The Toss of a Lemon

The Toss of a Lemon av Padma Viswanathan är en släktkrönika som följer en familj i Indien från 1896 till 1958. Sivakami blir bortgift som tioåring och blir änka när hon är arton. Hon har då två barn, Thangam och Vairum. Mot konventionen väljer hon att stanna kvar i den döde makens hus tillsammans med den homosexuelle tjänaren Muchami för att hennes son ska få den bästa utbildningen. Barnen växer upp och dottern Thangam får många barn, som Sivakami sedan tar hand om.

Jag visste inte särskilt mycket om den här romanen när jag bad Jonas att köpa den till mig i USA; jag hade bara sett den på någon bokförsäljningssida där den fick goda recensioner. Till en början verkade den också väldigt lovande. Det absolut bästa med romanen var den inblick man fick i den indiska kulturen. Visserligen så är ett av romanens syften att visa på den förändring som skett i det indiska samhället, så man kanske inte har lärt sig så mycket om det moderna Indiens kultur, förutom att det förflutna alltid är länkat till nutiden.

Det var väldigt intressant att läsa om hur flickor giftes bort vid 7 års ålder och i hur hög grad man lät horoskopen styra vem som skulle gifta sig med vem. Det var också intressant att läsa om hur Sivakamis liv blev efter att hon blivit änka; att hon inte fick röra vid någon (inte ens sitt lilla barn) mellan gryning och skymning, var tvungen att raka huvudet och inte fick bära smycken m m. Det mesta i brahminernas kultur, för det är det kastet huvudpersonerna tillhör, verkar handla om rent och orent. Kvinnor som hade mens fick t ex spendera flera dagar i isoleringsrum och alla badade väldigt ofta.

Det jag dock inte riktigt gillade var att författaren på vissa ställen förklarar vissa saker lite väl övertydligt, medan annat inte förklaras alls. Till exempel så vet jag inte vad det är för skillnad på klädedräkterna sari och paavaadai, hur man utför en puja eller vad tiffin är. Det hindrar i och för sig inte förståelsen av handlingen (i alla fall inte för det mesta), men det retar mig ändå lite grann att författaren inte förklarar sådana saker. Det skulle ge mycker mer kunskap om den indiska kulturen, vilket ju måste ha varit ett av hennes syften med att skriva romanen.

Jag tycker också att det är lite väl många personer med i romanen. Delvis kan det bero på att jag är ovan vid de indiska namnen, vilket gör att jag inte av bara namnet kan avgöra om det är en man eller kvinna och de ovana namnen gör det svårare att komma ihåg dem. Jag har ju ingen föreställning om hur en person som heter Thangam, Janaki, Raghavan eller Bharati ser ut eller är, vilket jag ju har med svenska eller engelska namn. Det är ju dock inte en brist hos romanen, utan hos mig. Fast jag tror inte att det bara beror på det att jag tyckte att det var för många karaktärer att hålla reda på.

Jag tycker också att karaktärerna är lite dåligt beskrivna. Det känns inte som att de har något djup, med undantag för Sivakamis dotterdotter Janaki som man får lära känna lite närmare. Jag tycker att man åtminstone borde få lära känna Sivakami, som man kan säga är bokens huvudperson, lite bättre. Men romanen känns på det stora hela ganska platt och ytlig eftersom författaren mest beskriver vad som händer och inte hur personerna tänker och känner inför detta.

En annan brist hos romanen är att författaren inte riktigt får den att hänga ihop. Det känns som att Sivakami är huvudperson, men i slutet av romanen handlar det knappt om henne utan om dotterdottern istället. Jag tycker inte heller att hon lyckas knyta ihop romanen ordentligt. Det finns vissa saker som bara lämnas helt utan att författaren återkommer till det. Exempelvis hade Sivakamis man helande kraft och brukade ge sig iväg med siddhas (jag vet inte vad de är heller) och vara borta i flera dagar. Dessa siddhas verkar ha någon hemlighet som rör dottern Thangam. Detta berörs inte alls senare i romanen, vilket känns lite snopet.

Jag förstår varför författaren väljer att lägga så stor vikt vid horoskop och vidskepelse, eftersom det uppenbart var (är?) viktigt i Indien. Men jag retar mig lite på att all vidskepelse slår in, t ex att Sivakamis man dog precis när hans horoskop förutspådde, att Vani skulle förbli barnlös så som horoskopet sa eller att de barn som inte förlösts med Sivakamis "lucky hands" dog.

Den här romanen var väldigt ojämn. Bitvis var den mycket bra och intressant, men andra delar var riktigt långtråkiga att läsa. Med tanke på att den är över 600 sidor lång så skulle det inte ha gjort något om författaren kortat ner den något. Språket i romanen är bra och Padma Viswanathan använder många fina ord, men ibland känns det nästan lite konstlat som att hon har ansträngt sig lite för mycket. Det jag gillade allra mest med den här romanen var dock bladen, som verkade vara skurna med papperskniv, så att de var ojämna och mjuka i kanterna. Det kan tyckas som en oväsentlig detalj, men jag uppskattade det.