Midvinterblod

Midvinterblod av Mons Kallentoft är en deckare, som är den första delen av tre planerade böcker om polisen Malin Fors. Hon är ensamstående mamma till en tonårig dotter och har ett komplicerat förhållande till ex-maken och ett alldeles för gott förhållande till spriten. Mitt i den kallaste vintern i mannaminne hittas en man hängd i ett träd ute på Östgötaslätten. Tillvägagångssättet påminner om de asatroendes midvinterblot. Men ingen kan förstå varför någon skulle vilja mörda Bollbengan, en av stadens utstötta. Det blir Malins Fors och hennes kollegors uppgift att ta reda på vem som skulle vilja mörda Bollbengan, en av stadens utstötta.

Jag är inte särskilt förtjust i deckare och jag vet inte riktigt varför jag köpte den här boken på bokrean, men jag tror att jag tilltalades av titeln och kopplingen till asatron. Dessutom fanns ett citat av Magnus Utvik, ICA-kuriren på omslaget: Skippa Stieg Larsson, Kallentoft är bättre! Eftersom jag tyckte att Män som hatar kvinnor var riktigt dålig tyckte jag att det var bra att Kallentoft är bättre. I och för sig brukar jag inte lita allt för mycket på texterna på omslaget, för det vore inte första gången de ljög för mig. Men den här gången visade det sig stämma- Kallentoft är mycket bättre än Larsson. Det behöver ju dock inte nödvändigtvis betyda att Kallentoft är bra.

Det som jag oftast ogillar med deckare är att de ofta är alldeles för förutsägbara och i viss mån var även Midvinterblod förutsägbar, fast inte helt och hållet och det gillade jag. Men egentligen tycker jag att handlingen var ganska tunn och inte särskilt spännande. Jag tyckte också att Malin Fors var en ganska tråkig huvudperson och dessutom ganska klichéartad (hur ovanligt är det med ensamstående poliser som har problem med spriten?). Men jag gillade att hennes privatliv inte tar överhanden och blir viktigare än deckargåtan, vilket jag upplever att det många gånger gör. När jag pluggade svenska läste vi Sprängaren av Liza Marklund och den tyckte jag mest handlade om disk, städning och hämtning/lämning på dagis.

Dock tycker jag inte att deckargåtan är det intressantaste i den här deckaren. Istället tycker jag att det är Kallentofts sociologiska perspektiv som är intressant. Jag tycker att han beskriver samhället, från den förmögna läkarfamiljen till samhällets utstötta, på ett väldigt bra sätt. I och för sig så beskriver Kallentoft bara dessa saker utan lägga några värderingar i det, men det får ändå mig som läsare att fundera över hur det ser ut i vårt samhälle.

Men det som verkligen skiljer Kallentoft från mängden är hans språk. Han skriver inte på det där jounalistiska sättet som i stort sett alla deckarförfattare gör nuförtiden, vilket jag tycker är ganska tråkigt. Kallentoft skriver väldigt bra och använder många fina formuleringar. Jag fastnade speciellt för formuleringen Orden blev hängande i luften, men det fanns många liknande meningar. Han underskattar inte heller sin läsare genom att förklara precis allting och det uppskattar jag väldigt mycket, eftersom det enligt min mening är ganska sällsynt.

Jag blev inte överförtjust i den här romanen, främst för att jag tyckte att karaktärerna var lite tråkiga och handlingen inte särskilt spännande. Men att Kallentoft skriver bra uppväger mycket och jag kommer med all sannolikhet att läsa även den andra boken om polisen Malin Fors.