Yngling på guld

Yngling på guld av Ernst Brunner har undertiteln Roman om ett brott och det är precis vad den handlar om. Den handlar nämligen om rånet på Nationalmuseum år 2000, då två tavlor av Renoir och en av Rembrandt stals. Den vykortsstora tavlan Yngling på guld var försvunnen i fem år innan den återbördades till Nationalmuseum. Detta är alltså en roman om ett brott som inträffat och fått sin upplösning innan romanen skrevs, så den erbjuder inga överraskningar. I den första delen får man lära känna förövarna och ta del av deras planering och utförandet av kuppen samt ta del av den polisutredning som ledde till att några av dem greps. I den andra delen får man läsa om hur tavlan kom till på 1600-talet, om Rembrandts liv och om vad som hänt tavlan fram tills den 370 år senare stals från Nationalmuseum. I den tredje delen kommer upplösningen då man får fast de som har Rembrandts tavla undanstoppad i en lägenhet i Stockholm. Eftersom svensk lagstiftning inte tillåter brottsprovokation fick man ta hjälp av amerikansk och dansk polis för att få tag på tavlan.

Jag tyckte att idén bakom den här romanen var väldigt bra, men tyvärr känns det inte som att Brunner lyckas särskilt bra. Brunner har använt sig av förundersökningsprotokoll, avlyssningsband och domstolsprotokoll för att skriva sin roman och det märks. Det känns nästan som att läsa ett enda långt förundersökningsprotokoll utbroderat med lite annat. Därför känns det inte som att man lär känna karaktärerna ordentligt och man får inte heller riktigt kläm på relationen mellan de olika personerna i gruppen.

Den andra delen som handlade om Rembrandt och hans liv var betyldigt intressantare. Den delen påminde mig lite grann om Tracy Chevaliers böcker, eftersom hon också skriver historiska romaner om tavlor. Det märks att Ernst Brunner har läst in sig ordentligt på ämnet. Det var dock ibland till nackdel, eftersom det i den här delen ibland inte kändes som att jag läste en roman, utan en läroboksbiografi om Rembrandt.

Dock är den andra delen välskriven, vilket man inte kan säga om de två andra delarna. Han gör så många språkliga fel att det är svårt att överse med. Det jag retar mig mest på är att han använder stog istället för stod. Det är möjligt att han gjort det medvetet för att få språket att verka modernt (för han använder det inte i den historiska delen), men det blir bara irriterande. Irriterande är också alla de syftningsfel han gör. Tyvärr inga syftningsfel som blir oavsiktligt roliga, utan bara syfningsfel som gör att romanen blir en liten aning svårläst eftersom man då och då måste hejda sig och tänka till på vad han menar.

Men annars var det en relativt lättläst roman, speciellt i de moderna delarna. Dialogen kändes ibland lite störande, med meningar som Jag försöker minnas, du vet, men det är så svårt att komma... och tänka så långt bak vad jag gjorde vid den tiden. eller Det var klockan fyra på eftermiddagen och jag handlade julklappar med min tjejkompis. Senare jag tror jag klappade in dom. Samtidigt ger dialogen en känsla av autenticitet, eftersom jag antar att dialogen kommer från polisens inspelningar av förhören och att de här personerna faktiskt pratade så. Det är ju som bekant ganska stor skillnad på talat och skrivet språk och det kan kännas lite konstigt med talat språk i en skriven roman, men i det här fallet tycker jag att det var bra.

Den här romanen kändes inte riktigt som en helhet på grund av att den bestod av tre delar, varav den ena tog upp tavlans historia. Det är absolut inte ointressant att läsa om tavlans tillkomst och Rembrandts liv, men jag hade nog hellre velat ha det mer inbakat i själva romanen istället för separat i en egen del, som dessutom skiljer sig väldigt mycket i stil från den övriga romanen.

Som helhet var det dock en ganska intressant roman, dels att läsa om hur kuppen planerades och utfördes och dels hur det gick. Just i den delen finns nog det mest intressanta, eftersom det var okonventionellt att använda sig av brottsprovokation för att lösa fallet. Jag tror att Brunners syfte med att skriva romanen varit att väcka debatt om detta med brottsprovokation: Efter tingsrättens domar i december 2005 yrkade åklagaren på skärpta straff för samtliga inblandade i häleridelen, dvs i försöken att sälja Rembrandt. Hösten 2006 hölls därför nya förhör i hovrätten som kom till slutsatsen att brottsprovokationen varit så uppenbart otillbörlig att man i stället meddelade påföljdseftergift och frikände samtliga.