The Distant Hours

För ett tag sedan läste jag Den glömda trädgården av Kate Morton och den tyckte jag väldigt mycket om, så jag blev väldigt glad när jag hittade hennes nyutkomna roman The Distant Hours när jag var i London.

Den handlar om Edie Burchill, vars mamma plötsligt får ett brev som varit försvunnet i 50 år. Brevet rör tiden då modern som trettonåring under andra världskriget var evakuerad till Milderhurst Castle. Slumpen kommer att föra Edie till slottet och de excentriska systrarna Blythe och hennes intresse för de hemligheter som döljs på slottet väcks. I slutändan leder det till att hon kommer närmare sin mamma.

Miljön är perfekt, engelsk landsbygd och ett mörkt och dystert slott samt ett mysterium som ska lösas, d v s precis en sådan roman som jag skulle ha älskat som tonåring. Och även som vuxen tyckte jag mycket om den här romanen. Jag ville hela tiden läsa vidare för att få veta vad de tre gamla damerna döljer, vad som egentligen hände med Thomas Cavill och vad som hände mellan Juniper Blythe och Edies mamma.

Jag tycker inte att den var lika bra som Den glömda trädgården, men den är helt klart läsvärd och jag kommer absolut att läsa mer av denna författare.

Bittert arv

Bittert arv av Kiran Desai utspelar sig i slutet av 80-talet, mestadels i en liten by i Himalaya. Där bor domaren med sin älskade hund och sin kock och dit kommer också domarens dotterdotter Sai när hon blir föräldralös. Sai blir god vän med kocken och förälskar sig i sin nepalesiske lärare Gyan. Men deras kärlek får förhinder när han blir indragen i den nationalistiska gerillan. Vi får också möta kockens son Biju, som bor i Amerika. Hans far är stolt över honom, men i själva verket känner han sig inte hemma där och lever i misär medan han som illegal invandrare ständigt byter jobb i väntan på sitt green card.

Romanen är inte skriven i kronologiskt ordning, vilket jag gillar. Det gör att man hela tiden måste vara vaken när man läser för att hänga med, men jag tycker absolut inte att det var svårt att hänga med. Dock känns berättelsen ibland något rörig och det är lite för många bipersoner och bihandlingar och det gjorde att det var lite svårt att komma in i handlingen. Jag är heller inte särskilt förtjust i att författaren blandar in så mycket indiska ord, som aldrig förklaras, i berättelsen. Visst, enstaka ord som man kanske känner till lite eller kan räkna ut vad de betyder kan vara en bra krydda åt en berättelse, men inte hela meningar.

Men jag gillade verkligen Kiran Desais sätt att skriva. Hon skriver vackert med formuleringar som känns fräscha och nyskapande. Jag tycker också att det är intressant att läsa om en helt annan kultur; det gör att man får upp ögonen för sådant som man annars inte tänker så mycket på. Ett exempel på en sak som man som västerlänning inte funderar så mycket på får man i följande citat:
'Han var den verklige hjälten, Tenzing', hade Gyan sagt. 'Hilary skulle inte ha klarat det utan sherpas som bar hans väskor'. Alla omkring honom höll med. Tenzing var absolut först, eller också hade han fått vänta med väskorna så att Hilary kunde ta det första steget och som representant för kolonialmakten sticka ner sin flagga i jord som tillhörde ett annat land. 
    Sai hade undrat: Borde människor övervinna berget eller borde de önska att berget ägde dem? Sherpas gick upp och ner, tio gånger, femton i vissa fall utan någon ärans glans över bedriften, utan att utropa sig som ägare/.../

Romanen handlar om människor som inte passar in, människor som har hamnat mellan två världar och tar upp ämnen som klass, nationalism, kolonisation och globalisering: I Indien var det nästan ingen som hade råd med sådant ris, och man var tvungen att resa genom hela världen för att kunna äta det där det var tillräckligt billigt, för att man skulle kunna proppa i sig utan att vara rik. När man kom till den plats där riset växte, hade man inte längre råd att äta det."

Romanen är också en kärlekshistoria om Sai och Gyan, men denna tycker jag får underordnad betydelse. Jag känner inte något engagemang i deras romans och blir mest uttråkad av att läsa om den. Det känns inte heller som att det är någon viktig del av romanen. Det jag uppskattade mest med romanen var de tankar som den väckte: Nuet förändrar det förflutna.