No och jag av Delphine de Vigan handlar om Lou Bertignac, en överingtelligent 13-årig tjej. Hon är yngst, minst och bäst i klassen och i hemlighet är hon kär i Lucas, som är längst, sämst och coolast i klassen. När hon förbereder ett föredrag som hon är tvungen att hålla inför klassen väljer hon på måfå att prata om uteliggare. På järnvägsstationen träffar hon No, en artonårig hemlös tjej som går med på att bli intervjuad för föredraget. Men det går längre än så. Lou och No blir vänner och den vänskapen vänder upp och ner på Lous tillvaro. Hon bestämmer sig för att försöka rädda No och ge henne ett hem och en familj.Den här romanen var väldigt lättläst och det tog inte lång tid att läsa den. Kapitlen var korta och språket enkelt och lättläst. Jag fastnade för den på en gång och man vill hela tiden läsa vidare för att få veta hur det ska gå för Lou, Lucas och No. Det är också en angeläget ämne att diskutera (inte bara i Frankrike, där romanen utspelar sig), men bitvis känns den inte speciellt trovärdig. Kanske beror det på att den bitvis kändes lite för fransk. Men jag gillar i alla fall slutet; ett annat slut hade känts alldeles för otroligt.
Karaktärerna känns inte heller alltid helt trovärdiga, men jag gillar i alla fall Lous naiva inställning till livet. No är mindre sympatisk, men det hade känts alldeles för osannolikt om hon hade varit det. Annars tycker jag att många karaktärer är stereotypa och det är svårt att känna något för dem.
Trots allt gillade jag den här romanen, men den var mer underhållning än ett inlägg i en samhällsdebatt. Visserligen klämmer författaren in en del fakta om hur många hemlösa som finns i Paris o s v, men det känns inte riktigt som att hon är speciellt insatt i de hemlösas situation, i alla fall inte mer än det hon kunnat läsa sig till. Läs gärna den här romanen, men gör det för underhållningens skull.
