mig för vad som hänt med Charles, Alexis och Anouk i det förflutna. Jag gillar Gavaldas sätt att ge ledtrådar till vad som hänt istället för att berätta rakt ut, för det visar att hon inte underskattar sina läsare, men de ledtrådarna väcker ändå inte riktigt min nyfikenhet.

Inte förrän ungefär halva romanen, när han träffar Kate, får jag intresse nog att läsa vidare. Och det är egentligen väldigt synd, för egentligen så är relationen mellan Charles, Alexis och Anouk mer komlicerad och mer värd att behandla litterärt. Kärlekshistorien mellan Charles och Kate liknar mest en Harlekinroman förklädd med ett vackert språk.

Tyvärr är det också så att Anna Gavalda inte riktigt lyckas hålla ihop romanen; det känns som två romaner i en. Den ena handlar om Charles och hans tankar och känslor kring sina relationer och den andra är en banal kärlekshistoria mellan Charles och Kate. När Charles träffar Kate släpper Gavalda nämligen helt berättelsen om Anouk och det känns som att den romanens röda tråd klipps av. Romanen är också en liten aning för lång; den hade kunnat kortas ner ganska mycket utan att förlora handlingen.

Det är också en annan sak som gör att jag har svårt för den här romanen och det är ålderskillnaden. Charles är 47 och Kate är 25 och när han var ung hade han en relation med bästa vännens mamma. Det kan tyckas löjligt, men jag håller inte med om uttrycket "kärleken har ingen ålder." Förmodligen för att jag själv aldrig kunnat se något attraktivt med en man som är nästan dubbelt så gammal (eller hälften så gammal, för den delen) som mig.

Miljöbeskrivningarna är detaljerade (ibland lite för detaljerade), men karaktärerna känns inte speciellt levande. De är heller inte speciellt originella. Något som jag gillar med romanen är omslaget (även om omslaget inte har något med handlingen att göra). Det var i första hand omslaget som fångade min blick i bokhandeln och när jag sedan såg att det vara Anna Gavalda som skrivit den var det ingen tvekan om att jag skulle köpa den. Jag kan inte säga att romanen var så dålig att jag ångrar att jag köpte den, men den håller absolut inte samma klass som Tillsammans är man mindre ensam.

Baby Jane

Baby Jane av Sofi Oksanen handlar om Piki, Helsingfors coolaste flata, som är fånge i sitt eget hem. Hon lider av panikångest och klarar inte av att gå ut annat än på natten när hon är full. Berättaren i romanen är Pikis bisexuella flickvän som tillsammans med Piki startar en firma där de säljer begagnade underkläder till män. Men deras förhållande är förstås dömt på förhand eftersom hon inte kan förändra Piki.

Den här romanen har säkert fått strålande recensioner av kritikerna, men den lämnar mig ganska oberörd. Mest tycker jag att den är jobbig och irriterande. Jag tycker att det är fruktansvärt tröttsamt att läsa om personer med psykiska besvär och vilka piller de tar eftersom jag absolut inte kan identifiera mig med dem (jag känner dock igen personer som jag känner/har känt i dem).

I stort sett alla karaktärer i romanen är osympatiska. Piki tycker jag är fruktansvärt självisk, t ex tycker hon synd om sig själv för att ex-flickvännen Bossa inte längre vill gå och handla åt henne flera gånger i veckan. Berättaren har våldstendenser, t ex knivskär hon Piki, lämnar henne och struntar i att svara i telefon och på sms där Piki förklarar att hon är svårt skadad och behöver ambulans.

Jag gillade att romanen inte var helt kronologisk, men jag tyckte att det var lite trist att man kunde räkna ut vad som skulle hända ganska tidigt i romanen. Slutet var också en aning överdrivet. Sofi Oksanen skriver bra, även om jag tycker att vissa formuleringar kändes väldigt krystade och vissa meningar upprepades lite för ofta och romanen var välkomponerad. Den var också lätt att läsa och det tog inte lång tid att komma igen de drygt 200 sidorna. Men den lämnade mig som sagt ganska oberörd eftersom jag inte kunde identifiera mig med eller känna för någon av karaktärerna.

Det kändes också som alldeles för mycket att skriva en bok om homosexualitet, bisexualitet, alkoholproblem, panikångest, depression och tablettmissbruk. Som det är nu får man intrycket av att alla lesbiska kvinnor lider av depression, panikångest och/eller någon annan psykisk störning som de ständigt knaprar piller för. Dock tror jag inte att det är vad Oksanen vill förmedla, men vad vill hon egentligen säga med romanen?

Harry Potter and the Half-Blood Prince

Nu har jag läst Harry Potter and the Half-Blood Prince för tredje gången. Anledningen till att jag valde att läsa om den just nu är förstås för att ha den i färskt minne när jag skulle se filmen. Eftersom jag redan har skrivit om den här boken i bloggen så kan man läsa om handlingen och mina åsikter om den här.

Jag tycker fortfarande att den här boken är en av de bästa i serien för att den har en bra balans mellan spänning, humor och romantik. Dock tyckte jag inte att man lyckades lika bra med det i filmen. Speciellt saknar jag den spännande slutstriden, som inte finns med i filmen. Jag var inte heller glad över att regissoren lagt till scener som inte alls finns med i boken. Dock tycker jag att han lyckats betydligt bättre med att få med det väsentliga i den här filmen än i den förra. Men jag tycker att man borde ha lagt mer vikt vid halvblodsprinsens identietet. I boken är det nämligen en ganska viktig grej och eftersom den även är titeln på filmen så känns det som att det borde ha varit viktigare. Men det var i alla fall två och en halv timmes underhållning att se filmen, även om den inte var den bästa i serien.

Kvällstaxa

Kvällstaxa av Ildikó von Kürthy med undertiteln Varför sjungs det inga serenader nuförtiden? handlar om Cora Hübsch som är trettiotre år och singel. Romanen utspelar sig under en lördagkväll, från 17.12 till 00.01, under vilken Cora sitter hemma och väntar på att en man, som hon träffat på en fest och tror är mannen i hennes liv, ska ringa. Under tiden hon väntar tänker hon tillbaka på hur hon träffade mannen som ska ringa och funderar på allt möjligt, från sina fula fötter till sina konstiga grannar.

Detta är en ganska kort roman, vilket gör att den går ganska fort att läsa. Att den utspelar sig under bara några timmar en lördagkväll gör också att det blir ett bra tempo i romanen, liksom att kapitlen är olika långa. Varje kapitel börjar med ett klockslag och det bidrar också till att det blir tempo i berättelsen, även om det egentligen inte händer särskilt mycket. Bilderna i boken tycker jag dock inte tillför särskilt mycket, även om de inte heller stör.

Jag gillade den här romanen eftersom den var ganska lättsam och humoristisk. Även om den var ganska förutsägbar så ville man ändå läsa vidare för att få veta hur det gick till när de träffades och, framför allt, om han kommer att ringa. Det är också roande att läsa hennes funderingar på allt möjligt. Jag fastnade särskilt för följande citat: Systrar, låt oss säga som det är: kvinnans i särklass mest omfattande problemzon är- mannen.

Nio dagar i Maddes liv

Nio dagar i Maddes liv av Maria Küchen är en mycket kort och lättläst bok, som inte tog mer än någon timme att läsa. Den är också utgiven på ett förlag som ger ut lättlästa böcker. Anledningen till att jag lånade den på biblioteket var att jag ville ha något lätt att läsa när jag jobbade natt. Dock tyckte jag kanske att den var lite väl lättläst, men det är ändå bra att ha läst den så att jag t ex kan rekommendera den till elever som vill/behöver ha lättlästa böcker.

Boken handlar om Madde som jobbar på parkförvaltningen. Hon har haft ett förhållande med en man som inte var snäll mot henne och när hon en dag får se byggjobbaren Jakob i parken blir hon blixtförälskad. Tyvärr visar det sig att han har flickvän, men Jakob hjälper i alla fall Madde att komma över det som hänt i det förra förhållandet.

Jag är mycket imponerad av att Maria Küchen lyckades skriva en komplicerad historia om kärlek, vänskap, sexuellt utnyttjande och hämnd på ett så enkelt sätt. Hon lyckas också skapa riktiga karaktärer i denna korta roman. Speciellt Madde känns som en riktig människa; man känner igen både sig själv och andra i henne. Hon utvecklas också en del under romanens korta handling.

Jag har tidigare inte läst lättlästa böcker (jag har ju aldrig haft något behov av det), men jag får ändå för mig att det är något unikt med att skriva en lättläst bok som innehåller så mycket mellan raderna. Detta är en roman som jag absolut kan tänka mig att använda i undervisning, just för att den erbjuder en hel den att tänka på och diskutera.

This Charming Man

This Charming Man av Marian Keyes köpte Jonas till mig när han var i USA, men det är först nu jag har kommit mig för att läsa den. Jag har läst och tyckt om alla Keyes tidigare romaner (Vattenmelonen, En oväntad semester, När Lucy Sullivan gifte sig, Sista chansen, Sushi för nybörjare, Änglar, Å andra sidan och Anybody out there?), så jag hade ganska höga förväntningar på den här.

Den här romanen har tre huvudpersoner som alla har kopplingar till samma man, politikern Paddy de Courcy. Lola är flickvännen som chockas av nyheten att Paddy ska gifta sig med en annan kvinna. För att komma över det åker hon ut på landet och där lär hon känna lokalbefolkningen och blir också värd för transvetitträffar på fredagkvällarna. Grace är journalist och kände Paddy som ung, då han var tillsammans med hennes tvillingsyster Marnie. Marnie är gift och har två barn, men har också alkoholproblem, vilket hon vägrar att erkänna.

Det tog lite tid innan jag kom in i den här romanen, men när jag väl gjort det var den riktigt bra. Jag är ingen älskare av chic-lit, men Marian Keyes böcker har jag tyckt om i alla fall. Något av det jag gillar med Marian Keyes är att hon faktiskt utvecklas som författare. Istället för att bara skriva samma roman om och om igen (som så många andra inom samma genre) vågar hon gå vidare och ta upp nya ämnen. I den här romanen tar hon bl a upp alkoholism och kvinnomisshandel och det gör att den får lite mera djup än de flesta andra romaner i samma genre, samtidigt som den förstås också innehåller en del humor och romantik.

Marian Keyes väljer att skriva om de tre olika kvinnorna på olika sätt. Graces avsnitt är skrivna i jagform, medan Marnies är skrivna i trede person och Lolas är skrivna som någon sorts dagboksanteckningar. Jag tycker att det är en bra idé att skriva på olika sätt för varje person, för det gör det lättare för läsaren att hänga med. Dock gillade jag verkligen inte anteckningsformen hon valt att använda i Lolas avsnitt, eftersom hon då inte skriver med fullständiga meningar. Det är inte svårt att förstå, men det stör mig ändå.

Jag tycker inte heller att hon lyckas helt med att ha flera huvudpersoner. Enligt omslaget handlar romanen om fyra kvinnor och den fjärde är då Alicia, kvinnan som gifter sig med Paddy de Courcy. I två avsnitt på sammanlagt ca 20 sidor i hela romanen på drygt 550 sidor, ett i början och ett i slutet, handlar om Alicia, men jag tycker inte att det är tillräckligt för att se henne som en av huvudpersonerna. Därför tycker jag också att det var rätt onödigt att ens ta med henne. Det som berättas i hennes avsnitt kunde någon annan ha berättat istället. Det känns också som att Lola och Grace är viktigare karaktärer i romanen är Marnie. Avsnitten om Marnie och hennes alkoholproblem är dock väldigt intressanta, men känns lite som ännu en handling i handlingen.

Jag gillade den här romanen och på slutet var det svårt att lägga den ifrån sig eftersom man ville veta hur det skulle gå (även om man förstås i stora drag vet hur de kommer att sluta). Dock tycker jag att Keyes kunde ha kortat ner den här romanen lite grann. Den är absolut inte långtråkig, men historien skulle ha kunnat berättas på ett mer kortfattat sätt.

Yngling på guld

Yngling på guld av Ernst Brunner har undertiteln Roman om ett brott och det är precis vad den handlar om. Den handlar nämligen om rånet på Nationalmuseum år 2000, då två tavlor av Renoir och en av Rembrandt stals. Den vykortsstora tavlan Yngling på guld var försvunnen i fem år innan den återbördades till Nationalmuseum. Detta är alltså en roman om ett brott som inträffat och fått sin upplösning innan romanen skrevs, så den erbjuder inga överraskningar. I den första delen får man lära känna förövarna och ta del av deras planering och utförandet av kuppen samt ta del av den polisutredning som ledde till att några av dem greps. I den andra delen får man läsa om hur tavlan kom till på 1600-talet, om Rembrandts liv och om vad som hänt tavlan fram tills den 370 år senare stals från Nationalmuseum. I den tredje delen kommer upplösningen då man får fast de som har Rembrandts tavla undanstoppad i en lägenhet i Stockholm. Eftersom svensk lagstiftning inte tillåter brottsprovokation fick man ta hjälp av amerikansk och dansk polis för att få tag på tavlan.

Jag tyckte att idén bakom den här romanen var väldigt bra, men tyvärr känns det inte som att Brunner lyckas särskilt bra. Brunner har använt sig av förundersökningsprotokoll, avlyssningsband och domstolsprotokoll för att skriva sin roman och det märks. Det känns nästan som att läsa ett enda långt förundersökningsprotokoll utbroderat med lite annat. Därför känns det inte som att man lär känna karaktärerna ordentligt och man får inte heller riktigt kläm på relationen mellan de olika personerna i gruppen.

Den andra delen som handlade om Rembrandt och hans liv var betyldigt intressantare. Den delen påminde mig lite grann om Tracy Chevaliers böcker, eftersom hon också skriver historiska romaner om tavlor. Det märks att Ernst Brunner har läst in sig ordentligt på ämnet. Det var dock ibland till nackdel, eftersom det i den här delen ibland inte kändes som att jag läste en roman, utan en läroboksbiografi om Rembrandt.

Dock är den andra delen välskriven, vilket man inte kan säga om de två andra delarna. Han gör så många språkliga fel att det är svårt att överse med. Det jag retar mig mest på är att han använder stog istället för stod. Det är möjligt att han gjort det medvetet för att få språket att verka modernt (för han använder det inte i den historiska delen), men det blir bara irriterande. Irriterande är också alla de syftningsfel han gör. Tyvärr inga syftningsfel som blir oavsiktligt roliga, utan bara syfningsfel som gör att romanen blir en liten aning svårläst eftersom man då och då måste hejda sig och tänka till på vad han menar.

Men annars var det en relativt lättläst roman, speciellt i de moderna delarna. Dialogen kändes ibland lite störande, med meningar som Jag försöker minnas, du vet, men det är så svårt att komma... och tänka så långt bak vad jag gjorde vid den tiden. eller Det var klockan fyra på eftermiddagen och jag handlade julklappar med min tjejkompis. Senare jag tror jag klappade in dom. Samtidigt ger dialogen en känsla av autenticitet, eftersom jag antar att dialogen kommer från polisens inspelningar av förhören och att de här personerna faktiskt pratade så. Det är ju som bekant ganska stor skillnad på talat och skrivet språk och det kan kännas lite konstigt med talat språk i en skriven roman, men i det här fallet tycker jag att det var bra.

Den här romanen kändes inte riktigt som en helhet på grund av att den bestod av tre delar, varav den ena tog upp tavlans historia. Det är absolut inte ointressant att läsa om tavlans tillkomst och Rembrandts liv, men jag hade nog hellre velat ha det mer inbakat i själva romanen istället för separat i en egen del, som dessutom skiljer sig väldigt mycket i stil från den övriga romanen.

Som helhet var det dock en ganska intressant roman, dels att läsa om hur kuppen planerades och utfördes och dels hur det gick. Just i den delen finns nog det mest intressanta, eftersom det var okonventionellt att använda sig av brottsprovokation för att lösa fallet. Jag tror att Brunners syfte med att skriva romanen varit att väcka debatt om detta med brottsprovokation: Efter tingsrättens domar i december 2005 yrkade åklagaren på skärpta straff för samtliga inblandade i häleridelen, dvs i försöken att sälja Rembrandt. Hösten 2006 hölls därför nya förhör i hovrätten som kom till slutsatsen att brottsprovokationen varit så uppenbart otillbörlig att man i stället meddelade påföljdseftergift och frikände samtliga.

Kärlekens arkitekt

Kärlekens arkitekt är skriven av Emilio Calderón och handlar om José Maria, en ung spanjor som under spanska inbördeskriget söker sin tillflykt till spanska akademien i Rom. För att få tag på pengar säljer de en del böcker som finns i akademiens boksamling. Men det visar sig snart att en av böckerna de sålt dolde en hemlighet, Skaparens karta, en karta som sägs vara ritad av Gud. De upptäcker snart att det finns många som vill ha tag på den: nazisterna med Himmler i spetsen, Vatikanen och de allierade. José Maria och den unga kvinnan Montse blir värvade som spioner. José Maria förälskar sig i Montse, men när de träffar prinsen (och fascisten) Junio Valerio Cima Vivarina blir Montse genast förälskad och känslorna tycks vara besvarade.

På omslaget står det att detta är En annorlunda spionroman och en svidande vacker kärlekshistoria från andra världskrigets Rom. Det tycker jag är en ganska bra beskrivning av den här boken, även om jag personligen kanske inte skulle ha använt just orden svidande vacker. Det här är dock en roman som man inte kan låta bli att jämföra med andra. Författaren är spanjor och hans sätt att skriva påminner en hel del om Carlos Ruiz Zafóns sätt att skriva. Temat kärlek är också gemensamt för de båda spanska författarna. Dock tycker jag kanske att Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafóns roman var lite bättre.

Eftersom den här romanen utspelar sig i Rom under andra världskriget kan jag inte heller låta bli att jämföra den med Historien av Elsa Morante. Morantes roman var betydligt tjockare och allvarligare, men jag tycker att Kärlekens arkitekt lyckades bättre med att skildra hur det var i Rom under kriget. Miljöbeskrivningarna var nämligen mycket bra och då jag varit i Rom kände jag naturligtvis igen vissa platser och det tycker jag alltid förhöjer läsvärdet lite grann. Exempelvis ligger spanska akademien i Trastevere, där också jag bodde när jag var där.

Och självklart kan man inte undgå att jämföra en spionroman om ett upphittat religiöst föremål med Dan Brown, främst då Angels and Demons, som ju också utspelar sig i Rom. Jag tyckte om Angels and Demons och en av anledningarna till det är just att den utspelar sig i Rom. Som sagt så gillar jag att läsa om platser jag har varit på. Dock är Kärlekens arkitekt inte en thriller/spionroman på samma sätt som Angels and Demons, utan främst är den nog att betrakta som en kärleksskildring.

Den här romanen var välskriven, intressant och lite spännande, även om spänningen inte var huvudsaken i den. Jag kom in i den på en gång och ville hela tiden läsa vidare för att få veta vad som skulle hända mellan José Maria och Montse, vem Junio Valerio är och varför han hjälper dem och vad som ska hända dem i jakten på Skaparens karta. Jag tyckte också om att jag som läsare blev lite överraskad när historien får sin upplösning.

Jag gillade alltså den här romanen och speciellt fastnade jag för följande citat:
Jag vill visa att en boks värsta fiende faktiskt inte är insekter, eld, solljus, fukt eller tidens gång, utan människan. Det är verkligen ironiskt när man tänker på att det är människan som har skapat boken. Det är som att säga att människans värsta fiende är Gud, hennes skapare... Fast möjligheten finns ju att Gud ogillar människan lika mycket som hon ogillar böcker...

Svart som synden

Svart som synden är Stephen Booths åttonde roman om Edendalepoliserna Ben Cooper och Diane Fry. I den här boken hittar några byggjobbare ett lik på den ensliga bondgården Pity Wood. Snart hittas också ett andra lik, som saknar huvudet, på gården. Liken har legat där ett respektive tre år, så det finns inte många ledtrådar att gå efter. De försöker få hjälp av lokalbefolkningen, men de är inte så villiga att prata med polisen.

Jag tycker att Stephen Booth skriver bättre än de flesta deckarförfattare, men det jag gillar mest är hans person- och miljöbeskrivningar. Han lyckas med att få karaktärerna levande, även bikaraktärerna, t ex de osamarbetsvilliga byborna, och man kan inte låta bli att tycka om både Ben Cooper och Diane Fry. Dock tycker jag att det börjar bli dags att det händer något mer mellan dem, så det hoppas jag på inför nästa bok. Även miljöerna är så bra beskrivna att man nästan kan känna det strilande engelska regnet och se de gamla gården framför sig.

Jag tycker också att han lyckas bra med att skapa spänning och hans böcker är inte lika förutsägbara som de flesta deckare är. I den här tyckte jag att det var väldigt intressant med beskrivningarna av gammal vidskepelse, som skrikskallar och hjälpande händer:
'Den hjälpande handen skulle komma från en avrättad brottsling och huggas av medan liket hängde i galgen', läste Cooper i guideboken. 'Det finns ett recept här', avbröt Amy. Hon var elva år nu och märkvärdigt vuxen på många sätt. Cooper började tycka synd om lärarna i hennes nya skola. Hon kunde vara obarmhärtig om man tråkade ut henne. 'Vad då, sa du?' 'Ett recept'. 'Som i en kokbok? Den sortens recept?' 'Ja, det är det väl.' "Receptet är enkelt om man vill konservera en hjälpande hand", står det. Cooper såg på sin brorsdotter och undrade över den plötsliga förändringen i tonfallet. Nu var hon intresserad. Det var äckligt bara att stå och titta på en konserverad hand, men att lära sig att konservera den själv...det var coolt. Han borde väl inte bli förvånad. ' "Krama blodet ur handen. Bind in den i en svepning och låt den ligga och dra i en lösning med salpeter, salt och peppar i två veckor. Låt den sedan torka i solen". /.../" Dessutom behövs ett ljus, stöpt av fett från en hängd, vax samt sesam från Lappland." ' /.../ 'Jag vet hur man använde den hjälpande handen', sa Cooper. 'Man satte ett ljus mellan fingrarna på de och sedan tände man dem när man bröt sig in.' 'När vad då?' 'Jo, den användes av inbrottstjuvar. De trodde att den gjorde dem osynliga. Och att den hindrade dem som bodde i huset från att vakna.' hade man använt hårtestar. De hade doppats i talg- dels från Det sista stycket på det förklarande anslaget brydde han sig inte om att läsa upp. Till ljusvekarden hängdes kropp, dels från en gammal hankatt- och sedan hade ljusen helgats genom att man läste Fader Vår baklänges.

Eftersom jag gillar lite morbida saker tyckte jag att detta var intressant. Det fick mig också, i likhet med Coopers brorsdotter Amy, att tänka på Harry Potter: Det är precis som Draco Malfoy i den där butiken i Diagongränden. (fast i själva verket var det förstås Knockturn Alley och inte Diagon Alley).

Vanligtvis brukar jag inte gilla deckare, men så här på sommaren tycker jag att det passar ganska bra att ligga ute i solen med en deckare och den här passade alldeles utmärkt. Jag tycker att Stephen Booth är bättre än de flesta deckarförfattare och jag har gillat alla hans böcker. Och jag kommer att fortsätta att läsa hans böcker även i framtiden.

Tvillingsystrarna

Jag har tidigare läst flera romaner av Marie Hermanson, t ex Snövit, Värddjuret, Musselstranden, Hembiträdet, Mannen under trappan och Svampkungens son samt novellsamlingen Det finns ett hål i verkligheten och turen har nu kommit till Tvillingsystrarna. Det är Hermansons andra roman och skrevs 1993.

Huvudperson i Tvillingsystrarna är Robert, som är en medelålders förvirrad man som har som nöje att följa efter kvinnor som han ser på stan. En dag får han se en kvinna hos tandläkaren och följer efter henne hem. Av en slump lär han känna kvinnan, 22-åriga Elisabeth Strand och hennes familj. Han blir handlöst förälskad i henne och de inleder ett förhållande. Men deras kärlek kompliceras av förhållandet mellan Elisabeth och hennes tvillingsyster Gertrud, som är rullstolsburen och sjuklig.

Egentligen händer det inte så mycket i den här romanen, men den griper ändå tag i läsaren. Man vill läsa vidare för att få veta hur det ska gå för Robert och vad som ska hända med Elisabeth och hennes tvillingsyster. Hela romanen har en känsla av overklighet över sig, så att man inte riktigt vet om det är dröm eller verklighet; om det som händer verkligen händer. Det gillar jag.

Jag tycker om Marie Hermansons sätt att skriva, lättläst utan att vara för enkelt. Karaktärerna i romanen känns både verkliga och overkliga, och just det gör att det är svårt att identifiera sig med någon. Alla känns mer eller mindre osympatiska, men ändå engagerar man sig i hur det ska gå för dem. Den här romanen är kanske inte hennes bästa, men den var bra och jag kommer definitivt att fortsätta att läsa hennes böcker, t ex Ett oskrivet blad, som jag ännu inte läst samt de böcker hon förhoppningvis kommer att skriva i framtiden.

Sommardöden

Mons Kallentofts andra deckare heter Sommardöden och handlar även den om kriminalinspektör Malin Fors. Det är en mycket varm sommar i Linköping och Malin Fors letar efter en våldtäktsman och en försvunnen flicka. Dessutom härjar våldsamma skogsbränder i området. En dag hittas den försvunna flickan nergrävd på stranden och nu har man istället en mördare att få tag på. Man har inga riktiga ledtrådar, utan polisen nystar i alla ändar de kan komma på.

Jag läste Kallentofts första deckare Midvinterblod för ett tag sedan och tyckte rätt bra om den. Jag är inte särskilt förtjust i deckare, men den tyckte jag var bättre än genomsnittet och det var också anledningen till att jag valde att läsa den här. Detta är en deckare som passar alldeles utmärkt att läsa på sommaren, speciellt i pocketupplaga som jag gjorde. Det ger lite extra känsla och kanske är det därför som jag tycker att Sommardöden var bättre än Midvinterblod. Men jag tyckte också att deckargåtan här var intressantare och mindre förutsägbar.

Förra bokens styrka låg i språket, då Mons Kallentoft skriver på ett sätt som skiljer sig från de flesta andra deckarförfattare. Han skriver fortfarande bra, men är kanske lite påverkad av allt beröm han fick för språket i den förra, för ibland tycker jag att det blir lite överdrivet. I Midvinterblod lät Kallentoft offret komma till tals i de kursiva avsnitten och det irriterar mig att han använder sig av samma grepp i Sommardöden, dels för att det är fantasilöst att göra precis samma sak två gånger, men mest för att det känns ganska löjligt att ett mordoffer skulle kommentera sin egen mordutredning; det skulle ju i princip betyda att det finns ett liv efter detta och det tror jag inte på.

Jag tycker fortfarande att Malin Fors är en ganska tråkig karaktär och jag tycker att det är fantasilöst med en ensamstående polis som jobbar för mycket och har problem med spriten. Jag tycker inte heller att man riktigt lär känna någon av karaktärerna. Miljöbeskrivningar är dock ganska bra och Kallentoft lyckas bra med att förmedla sommarens och eldens värme. Dock kan jag tycka att det känns lite fånigt att det i förra boken var den kallaste vintern i mannaminne och i den här är det den varmaste sommaren i mannaminna. Vad blir det i nästa bok, som enligt intervjun med Mons Kallentoft i slutet av boken ska heta Höstoffer, - den blåsigaste hösten i mannaminne? Eller kanske den regnigaste hösten i mannaminne?

The Toss of a Lemon

The Toss of a Lemon av Padma Viswanathan är en släktkrönika som följer en familj i Indien från 1896 till 1958. Sivakami blir bortgift som tioåring och blir änka när hon är arton. Hon har då två barn, Thangam och Vairum. Mot konventionen väljer hon att stanna kvar i den döde makens hus tillsammans med den homosexuelle tjänaren Muchami för att hennes son ska få den bästa utbildningen. Barnen växer upp och dottern Thangam får många barn, som Sivakami sedan tar hand om.

Jag visste inte särskilt mycket om den här romanen när jag bad Jonas att köpa den till mig i USA; jag hade bara sett den på någon bokförsäljningssida där den fick goda recensioner. Till en början verkade den också väldigt lovande. Det absolut bästa med romanen var den inblick man fick i den indiska kulturen. Visserligen så är ett av romanens syften att visa på den förändring som skett i det indiska samhället, så man kanske inte har lärt sig så mycket om det moderna Indiens kultur, förutom att det förflutna alltid är länkat till nutiden.

Det var väldigt intressant att läsa om hur flickor giftes bort vid 7 års ålder och i hur hög grad man lät horoskopen styra vem som skulle gifta sig med vem. Det var också intressant att läsa om hur Sivakamis liv blev efter att hon blivit änka; att hon inte fick röra vid någon (inte ens sitt lilla barn) mellan gryning och skymning, var tvungen att raka huvudet och inte fick bära smycken m m. Det mesta i brahminernas kultur, för det är det kastet huvudpersonerna tillhör, verkar handla om rent och orent. Kvinnor som hade mens fick t ex spendera flera dagar i isoleringsrum och alla badade väldigt ofta.

Det jag dock inte riktigt gillade var att författaren på vissa ställen förklarar vissa saker lite väl övertydligt, medan annat inte förklaras alls. Till exempel så vet jag inte vad det är för skillnad på klädedräkterna sari och paavaadai, hur man utför en puja eller vad tiffin är. Det hindrar i och för sig inte förståelsen av handlingen (i alla fall inte för det mesta), men det retar mig ändå lite grann att författaren inte förklarar sådana saker. Det skulle ge mycker mer kunskap om den indiska kulturen, vilket ju måste ha varit ett av hennes syften med att skriva romanen.

Jag tycker också att det är lite väl många personer med i romanen. Delvis kan det bero på att jag är ovan vid de indiska namnen, vilket gör att jag inte av bara namnet kan avgöra om det är en man eller kvinna och de ovana namnen gör det svårare att komma ihåg dem. Jag har ju ingen föreställning om hur en person som heter Thangam, Janaki, Raghavan eller Bharati ser ut eller är, vilket jag ju har med svenska eller engelska namn. Det är ju dock inte en brist hos romanen, utan hos mig. Fast jag tror inte att det bara beror på det att jag tyckte att det var för många karaktärer att hålla reda på.

Jag tycker också att karaktärerna är lite dåligt beskrivna. Det känns inte som att de har något djup, med undantag för Sivakamis dotterdotter Janaki som man får lära känna lite närmare. Jag tycker att man åtminstone borde få lära känna Sivakami, som man kan säga är bokens huvudperson, lite bättre. Men romanen känns på det stora hela ganska platt och ytlig eftersom författaren mest beskriver vad som händer och inte hur personerna tänker och känner inför detta.

En annan brist hos romanen är att författaren inte riktigt får den att hänga ihop. Det känns som att Sivakami är huvudperson, men i slutet av romanen handlar det knappt om henne utan om dotterdottern istället. Jag tycker inte heller att hon lyckas knyta ihop romanen ordentligt. Det finns vissa saker som bara lämnas helt utan att författaren återkommer till det. Exempelvis hade Sivakamis man helande kraft och brukade ge sig iväg med siddhas (jag vet inte vad de är heller) och vara borta i flera dagar. Dessa siddhas verkar ha någon hemlighet som rör dottern Thangam. Detta berörs inte alls senare i romanen, vilket känns lite snopet.

Jag förstår varför författaren väljer att lägga så stor vikt vid horoskop och vidskepelse, eftersom det uppenbart var (är?) viktigt i Indien. Men jag retar mig lite på att all vidskepelse slår in, t ex att Sivakamis man dog precis när hans horoskop förutspådde, att Vani skulle förbli barnlös så som horoskopet sa eller att de barn som inte förlösts med Sivakamis "lucky hands" dog.

Den här romanen var väldigt ojämn. Bitvis var den mycket bra och intressant, men andra delar var riktigt långtråkiga att läsa. Med tanke på att den är över 600 sidor lång så skulle det inte ha gjort något om författaren kortat ner den något. Språket i romanen är bra och Padma Viswanathan använder många fina ord, men ibland känns det nästan lite konstlat som att hon har ansträngt sig lite för mycket. Det jag gillade allra mest med den här romanen var dock bladen, som verkade vara skurna med papperskniv, så att de var ojämna och mjuka i kanterna. Det kan tyckas som en oväsentlig detalj, men jag uppskattade det.