Den tionde kretsen

Den tionde kretsen är skriven av Jodi Picoult och handlar om fjortonåriga Trixie, som just blivit dumpad av sin pojkvän. På en fest blir hon våldtagen och det påverkar hela hennes familj. Hennes pappa blundar både för det faktum att Trixie håller på att bli vuxen och att hans fru har ett förhållande med en annan man. Händelsen med våldtäkten får hennes pappa att bege sig till helvetet och tillbaka för att skydda sin dotter.

Jag har tidigare läst tre andra romaner av Jodi Picault: Allt för min syster, Försvinnanden och Mercy. De två förstnämnda samt Den tionde kretsen är de enda av hennes romaner som kommit ut på svenska, men hon har skrivit flera andra romaner. Jag funderade på att köpa den här romanen när jag var i England och nu ångrar jag att jag inte gjorde det. Jag tror att det hade gett mer att läsa den på originalspråk, för jag tror att det försvann en del i översättningen.

Enligt min mening är den här romanen det bästa jag har läst av Jodi Picoult. De andra har också varit helt okej, men de har också varit lite väl lika varandra i upplägget. Den här boken är lite annorlunda jämfört med de andra. Jag gillade parallellerna med Dantes Inferno, dels för att jag gillar den och dels för att det ger läsaren lite att tänka på (och mig som lärare har det också gett en del idéer hur man kan jobba med Inferno).

Handlingen i romanen är intressant och jag ville hela tiden läsa vidare för att få veta hur det skulle gå för Trixie och hennes familj. Karaktärerna är kanske lite slätstrukna och det är egentligen bara Trixies pappa Daniel som jag riktigt känner för. Han känns som en trovärdig och trevlig karaktär, medan övriga är lite stereotypa. Lite irriterar jag mig också på vissa av karaktärernas namn. Huvudpersonen heter egentligen Beatrice, efter Dante Alighieris älskade, men vill bli kallad Trixie vilket känns obegripligt för mig. Trixie låter som en urblåst blondin, fast är i själva verket rödhårig och intelligent. Trixies bästa vän heter Zephyr och liknande namn är inte ovanliga bland Trixies skolkamrater.

Jag har upprepade gånger poängterat att jag gillar böcker med korta kapitel och jag tycker att den här romanen har för långa kapitel. Jag har svårt att lägga ifrån mig en roman utan att ha läst ut kapitlet, men med kapitel som är upp emot femtio sidor långa så blev jag ibland tvungen att göra det. Det är extra svårt när det är en bra roman och man gärna vill läsa vidare.

Mellan varje kapitel finns också en tecknad serie, som handlar om superhjälten Duncan, som tillsammans med Vergilius beger sig till helvetet för att rädda dottern Tracy. Trixies pappa Daniel är serietecknare och det ska föreställa vara den serie han för tillfället jobbar med. Jag är inte särskilt förtjust i teckande serier med monster och action och denna serie är precis en sådan. Därför läste jag mest bara pratbubblorna, men jag tycker ändå att serien var ett ovanligt och intressant grepp. Speciellt uppskattade jag att författaren gömt ett hemligt meddelande i serierutorna (vilket står i slutet av romanen, så jag fick gå tillbaka och bläddra i serierna för att hitta det).

Den här romanen var väldigt bra och har också gjort att jag förmodligen kommer att läsa mer av Jodi Picoult i framtiden. Anledningen till att jag inte köpte den i England var att jag tyckte att det jag läst av henne tidigare började kännas enformigt, men den här romanen var en positiv överraskning.