Årets bästa böcker 2008

Jag brukar ju varje år göra en liten lista på de bästa böcker jag läst under året och det har jag gjort också i år. Det som slog mig när jag gick igenom alla inlägg i bokbloggen var att detta verkar ha varit kvinnornas år i mitt läsande. Jag träffar då och då folk som säger att "Jag läser bara böcker av kvinnor." eller "Jag läser bara böcker av män.", men sådan är jag absolut inte. Snarare tycker jag synd om sådana personer, eftersom de går miste om så mycket bra litteratur genom att vara så fördomsfulla.

Jag tänker därför sällan på om en bok är skriven av en man eller kvinna, utan jag väljer de böcker som jag tror är bra. I år har det dock slumpat sig att av de 103 böcker som jag läst är 70 st skrivna av kvinnor och bara 30 av män, samt 3 stycken som är skrivna av en man och en kvinna tillsammans. Förra året läste jag dock 102 böcker, varav 52 var skrivna av kvinnor och 50 av män.

När det gäller årets topplista är det dock mer jämnt; hälften är skrivna av män och hälften av kvinnor :

1. Anthem- Ayn Rand
2. The Kite Runner- Khaled Hosseini
3. Brick Lane- Monica Ali
4. Möss och människor- John Steinbeck
5. Middlesex- Jeffrey Eugenides
6. Vita tänder- Zadie Smith
7. Myrrha- Ulrika Kärnborg
8. Alkemisten- Paulo Coelho
9. Den som vandrar om natten- Marianne Fredriksson
10. Om de bara kunde tala- James Herriot

Livet är en fest

Livet är en fest är skriven av Adele Parks och handlar om Bella och Laura, som är bästa kompisar. Bella är gift med Philip, men när Laura träffar sin nya kärlek Stevie blir det hela komplicerat, eftersom Bella i själva verket gifte sig i hemlighet med Stevie när de var unga. Och det har aldrig blivit av att någon av dem tagit ut skilsmässa.

Ämnet i den här romanen kan verka väldigt långsökt och det gjorde att jag i början hade lite svårt att komma in i den. Men efter hand blev jag mer och mer engagerad och ville läsa vidare för att få veta hur det skulle gå. Omslaget och titeln antyder att detta är en lättsam feel good- roman och det är det väl på sätt och vis. Men personerna känns lite mer levande än vad de brukar göra i såna här romaner och framför allt så får man veta mer om deras tankar och känslor.

Den här romanen är uppdelad i kapitel där de olika personerna är berättarjaget. Kapitlen är ganska korta, vilket jag som bekant gillar. Det är heller inte svårt att hålla reda på vem det är som är berättaren i just det kapitlet, mycket på grund av att de olika karaktärerna har sin egen personlighet så att man kan känna igen dem på saker som de säger och tänker.

En sak som irriterade mig ganska mycket när jag läste den här romanen var slarvfel i språket. Jag vet inte om det kan skyllas på författaren, översättaren eller någon annan, men irriterande är det i vilket fall som helst. Exempel på såna små fel är Måste i verkligen prata om det? frågar jag eller Du vill kontrollera alla andra men avsäger dig allt ansvar för i din egen lilla värld.

Men det jag mest ogillade med romanen var den stereotypa synen på män och kvinnor som författaren uppenbarligen har. Det framkom inte förrän i slutet men uttalanden som:

Sedan Bella hade öppnat sig på THE Hotel i Las Vegas hade vi haft oräkneliga ' långa samtal'. Jag har ägnat en stor del av den senaste månaden åt att tala om känslor och kärlek. Det har väl inte varit så hemskt, antar jag. Men jag hoppas kunna sätta punkt för den här fasen snart. Det är trots allt kvinnogöra.

och

När vi kom tillbaka till England föreslog Phil att jag skulle gå och prata med en terapeut. Helvete! Skulle det aldrig ta slut! Philip Lawrence föreslog en terapeut, som om han vore en kvinna eller någon av mina bögkompisar.

är tillräckligt för att dra ner helthetsintrycket ordentligt. Boken, som var ganska medelmåttig innan, blir därför rent av dålig mot slutet, på grund av denna stereotypa syn på manligt/kvinnligt.

Mamma sa att jag var sjuk

Mamma sa att jag var sjuk av Julie Gregory är en självbiografisk bok om vad Julie utsattes för som barn av sin mamma. Under barndomen utsattes Julie för otaliga undersökningar, röntgen, provtagningar och till och med operationer och fick många olika mediciner. Detta trots att hon inte alls var sjuk; hennes sjukdomar fanns bara i hennes mammas fantasi. Allt detta bara för att mamman själv eftersträvade läkarnas uppmärksamhet.

Den sjukdom som mamman led av kallas Münchausen by proxy och är en väldigt allvarlig form av barnmisshandel där vårdnadshavaren, oftast mamman, hittar på eller förorsakar sjukdomssymtom hos barnet. Ibland går det så långt att barnet dör.

Den här boken var väldigt lättläst och det var svårt att lägga den ifrån sig. Det är en bok som verkligen väcker känslor. Man upprörs och blir arg över hur en mamma kan göra så mot sitt barn, hur en pappa bara kan låta det pågå, hur läkarna bara kan gå med på att göra undersökning efter undersökning och hur myndigheterna kan vara så blinda. Julie Gregory har lyckats skriva en bok om ett barns utsatthet utan att försöka få läsaren att tycka synd om henne själv. Det uppskattar jag.

Trots detta känns det som att det främsta skälet till att den här boken har blivit skriven är som terapi för henne själv. Det tycker jag inte spelar så stor roll. Det är trots allt viktigt att uppmärksamma alla former av barnmissahandel och upplysa om Münchausen by proxy. Därför tycker jag ändå att den här typen av böcker fyller en viktig funktion.

Det är förstås omöjligt att låta bli att jämföra en sån här bok med exempelvis Pojken som kallades Det (och de två uppföljarna till den) av Dave Peltzer och Äcklig av Constance Briscoe. Dock tycker jag att denna är bättre än Dave Peltzers böcker, eftersom han faller i fällan att rada upp precis allt elände han utsattes för och dessutom upprepar han det om och om igen. Men den är inte lika bra som Constance Briscoes bok, eftersom Constance Briscoe skriver bättre. Det denna bok har, som de andra två saknar, är dock en skildring av barnets kärlek till mamman; det som gör barnet villigt att offra sig för att göra mamman lycklig.

Ett plos för den här boken är också de utdrag ur läkarjounaler och fotografier från Julie Gregorys barndom som finns med. Det gör att det hela känns ännu mera verkligt. Detta är ingen välskriven litteratur, men dess värde ligger i innehållet och därför tycker jag absolut att den här boken är läsvärd.

Labyrinten

Labyrinten av Kate Mosse har två parallella historier, en som utspelar sig 1209 och en som utspelar sig 2005, och de båda historierna har med varandra att göra. 1209 får Alais en bok och det blir hennes livsuppgift att skydda labyrintens hemlighet. År 2005 hittar Alice två skelett på en utgrävningsplats och labyrintens hemlighet riskerar att avslöjas.

Detta är ännu en roman om den heliga Graalen. Finns det verkligen ingen annan intressant antik och/eller helig relik att skriva romaner om? Det börjar faktiskt bli lite tröttsamt med böcker om just graalen och det var faktiskt anledningen till att jag valt att inte köpa boken. Jag funderade nämligen på att köpa den när jag var i England, men jag är glad att jag inte gjorde det (även om jag tror att den varit en aning bättre att läsa på originalspråk).

Med den här boken vill författaren visa att det förflutna alltid är något som påverkar oss; historien har gjort oss till den vi är: Och det kan jag ju i och för sig hålla med om. Men jag tycker att det känns lite krystat att Alais och Alice inte bara nästan heter samma sak, utan råkar ut för nästan samma saker och blir kära i män som ser nästan likadana ut och som heter nästan samma sak- fast med 800 års mellanrum.

Kate Mosse är ingen speciellt bra författare. Det jag främst ogillar är att hon skriver rakt ut var personerna tänker och känner istället för att gestalta, d v s beskriva vad de gör. Jag tycker också att hon många gånger använder onödigt mycket ord och gör berättelsen för detaljerad. Att läsa den här romanen är som att läsa en film (jag tror faktiskt att den skulle kunna göra sig ganska bra som film).

Bitvis är det spännande och intressant och man vill veta hur det ska gå. Speciellt i början är den spännande och intressant, men ju närmare lösningen, svaret, sanningen man kommer desto ointressantare blir det. Eftersom den här romanen inte är originell på något vis blir den också väldigt förutsägbar.

Detta betyder inte att boken är dålig. Som de flesta böcker och filmer av den här typen är det bra underhållning. Det märks att författaren har försökt att göra ordentlig research och miljöbeskrivningar, speciellt i de delar som handlar om medeltiden, är ganska bra. Hoppen mellan de olika tiderna fungerar också riktigt bra. Personbeskrivningarna är dock inte riktigt lika bra och personerna känns inte levande.

Vita tänder

Första gången jag hörde talas om Vita tänder av Zadie Smith var under VFU:n på Medlefors, där mina elever jobbade med ett stycke ur White teeth (som den heter på engelska) som fanns i engelskaläroboken. Jag blev lite nyfiken på att läsa den och när jag hittade den på höstbokrean.

Jag hade allra helst velat läsa den här romanen på engelska, men eftersom jag fick tag på den så billigt så fick det bli på svenska. Mitt intryck är dock att översättningen är bra (jag har ju också läst ett stycke på engelska och stilen i översättningen kändes helt rätt). Det är egentligen bara en sak med översättningen som stör mig och det är när en boktitel översätts till En apelsin med urverk. Det är visserligen den titel som boken hade när den först översattes till svenska, men i och med att den idag har kultstatus tycker jag att det hade varit bättre att skriva A Clockwork Orange.

Den handlar om två familjer, Jones och Iqbal, och om vad som händer dem. Archie Jones och Samad Iqbal blev vänner under andra världskriget och deras vänskap fortsätter även sedan de kommit tillbaka till England och gift sig. De får barn; Archie och Clara får dottern Irie och Samad och Alsana får tvillingsönerna Magid och Millat, och romanen handlar också om deras relation till varandra. Med tiden kommer ytterligare en familj med i handlingen, familjen Chelfen, och sakar och ting blir mer och mer komplicerade.

Mitt intryck av den här romanen är att den är ojämn. Den börjar i en ganska humoristisk stil, som påminner ganska mycket om stilen i Liftarens guide till galaxen, men ändrar sedan karaktär lite grann och blir allvarligare, dock fortfarande med ett humoristiskt språk. Personligen hade jag lite svårt att komma in i den på grund av det reljerande språket, men den blev bättre mot slutet när ämnena blev allvarligare.

Men då blev en annan ojämnhet tydligt, nämligen karaktärerna. Den här romanen har väldigt många karaktärer, ca 10 huvudkaraktärer och några bikaraktärer, och alla är inte lika intressanta. Vissa karaktärer, t ex Samad Iqbal, är mycket bra porträtterad, trots att han är en ganska otrevlig typ, medan familjen Chalfen, när de kommer in bilden, beskrivs väldigt stereotypt. Irie är ännu ett exempel på en intressant karaktär, men tyvärr får hon lite för lite utrymme i romanen. Jag har också hört andra säga att det var svårt att hålla reda på de olika karaktärerna för att det var så många. Själv hade jag inga problem med det, men jag kan förstå att det kan vara ett problem.

Zadie Smith är utan tvekan en bra berättare. Vissa delar av den här romanen var mycket bra skrivna, medan andra delar inte var särskilt intressanta. Men detta är hennes debutroman och jag är säker på att hon i framtiden kommer att skriva riktigt bra romaner. Jag vet att hon har kommit ut med åtminstone en roman efter den här och jag kommer alldeles säkert att läsa den också. Den här romanen påminner lite grann om Brick Lane av Monica Ali och kanske också lite grann om De små tingens gud av Arundhati Roy. Den har också filmatiserats och visats som TV-serie och jag kan tänka mig att det fungerade bra (jag har dock inte sett den själv).

Det jag tyckte bäst om med den här romanen var att den var rolig, samtidigt som hon tog upp allvarliga ämnen som politik, etik och religion och att hon dessutom låter de olika karaktärerna ha helt eller delvis olika ståndpunkter i olika frågor. Eftersom många av huvudpersonerna i den här romanen är antingen första eller andra generationens invandrare tas också frågor om historia och kultur upp, vilket också är intressant. Författaren gör en intressant iakttagelse angående detta:

Detta har varit de främmandes sekel: bruna, gula och vita. Ett sekel präglat av den stora invandringens experiment. Det är först nu mot slutet som man kan gå till en lekplats och hitta Isaac Leung vid fiskdammen, Danny Rahman på fotbollsplanen, Quang O'Rourke som studsar en baseball och Irie Jones som gnolar. Barn med för- och efternamn på kollisionskurs. Namn som inom sig döljer massutvandring, överfulla båtar och flygplan, kalla mottaganden, hälsokontroller. Det är först nu mot slutet, och troligtvis endast i Willesden, som man kan hitta bästisarna Sita och Sharon, vilka ständigt blir förväxlade eftesom Sita är vit (hennes mamma gillade namnet) och Sharon är pakistanska (hennes mamma tyckte det var bäst- mindre bekymmer).

Hogfather

Hogfather av Terry Pratchett är en av böckerna i Discworld-serien. I den här boken hotas Hogfather (Discworlds motsvarighet till tomten) till döden. Och indirekt hotas också hela mänskligheten. Döden tar över Hogfathers jobb att dela ut gåvor på Hogwatchnight, men gör det på sitt eget sätt. Dödens dotterdotter Susan försöker, med hjälp av professorerna på Unseen University, rädda Hogfather.

Jag har tidigare läst ett par andra böcker i Discworld-serien, Mort och Reaper Man som liksom den här handlade om Döden och en annan som jag inte minns namnet på. Den här är helt klart den bästa av dem.

Dock tycker jag att det är lite för många karaktärer för att boken ska bli riktigt bra. Det är ibland svårt att hålla reda på dem allihop. Handlingen har också många trådar och det gör att boken känns lite splittrad. Det är bokens främsta svaghet. Men böckerna är ju skrivna i första hand för att vara roliga och det gör att jag tycker att de känns alldeles för ytliga och man kan inte riktigt engagera sig (vilket väl heller inte är meningen). Men bitvis tyckte jag att den var ganska rolig:
"Who are you?" "I... think my name is Bilious. I'm the oh God of Hangovers." "There's av God of Hangovers?" "An oh God'" he corrected." "When people witness me, you see, they clutch their head and say 'Oh God...' "

Eller följande stycke om bananer:
"Very nourishin' fruit, Mr Stibbons."
"Yes, sir. Although funnily enough it's not actually a fruit, sir."
"Really?"
"Yes, Sir. Botanically, it's a type of fish, sir. According to my theoryit's cladistically associated with the Krullian pipefish, sir, which of course is yellow and goea around in bunches or shoals."
"And lives in trees?"
"Well not usually, sir. The banana is obviously exploiting a new niche."

Att läsa den på engelska är nästan ett måste; många av skämten och ordlekarna skulle helt försvinna vid en översättning.

Den här boken har tagit mig ganska lång tid att läsa, men inte bara för att jag inte fastnade och engagerade mig utan på grund av att jag har läst den vid sidan om andra böcker. Jag brukar aldrig göra så; jag läser en skönlitterär bok i taget. Anledningen till att jag gjorde det den här gången var att jag relativt nyligt sett en filmatisering i två delar av Hogfather. Den var väldigt trogen boken och därför kände jag inte att boken hade något nytt att komma med, utan jag mindes ganska exakt vad som skulle hända.

Men det var en mycket bra filmatisering och jag tyckte nästan att den var bättre än boken. Den gjorde i alla fall boken intressantare att läsa eftersom jag redan hade bilder i huvudet på hur personer och platser såg ut. Det tycker jag annars har varit en brist i de andra böckerna i serien jag läst- jag har helt enkelt inte kunnat föreställa mig allt.

Jag har ytterligare en bok i Discworld-serien hemma som jag kommer att läsa när jag får lust och tillfälle, men jag tvivlar på att jag kommer att köpa eller läsa fler böcker i serien. De är inte precis dåliga, men jag känner inte att de ger mig särskilt mycket.

Den som vandrar om natten

Den som vandrar om natten av Marianne Fredriksson handlar om kaldéern Anjalis, som är son till Balzar, en av de tre vise männen. I Rom träffar han den sexårige Marcus som blivit blind av en stor sorg. Anjalis hjälper honom att få synen tillbaka och blir hans lärare.

Romanens titel är ett citat ur Bibeln och det är väldigt passande för romanens handling. Det syftar förstås delvis på den blinde Marcus som ju vandrar i mörker, men det handlar också om motsatser i människors inre. Detta är helt enkelt en roman om gott och ont. Det jag inte riktigt gillar är att karaktärerna i romanen är antingen onda eller goda. Så enkelt tror jag inte att det är och jag hade hellre sett att romanen handlade om människors dubbla natur, d v s att varje människa är både god och ond. Anjalis är t ex nästan Jesuslik och känns inte alls som en verklig människa. Marcus känns lite mer mänsklig och är nog den enda som är både god och ond, även om den ena sidan väger tyngre än den andra.

Det allra bästa med den här romanen är den vackra språket. Marianne Fredriksson kan verkligen skriva bra. Berättelsen är också relativt intressant. Speciellt i början av romanen vill man läsa vidare för att få veta hur det ska gå för Marcus. Mot slutet blir den dock lite väl förutsägbar och man förstår vart hon velat komma med romanen. Detta är ett citat ur romanen när Marcus lyssnar på bergspredikan:
Stillheten inom Marcus fortplantade sig i landskapet, ingen vind gick genom trädens kronor och de många människorna hade slutat att andas. Tömd på allt var den, stillheten, inte en tanke, inte en känsla fanns i den. Men så återkom rösten: 'Saliga de som håller fred, de ska kallas Guds söner.' Och Marcus kände smärtan, den oändliga sorgen över sitt förspillda liv. 'Ni är jordens salt. Men om saltet mister sin kraf, hur ska man få det till salt igen.Det duger inte till annat än att kastas bort och trampas av människorna.' Äntligen, tänkte Marcus, äntligen en människa som inte ljuger.

Eftersom jag är ateist så ser inte jag tron på Jesus som lösningen på alla problem. Jag hade, mot bättre vetande, hoppats att den här romanen skulle vara annorlunda. Det gör mig inget att romaner handlar om religiösa frågeställningar, för det gör att man får tänka till lite grann. Och som bekant så gillar jag romaner som gör att man får tänka lite grann. Det tycker jag inte att den här romanen gör. Den kommer visserligen med frågeställningar, men svaret på dem- tro på Jesus- ges ju i romanen.

Författaren försöker nog vara filosofisk, men många gånger låter det bara flummigt och pretentiösst, som i meningar som Jag ser det främst som en fråga för det sinne som ligger bortom tankarna. eller Alla blommor har något att säga människan och därför älskar hon dem.
Eller:
- Och vem är sann? Det var tyst länge innan Anjalis svar kom, men det var entydigt:
-Den som har förstått det oskyldiga och gjort det till den punkt från vilken han ser världen.

Det kan förstås vara så att jag är för dum för att förstå (men jag brukar vanligtvis inte ha svårt för att fatta), men meningar som dessa känns mest konstruerade för att låta kloka och vackra, inte för att man verkligen ska kunna fundera på dem. Därmed inte sagt att det inte finns saker att fundera på i romanen, för det gör det, men jag skulle gärna ha sett att det fanns mer av det.

Dock var det kanske lite dumt av mig att tro att det skulle var så eftersom jag tidigare läst två romaner av Marianne Fredriksson, Enligt Maria Magdalena och Skilda verkligheter, som jag inte heller gillade särskilt mycket. Dock tycker jag att denna roman helt klart är det bästa jag läst av henne. Jag är dock inte säker på om jag kommer att läsa något mer av henne, eftersom det verkar som att alla hennes romaner har samma budskap.

Lean Mean Thirteen

Den trettonde boken i Janet Evanovichs serie om prisjägaren Stephanie Plum heter Lean Mean Thirteen. I den här boken hjälper Stephanie Ranger att sätta en bugg på sin ex-make Dickie Orr, vilket leder till att hon spöar upp Dickie på hans kontor. Därefter går det bara utför och hon blir indragen i hans firmas skumma affärer. Ranger och Morelli får turas om att skydda Stephanie.

Jag tycker att även den här boken var bättre att läsa på engelska, även om översättningarna inte alls varit dåliga. Men originalspråket gör att man kommer in i böckerna mer, även om de naturligtvis fortfarande inte gör några bestående intryck. De är roliga att läsa för stunden, men man glömmer dem lika fort igen.

Detta blir nog dock den sista boken i serien jag läser på ett tag. Det har visserligen kommit ut ytterligare en bok i serien, Fearless Fourteen, som jag kommer att läsa någon gång. Men jag väntar tills den kommit ut i pocket (dock helst på engelska) eller finns att få tag på på biblioteket. Serien är inte så bra att jag vill betala dyra pengar för nästa bok, men jag kommer som sagt att fortsätta att läsa dem.

Twleve Sharp

Twelve Sharp är den tolfte boken i serien om prisjägaren Stephanie Plum av Janet Evanovich. I den här boken söker en kvinna upp Stephanie och hävdar att hon är Rangers fru. Strax därefter blir hon mördad och en liten flicka kidnappas och Ranger blir misstänkt. Stephanie tror inte att han är skyldig och låter honom gömma sig hemma hos henne, vilket Morelli inte blir glad åt när han får veta det.

De tidigare böckerna i serien (Lovligt byte, Jagat byte, Nedlagt byte, Fångat byte, Delat byte, Hett byte, Farligt byte, Svårfångat byte, Lätt byte, Gömt byte och Explosivt byte) har jag läst på svenska, mest för att de inte gick att få tag på på engelska, men när jag hittade denna på engelska valde jag att hellre läsa på engelska. Precis som de andra böckerna i serien är den enkel och lättläst.

Jag tyckte att den här boken var snäppet bättre än de andra böckerna i serien, men det kan bero på att jag läste den på engelska. Böcker är oftast bättre på originalspråk än i översättning, även om jag tycker att Molle Kanmert Sjölander, som översatt alla böckerna i serien som jag läst på svenska, har gjort ett bra jobb (fast något som förbryllar mig är varför restaurangen Cluck-in-a-Bucket översätts som Klara-kluck-kluck???)

Konsten att vara Ela

Konsten att vara Ela av Johanna Nilsson handlar om 26-åriga Ela, som har problem med sig själv. Hon lider av ångest på grund av föräldrarnas separation och känner sig oälskad. En kille på jobbet visar intresse för henne, men hon tycker inte att kärlek är något för henne, för den bara dör. Hon blir god vän med Albin, som är vaktmästare i huset där hon bor. Och så träffar hon secåriga Klara, som ibland bor i källaren i Elas hus för att hennes mamma har drogproblem. Någon måste ta hand om henne och Ela gör ett försök, men hon kan ju knappt ta hand om sig själv så istället börjar hon leta efter Klaras mamma.

När jag läste Litterär gestaltning på KomVux pratade vår lärare varmt om den här romanen, som då nyss kommit ut (2003). Jag har tidigare läst Hon gick genom tavlan ut ur bilden av Johanna Nilsson och den tyckte jag om så jag var ganska säker på att jag skulle tycka om den här också. Och det gjorde jag. Jag fastnade med en gång för Elas berättelse, trots att jag egentligen inte känner att jag har något gemensamt med henne. Dessutom tycker jag ofta att hon är rätt jobbig och ganska otrevlig. Många gånger tyckte jag att hon skulle ta och växa upp och sluta tjura. Men man kan ändå inte låta bli att engagera sig. Framförallt vill man veta hur det ska gå för lilla Klara.

Johanna Nilsson skriver väldigt bra och jag tycker väldigt mycket om titeln på både den här romanen och hennes tidigare, Hon gick genom tavlan ut ur bilden, Rebell med frusna fötter (som jag också tror att jag läst) och Flickan som uppfann livet. Språket flyter väldigt bra och romanen är mycket lätt att läsa. Det är ganska mycket dialog, vilket gör att den också går fort att läsa.

Jag tyckte som sagt väldigt mycket om den här romanen och jag kommer helt säkert att fortsätta att läsa Johanna Nilssons romaner i framtiden.

Explosivt byte

Den elfte boken i serien om prisjägaren Stephanie Plum av Janet Evanovich heter Explosivt byte, och det är en passande titel eftersom Stephanie får fler bilar sprängda än någonsin. Detta trots att hon slutat som prisjägare och istället börjat jobba på Rangers företag. Men någon från hennes förflutna dyker upp och skriver lappar med hotelser och spränger hennes bilar. Självklart måste hon ta reda på vem det är och stoppa honom.

Den tionde boken i serien, Gömt byte, tyckte jag inte var lika bra som de övriga ((Lovligt byte, Jagat byte, Nedlagt byte, Fångat byte, Delat byte, Hett byte, Farligt byte, Svårfångat byte, Lätt byte och Gömt byte) , men den här är tillbaka i samma humoristiska stil som innan. Jag antar att Evanovich bara hade en tillfällig svacka med bok nummer tio. Att Stephanie slutat som prisjägare, åtminstone officiellt, gör att serien känns något mindre enformig. För även om detta är lättsam underhållning så känns serien som helhet ganska enformig. Jag minns händelser från böckerna, men jag kan inte säga i vilken bok det var- de flyter liksom ihop och blir därför svåra att komma ihåg. Men egentligen gör det inte så mycket, för jag läser dem ju bara för att bli road för stunden.

Gömt byte

Gömt byte är den tionde boken i Janet Evanovich serie om prisjägaren Stephanie Plum. Den här gången blir Stephanie vittne till ett rån och hotas därför till livet. Hon måste gömma sig och var kunde vara bättre än att gömma sig än hos Ranger? Problemet är förstås att han inte vet om att hon bor i hans lägenhet. Och att hon njuter alldeles för mycket av att sova i hans säng och använda hans duschtvål.

Jag har ju tidigare läst de övriga böckerna i serien (Lovligt byte, Jagat byte, Nedlagt byte, Fångat byte, Delat byte, Hett byte, Farligt byte, Svårfångat byte och Lätt byte) och den här skiljer sig inte mycket från dem. Den är lättläst och humoristisk. Fast antingen håller jag på att tröttna på Stephanie Plum eller så är den här boken lite sämre än de övriga. För jag tyckte inte att den var riktigt lika underhållande som jag tyckte att de andra var. Berättelsen var inte särskilt engagerande och jag tyckte att skämten var lite slitna. Boken var dock inte dålig; den var trots allt lättsam underhållning och det behövs ibland.

Om dom bara kunde tala

Nu har jag läst om en gammal favorit, Om dom bara kunde tala av James Herriot. Den handlar om den nyutexaminerade veterinären James Herriot som 1938 kommer till sitt första jobb i Yorkshiredalen. Där får han träffa en hel del originella människor och behandla deras djur.

James Herriot är en pseudonym för James Albert Wight och böckerna bygger på hans erfarenheter som veterinär i Yorkshiredalen. Den här boken är den första i en serie om hans liv som veterinär och skrevs 1970. Men det var inte hans böcker jag först kom i kontakt med, utan TV-serien I vår herres hage, som bygger på hans böcker. Jag såg den som liten och älskade den och det var därför som jag köpte några av hans böcker.

Den här boken, precis som hans andra, är mycket humoristisk skriven och jag skrattade ofta högt medan jag läste. En minnesvärd karaktär är pekingesern Tricki Woo, som skickar både sprit, cigarrer och signerade foton till sin "farbror Herriot". Men även om det är mycket humor är det också en hel del allvar och det är inte svårt att förstå att det var ett mycket slitsamt arbete att vara veterinär under den här tiden. Det är också intressant att läsa om de metoder som användes för att bota olika sjukdomar.

Boken är lätt att läsa och den är uppdelad i kapitel som kan läsas var för sig. Den passar därför väldigt bra som t ex högläsningsbok. Varje kapitel behandlar en specifik avslutad händelse, men boken har också en röd tråd eftersom den är kronologisk och även handlar om James Herriots liv med sin chef Siegfried och hans bror Tristan i Skeldale House.

Jag har läst den här boken flera gånger, men den här gången fick den ännu en dimension. Eftersom jag själv bodde i Yorkshire i sex veckor förra hösten så kunde jag ännu tydligare föreställa mig platser, karaktärer och framför allt dialekten. Jag har tidigare läst en del av hans andra böcker, men inte alla. Nu är jag dock väldigt sugen på att läsa alla hans böcker i rätt ordning, så jag ska försöka få tag på dem på biblioteket eller antikvariat (helst på engelska, om det är möjligt).

Myrrha

Jag köpte Myrrha av Ulrika Kärnborg enbart för titelns skull. Det är ju inte varje dag det kommer ut en bok med samma namn, och dessutom samma stavning, som min hund. Det är helt fel skäl för att köpa en bok, men det visade sig att den faktiskt var riktigt bra.

Den handlar om Hannah, som tidigt blir bortskickad från hemmet för att tjäna som piga. Det är ett hårt arbete, men hon trivs med det. Så småningom träffar hon Arthur, som kommer från ett rikt hem, är utbildad jurist och skriver poesi. Han är en riktig viktorians gentleman, men han har också en mörk sida. På sin fritid tycker han om att observera kvinnor från arbetarklassen och han attraheras av smuts. Han och Hannah inleder en livslång relation där de lever ut förbjudna fantasier med varandra.

Romanen börjar bra, men efter ett tag blir det lite enformigt att läsa om Hannahs arbete som piga. Men när hon träffar Arthur blir den genast bättre. Han är en betydligt intressantare och mer levande karaktär än Hannah och romanen hade blivit bättre om den hade handlat mer om honom än om Hannah.

Romanen utspelar sig mellan åren 1833 och 1910 och författaren beskriver klasskillnaderna i den viktorianska England. Men tyvärr känner man inte riktigt av tidsandan. Författaren beskriver visserligen saker och ting noga, men missar att beskriva dem med alla sinnena. Som läsare vill man veta hur saker och ting luktade, smakade, kändes o s v. Karaktärerna är dock väl beskrivna, men en bra miljöbeskrivning hade gjort dem ännu mer levande.

Språkligt är romanen väldigt välskriven och den är lätt att läsa.
Ulrika Kärnborg är journalist och jobbar på DN:s kulturredaktion, men språket är inte journalistiskt, som det som ofta blir när journalister skriver böcker. Detta är Kärnborgs debutroman, men hon har tidigare skrivit biografier och en novellsamling och det märks att hon, till skillnad från många journalister, faktiskt kan skriva. Det märks också att hon har lagt ner mycket arbete, både på research och skrivandet. Det gillar jag.

Romanen bygger på verkliga personer, Arthur Munby och Hannah Cullwick hade ett sadomasochistiskt förhållande med varandra, vilket avslöjades 1950, då en låda med bl a Arthur Munbys dagböcker öppnades (enligt instruktioner från honom själv att lådan inte fick öppnas förrän då).

Detta är en roman om kärlek, klass och kön och delvis om kinky sex. Den är lite ojämn; bitvis är den mycket intressant och fängslande, men bitvis är den torr och tråkig. Men på det stora hela var det en bra läsupplevelse. Det jag inte riktigt gillade, förutom att den var seg bitvis, var antydningen om att det ligger i slavens natur att vara slav. Det var en vanlig föreställning under imperietiden, men jag tror inte att Ulrika Kärnborg på något vis menar att det skulle vara så. Dock tycker jag inte att hon tillräckligt gör klart att det inte är så.

Stella & Sebastian

Stella & Sebastian av Jenny Leeb är en chic lit-roman som handlar, som alla förstår, om Stella och Sebastian. De har varit tillsammans länge, men det tar slut på grund av att Sebastian är motvillig att gå vidare med förhållandet. De fortsätter dock att vara goda vänner. Men när Sebastian träffar Anna blir det svårare att vara vänner och Stella reagerar inte riktigt som hon trodde att hon skulle göra.

Den här romanen var rätt dålig, även med tanke på genren. Karaktärerna kändes väldigt stereotypa och det var svårt att känna för någon. Hela romanen kändes därför ytlig ( d v s ytligare än vad såna här romaner brukar vara). Att de hela tiden sprang runt på Stockholms innekrogar bidrog ytterligare till ytligheten. Jag imponeras inte av att huvudpersonerna går dit, för jag känner knappt till ställena (fast Spy Bar har man förstås hört talas om) och jag är heller inte intresserad av att besöka dessa ställen.

Romanen påminner ganska mycket om Denise Rudbergs och Mats Strandbergs romaner, som också utspelar sig till stor del i Stockholms nöjesliv. Men tack och lov är denna roman befriad från den namedropping som förekommer rikligt i Rudbergs och Strandbergs romaner. Sedan så undrar jag varför huvudpersonerna i den här typen av romaner alltid jobbar inom media? Visst, det är väl ett inneyrke, men jag tycker inte att det är särskilt intressant eller imponerande. I den här romanen blir det också lite fånigt eftersom författaren måste hitta på kända personer, t ex Marika som har en pratshow på TV och storstjärnan Janne Rave. Eftersom man vet att dessa personer inte existerar, trots att romanen utspelar sig i en miljö som existerar och är fullt trovärdig.

Det är också väldigt svårt att engagera sig i Stellas kärleksliv och Sebastians förhållande med Anna eftersom man från första sidan vet vad som kommer att hända. Därför hade romanen varit betydligt intressantare om den hade handlat om Stellas och Sebastians relation än om deras relationer med andra. Jenny Leeb har skrivit åtminstone en roman innan denna, men jag kan inte påstå att jag är särskilt sugen på att läsa den.

Anthem

För ca 20 år sedan, när jag gick på gymnasiet, läste jag en roman som hette Hymn av författarinnan Ayn Rand. Jag tyckte hemskt mycket om den och har aldrig glömt den. För några år sedan ville jag läsa om den, men den fanns inte att få tag på varken i bokhandeln eller på biblioteket. Men när Jonas åkte till USA fick han köpa Anthem av Ayn Rand åt mig.

Och den var precis lika bra som jag mindes den, även om jag mindes vissa saker lite fel. Den utspelar sig i en obestämd framtid, där alla människor är lika och det är ett brott att skilja sig från mängden. Detta är ett brott som Equality 7-2521 gör sig skyldig till. Han spenderar tid ensam, tänker och söker kunskap, vilket alla är grova brott.

Att alla ska vara lika märks också i språket; ordet "I" finns inte, utan bara "we". Jag beundrar Ayn Rand för att hon har lyckats skriva på det viset. Ett exempel:
Our name is Equality 7-2521, as it is written on the iron bracelet which all men wear on their left wrists with their names upon it. We are twenty-one years old. We are six feet tall, and this is a burden, for there are not many men who are six feet tall. Ever have the Teachers and the Leaders pointed to us and said:'There is evil in your bones, Equality 7-2521, for your body has grown beyond the bodies of your brothers.' But we cannot change our bones nor our body. We were born with a curse. It has always driven us to thoughts which are forbidden. It has always given us wishes which en may not wish.We know that we are evil, but there is no willin us and no power to resist it. This is our wonder and our secret fear, that we know and don not resist. We strive to be like all our brother men, for all must be alike.

Anthem är en väldigt kort roman, eller kanske en lång novell, på knappt 100 sidor. Den publicerades första gången 1938. Det är inte svårt att inse att Ayn Rand är motståndare till inte bara kommunismen utan till alla kollektivistiska ideologier. Hon föddes 1905 i St Petersburg och hennes far var apotekare, men fick sin verksamhet konfiskerad av staten. Ayn Rand flydde 1926 till USA i hopp om att få ett bättre liv. Hon jobbade inom filmindustrin och skrev på frittiden. Hon var fattig och tjänade inga pengar på sitt författarskap förrän Urkällan kom ut 1943. Ayn Rand var också filosof och skapade en egen filosofi, objektivismen.

Ayn Rands filosofi genomsyrar allt hon har skrivit, men Anthem är nog den mest lättlästa och lättillgängliga av hennes romaner. Jag har också läst Urkällan, och även om jag tyckte om den så var den också ganska tung att läsa. Jag håller inte med om allt i hennes filosofi, men en del kloka tankar har hon. Huvudtemat i Anthem är individualism, vilket återkommer i alla hennes romaner. En anledning till att jag tyckte och tycker så mycket om den här romanen är nog just budskapet att det är viktigt att man får vara sig själv, inte som alla andra.

Dessutom tyckte jag när jag läste Anthem första gången att den var intressant ur en språklig synvinkel. Utan ord som "jag" och "mig" är det också svårt att tänka och känna. När jag nu läste om den minns jag att jag under lärarutbildningen läst samma sak, att språket är en förutsättning för individens utveckling (kan ha varit Vygotskij). Det tror jag stämmer väldigt bra (naturligtvis inte bara talat språk).

Anthem är nog en av de bästa böcker jag någonsin har läst. Den är intressant för att den ger en hel del att fundera på, samtidigt som berättelsen är väldigt enkel. Jag håller kanske inte med om allt i hennes filosofi, men det är i alla fall intressant att läsa romaner som är så genomtänkta som hennes och som får en att tänka lite medan man läser. Jag har nu läst Anthem och Urkällan och i bokhyllan står Och världen skälvde och väntar på att bli läst.

Främmande i detta land

Främmande i detta land av Astrid Trotzig handlar om en ung man som har en svensk far och en peruansk mor. Han ser utländsk ut, men talar perfekt svenska och på grund av det känner han sig ofta annorlunda. Han är hyresgäst i ett hus där de allra flesta är med i bostadsrättsföreningen. Han blir också god vän med sin granne Edith, en ensamstående ung kvinna från landet.

När jag läste svenska läste vi den självbiografiska Blod är tjockare än vatten av samma författare och jag tyckte mycket om den. Ett viktigt tema i den romanen är svenskhet. Vad är det att vara svensk? Det är ett tema som återkommer i den här romanen. Jag tycker att det är en väldigt intressant frågeställning som egentligen inte går att hitta svar på. Men det är i alla fall intressant att fundera på. Det verkar också som att författarens avsikt är att man som läsare ska tänka efter eftersom hon då och då riktar frågor som Förstår du varför?, Eller vad tror du? och Vad skulle du ha gjort?.

Huvudtemat i den här romanen är dock fördomar och författaren vill visa att fördomar finns överallt och är vanligare än man tror. Det gäller inte bara fördomar mot invandrare, utan också fördomar mot t ex funktionshindrade och homosexuella. Även bokens huvudperson har fördomar och med det tror jag att författaren vill visa hur vanliga fördomar egentligen är.

Berättelsen är väldigt fragmentarisk, vissa sidor är inte ens halvfulla med text. Hon markerar heller inte repliker från annan text med talstreck eller citationstecken och det är något som brukar irritera mig, men här gör det inget. Jag tycker ändå att det är lätt att följa med i berättelsen. Fragmenten är inte alltid i kronologisk ordning utan handlar ibland om huvudpersonens eller Ediths bakgrund. Trots den fragmentariska stilen är det inte alls svårt att hänga med i berättelsen. Den är också väldigt intressant och man vill hela tiden läsa vidare.

Berättelsen varvas också med faktatexter från till exempel förteckningar över fall av olaga diskriminering, Sverigedemokraternas partiprogramoch en departemenstsskrivelse om begreppet invandrare. Här blir fördomar väldigt tydliga och de väcker också tankar och känslor, vilket jag antar är anledningen till att författaren har valt att ha dem med.

Jag tyckte väldigt mycket om den här romanen. Den var koncentrerad, lättläst och ger lite att tänka på. Jag tycker om böcker som gör att man måste tänka lite grann. Det jag tyckte var lite mindre bra var att bokens huvudkaraktär inte kändes riktigt verklig. Men i vilket fall så är det här en roman som jag verkligen kan rekommendera.

Historien

Historien av Elsa Morante utspelar sig i Rom under åren 1941-1947. Änkan Ida är halvjudinna och oroar sig för att någon ska upptäcka detta. Hon har två söner, Nino som är nästan vuxen och lilla Giuseppe (eller Useppe som han kallas) som blev till när Ida våldtogs av en tysk soldat. Romanen handlar om vad som händer den lilla familjen under kriget och åren strax efter.

Jag gillar att läsa om kriget från en italiensk synvinkel. Även om jag tycker mig vara ganska påläst om 2:a världskriget så känner jag inte till riktigt allt som hände i Italien, som ju först var på Hitlers sida, men sedan ändrade sig. Jag tycker också att det var bra att författaren hade inkluderat en liten historisk översikt i början av varje nytt årtal.

Det känns som att den här romanen är lite av en anklagelse mot historien. Det märks exempelvis i Davides tal i baren i slutet av romanen, där Han anklagade alla, inte bara de närvarande, utan alla levande människor över huvud för medveten förtegenhet när det gällde det senaste krigetoch dess miljoner döda. Precis som om det skulle ha varit en avslutad angelägenhet ville ingen längre tala om det.

Elsa Morante var själv halvjudinna och hon tvingades själv fly från fascisterna under kriget. Man förstår därför att det förmodligen finns en hel del självbiografisk i romanen. Jag förstår också att det inte var en rolig tid att leva i, särskilt om man hade judiskt ursprung. Men jag har svårt att tänka mig att det bara var elände; det måste ju ha funnits någon ljusglimt då och då. Men inte om man ska tro Elsa Morante. Detta är definitivt en roman som väcker många tankar och känslor, men just detta att livet bara är elände gör att jag har lite svårt att komma igenom romanen.

Jag förstår att författaren antagligen vill visa krigets elände, men just för att det är bara elände gör att den inte känns trovärdig. Om Ida och hennes familj någonsin hade upplevt något fint hade det förmodligen gjort att läsaren upplevde allt elände ännu starkare, på grund av kontrasten. Men möjligen är det så att Elsa Morante inte själv hade tillräcklig distans till kriget för att kunna göra det, trots att romanen är skriven i början av 70-talet. Det enda goda i romanen är djur och naturen. Jag håller med om att det är goda saker, men jag vill också tro att det finns något gott i människorna. Det gör det inte i Historien.

Romanen är välskriven och jag får också intrycket av att den är bra översatt (men jag kan inte italienska tillräckligt bra för att kunna säga det helt säkert). Det enda som gör mig lite förvirrad är vem berättaren är. Det finns nämligen ett berättarjag, men det är ett allvetande berättarjag, som inte är någon av personerna i romanen. Detta allvetande berättarjag är dock inte alltid närvarande. Romanen är nämligen berättad i tredje person , men då och då kommer någon kommentar från berättaren i jag-form. Det gör att man undrar vem berättaren är, men det stör inte läsningen speciellt mycket.

Något som jag dock upplever stör läsningen är att det är väldigt många personer, förutom huvudpersonerna Ida och Useppe. Det är därför ibland svårt att hålla reda på vem som är vem. Speciellt som vissa personer byter namn flera gånger, som t ex Carlo, som byter namn till Piotr och sedan tillbaka till sitt verkliga namn, Davide Segre. Men på det stora hela var detta en rätt bra roman.

Burning Bright

Burning Bright är Tracy Chevaliers senaste roman och den handlar om tolvårige Jem och hans familj som 1792 flyttar till London från byn Piddletrenthide i Dorsetshire. Där blir han vän med Maggie som visar honom London. De lär också känna Jems granne, författaren och tryckaren William Blake. I Frankrike pågår revolutionen och det påverkar också livet i London.

Som vanligt är den här romanen historiskt korrekt (eller känns i alla fall så) och tyvärr gör det också att den åtminstone till en början känns väldigt seg. Det känns nämligen som att författaren satsat allt på att beskriva allting så korrekt in i minsta detalj och att historien om familjen Kellaway, Maggie och William Blake kommer i skymundan. Faktiskt är det så att jag ett tag i början undrade om hon egentligen hade någon historia att berätta.

Men romanen bli bättre efter ett tag och på sätt och vis tycker jag att det här är Tracy Chevaliers bästa roman hittills. Hennes tidigare romaner Den blå färgen, Flicka med pärlörhänge, När änglar faller och Damen med enhörningen har alla varit bra. Men de har också varit ganska lika varandra- en tydlig intrig och en del kärlek och sex. Den här romanen har inte en lika intresseväckande intrig och sex har inte lika stor del i handlingen. I gengäld har den här romanen lite mera tankeväckande.

Romanen är full av kontraster: storstad/landsbygd, arbete/ fritid, godhet/ondska, monarki/revolution och framför allt oskuld och erfarenhet. Just oskuld och erfarenhet är ett viktigt tema i romanen och har naturligtvis att göra med två av William Blakes mest kända verk, Songs of Innocence och Songs of Experience. Det intressanta är dock inte motsatserna i sig, utan vad som finns mellan dem: What lies between two opposites is us.

Romanens svenska titel är just Oskuld och erfarenhet, vilket jag faktiskt tycker är en bättre titel än Burning Bright, även om det är ett citat ur dikten The Tyger från Songs of Experience av William Blake. För just oskuld och erfarenhet, eller snarare vad som finns mellan de två ytterligheterna, är vad romanen handlar om.

Värddjuret

Jag har tidigare läst några romaner av Marie Hermansson och jag gillade dem. Nu har jag läst Värddjuret, som är en av hennes tidigaste romaner. Den handlar om Anna som efter en resa till Borneo får en böld på låret. När hon uppsöker läkare får hon veta att hon är värddjur för den sällsynta fjärilen recentia alba. I väntan på att de ska komma ut får hon bo i den excentriske doktor Willofs fjärilshus. Där får hon mycket tid till att tänka på sitt liv och sin barndom.

Ett tema i romanen är därför att hitta sig själv. Anna är både föräldralös och barnlös och har inga nära vänner som undrar vart hon tagit vägen när hon befinner sig i fjärilshuset. Hon är svävande i tiden. Detta är något som hon funderar på i fjärilshuset. Ett annat tema är natur vs kultur. Det är i Borneos djungel som hon hittar ett ögonblick av lugn och det är i doktor Willofs fjärlishus som hon lär känna sig själv. Det är också naturen som segrar över kulturen mot slutet av romanen.

Den här romanen är väldigt lättläst och även om handlingen är lite bisarr så fastnar man ändå i den och man vill veta hur det ska gå. Kommer det att födas några fjärilar ur låret? Kommer hon någonsin att få komma ut ur fjärilshuset? Jag gillar Marie Hermanssons sätt att skriva. Hon skriver lätt och enkelt, utan att det blir för enkelt. Jag gillar också det lite bisarra draget som finns med i de flesta av hennes romaner.

Tidigare har jag läst Mannen under trappan, Hembiträdet och Svampkungens son av den här författaren och jag tyckte om dem. Jag gillade den här romanen också, men jag tycker ändå att det är den sämsta av henne som jag har läst hittills. Det kanske beror på att det är en av hennes tidigaste romaner, men jag tycker att hennes debutroman Snövit var bättre än den här. De två romanerna är dock svåra att jämföra, eftersom Snövit inte egentligen påminner om hennes andra romaner. Jag gillade i alla fall den här och Marie Fredrikssons andra romaner så mycket att jag alldeles säkert kommer att läsa fler romaner av henne i framtiden.

Skilda verkligheter

Skilda verkligheter av Marianne Fredriksson handlar om Jan och Angelika som träffas och blir kära i varandra, trots att de är väldigt olika varandra. Jan är vetenskapsman och tror på fakta medan Angelika är en andlig sökare. Eftersom de älskar varandra försöker de förstå varandra, men lever också i ständig rädsla för att förlora varandra.

Den här romanen är full med teorier om vetenskap, idéhistoria och religion som presenteras genom släkt och vänner till Jan och Angelika. Varje person står för en egen syn och ger råd till dem om hur de ska kunna leva tillsammans. Teorierna som presenteras görs därmed enkla och begripliga. Det borde också ha kunnat bli intressant, men det blir det inte.

Istället blir det mest bara långa, onaturliga dialoger där de olika karaktärerna blir mer en representant för sin teori än en verklig personlighet. Det blir också ganska stereotypt, eftersom de intuitiva och förstående karaktärerna är kvinnor och de vetenskapliga "räknenissarna" är män. Mötena mellan de olika människorna har ingen konflikt, ingen energi. De bara träffas, bli alldeles för personliga alldeles för fort och förstår varandra alldeles för bra, trots olika ståndpunkter, samtidigt som de dricker kaffe, äter färskpotatis eller nyplockade jordgubbar. Det blir alldeles för slätstruket och romanen saknar spänning och dramatik.

Men författaren är väldigt noga med att påpeka skillnaderna mellan huvudpersonerna väldigt ofta, så ofta att det blir tjatigt. Speciellt som de i dialogerna är äckligt överens och förstående, utom de gånger då de är arga och bråkar om helt oväsentliga saker. Jag tycker också att det saknas känslor, förutom rädsla. Den känslan påpekas också så ofta att det blir övertydligt. Det verkar inte som att författaren lärt sig att gestalta istället för att berätta, vilket hon faktiskt borde kunna med tanke på att hon är en populär och produktiv författare. Dessutom är handlingen väldigt förutsägbar. Allt detta gör att romanen blir tråkig att läsa.

Jag tröttnade också på allt som författaren tyckte att man skulle lära sig av att läsa den här romanen, t ex fakta om vem som var först att upptäcka Amerika eller att Island delas av en kontinentalspricka. Dessa fakta var inte viktiga för handlingen och dessutom var det sånt som jag redan visste och det gör bara att jag känner mig irriterad för att författaren underskattar läsaren. Men mest irriterad var jag på de "fakta" som inte stämmer, som i följande dialog:
'Okej, vi börjar med din mamma.'
'Hon var schizofren', sa Angelika.
'Nej, det var hon inte. Enligt min mening var hon psykopat.'
'Jag vet var schizofren betyder, iskall, utan möjlighet att känna ömhet, kärlek, medlidande... Menar du att... hon var psykotisk?'
'Ja.'

Med tanke på att detta uttalas av en karaktär som är utbildad psykolog, så borde denna person veta att schizofen inte alls betyder att man är känslokall och ännu mer konstigt är det att en psykolog inte vet skillnaden mellan att vara psykopat och att vara psykotisk.

En intressant diskussion i romanen är dock den om att man blir den man är på grund av sin uppväxt. Det är intressant att fundara på hur mycket som är arv och hur mycket som är miljö. Romanen blir också ganska intressant mot slutet, när några kapitel handlar om Angelikas problem mer än om förhållandet mellan dem. Men att slutet var engagerande kan inte kompensera för att de tidigare 350 sidorna var tråkiga och ointressanta.

Marianne Fredriksson har skrivit ganska många romaner, men jag har bara läst en enda roman av henne tidigare, Enligt Maria Magdalena. Den tyckte jag inte heller särskilt mycket om, men den var helt klart mycket bättre än den här romanen. Men efter att ha läst två romaner av henne, varav jag inte riktigt gillat någon, så känner jag mig inte särskilt sugen på att läsa fler.

Var är min dotter?

Var är min dotter? är den senaste romanen av författarparet Nicci Gerrard och Sean French, som skriver under namnet Nicci French. Den handlar om Nina, vars 16-åriga dotter inte kommer hem efter sin tidningsutdelarrunda, trots att de samma dag ska åka til Florida. Men det är ingen som tror på Nina när hon säger att det är något skumt med dotterns försvinnande och polisen hävdar att hon har rymt hemifrån. Nina måste därför själv ta reda på vad som har hänt hennes dotter.

Jag har tidigare läst två romaner av Nicci French, Det röda rummet och Och så log han... Jag gillade Och så log han..., men Det röda rummet tyckte jag inte var särskilt bra. Anledningen till att jag inte gillade Det röda rummet var att den inte var varken tillräckligt spännande eller psykologisk för att kunna kallas psykologisk thriller och detsamma gäller den här romanen. Den har potential, men lyckas inte riktigt. Jag blir mest bara stressad och irriterad för att den har ett så högt tempo och för att huvudpersonen handlar så irrationellt. Jag kan visserligen förstå att man blir uppjagad om ens barn försvinner, men att därför gå omkring och anklaga personer hit och dit verkar bara stört och konstigt. Dessutom ställer hon inte de rätta frågorna till de personer som skulle kunna ge henne svar och det gjorde mig också stressad och irriterad medan jag läste.

Som jag tidigare skrivit här i bloggen så gillar jag böcker med korta kapitel. Den här romanen har inga kapitel alls och det gillar jag såklart inte. Visserligen är romanen inte särskilt lång, men jag saknar att det inte finns ställen där man naturligt kan göra en paus i läsandet. Det blev därför så att jag läste ut den på en gång bara för att ha det gjort, inte för att den var så bra att jag ville sträckläsa den.

Det jag tycker är bra med Nicci French romaner är att det inte alls märks att det är två personer som har skrivit. Det brukar nämligen annars märkas ganska mycket och det stör helhetsintrycket. De skriver på ett sätt som brukar kallas journalistiskt, d v s ganska enkelt och rapporterande. När jag läste de andra två romanerna av Nicci French tyckte jag att språket var helt okej, men det tyckte jag inte den här gången. Jag irriterade mig väldigt mycket på att i stort sett varenda mening började med ett pronomen (på ett ställe började fem meningar i följd med "jag"!). Språket i den här romanen var helt enklelt torftigt och tråkigt.

Snövit

Snövit av Marie Hermansson är en romantolkning av den gamla folksagan, så en presentation av handlingen känns ganska överflödig. Men för saken skull kan jag väl berätta att Snövits mor dör när hon föds och styvmodern berordrar jägaren att ta henne ut i skogen och döda henne. Han klarar dock inte av att döda ett så vackert barn utan lämnar henne i skogen. Till slut hamnar hon hos de sju små dvärgarna där hon stannar. Olika försäljerskor kommer och lurar på henne saker som nästan dödar henne, tills slutligen ett äpple gör att hon verkar död. Men så kommer prinsen och Snövit vaknar upp.

Detta är en ganska kort roman, men naturligtvis är den mer detaljerad och invecklad än den gamla folksagan, även om man känner igen både handling och tema. Jag tycker att Marie Hermansson har lyckats mycket bra med att återberätta den här gamla folksagan i romanform. Hon har ett väldigt vackert, nästan poetiskt, språk och hon lyckas göra sagofigurerna levande. Den blir dock inte så spännande eftersom man redan vet allt som ska hända. Spänningen och intresset för att läsa vidare ligger istället i HUR författaren tänker berätta istället för VAD hon tänker berätta.

Jag har tidigare läst en del av Marie Hermansson, till exempel hennes novellsamling Det finns ett hål i verkligheten samt romanerna Mannen under trappan, Hembiträdet och Svampkungens son. Jag har gillat det jag har läst och jag gillar även den här romanen. Dock känns den här lite tunnare och mindre spännande en de övriga, men det är också hennes första roman och grundmaterialet, folksagan, är ju inte så omfattande. Men jag är absolut sugen på att läsa mer av henne, vilket jag med all säkerhet kommer att göra.

Abortläkarens dotter

Abortläkarens dotter av Elisabeth Hyde är en deckare och handlar om mordet på Diana Duprey, en stark och självständig kvinna som drev en abortklinik. Detta väckte antingen beundran eller stark avsky, främst bland abortmotståndarna. Det visar sig att Diana hade bråkat både med sin dotter och med sin man samma dag som hon blev mördad och det finns även andra i omgivningen som har något att dölja, bl a pastor O'Connell som är ledare för abortmotståndarna.

Vanligtvis läser jag inte deckare, eftersom jag väldigt sällan tycker att de är bra. Men ännu en gång lät jag mig luras av kommentarerna från olika tidningar; kommentarer som Berör och väcker frågor (Falu-Kuriren) och Berör en som läsare väldigt mycket (Dagbladet). Eftersom det här med abort är en ganska kontroversiell fråga i USA tänkte jag att det kanske var en roman som kunde väcka lite frågor och tankar kring ämnet. Tyvärr var det inte det. Det framgår att det är en kontroversiell fråga, men inget mer. Det enda som jag reagerade lite på var det faktum att abortläkaren aborterar foster som faktiskt, om de skulle födas för tidigt, är livsdugliga. Jag är för att kvinnor ska ha rätt till abort, men just att man aborterar foster som är så stora att man måste lemlästa dem för att få ut dem känns väldigt obehagligt.

Jag gillade också titeln på den här romanen, men den var inte heller mer än tomma ord. Visst, abortläkarens dotter Megan har en stor roll i romanen, men jag hade förväntat mig att det skulle handla mer om henne och om hennes relation till mamman. Hennes roll är inte heller större eller viktigare än exempelvis pappans eller polisen Huck Berlin, så även om titeln låter bra så känns den bara konstig efter att ha läst romanen.

Romanen var också, som de flesta deckare, väldigt förutsägbar. Men ibland lyckas deckarförfattare ändå hålla intresset uppe hos läsaren genom att göra romanen spännande. Det lyckas dock inte Elisabeth Hyde med. Detta är faktiskt en av de mest ospännande deckare jag någonsin har läst. Det positiva med den var dock att den var väldigt lättläst med mycket dialog, vilket gjorde att den inte tog särskilt lång tid att läsa ut.

Snow Falling on Cedars

Jag har inte läst så mycket på ett tag, men nu har jag läst Snow Falling on Cedars av David Guterson. Den utstpelar sig på ön San Piedro i Puget Sound. Året är 1954 och en japansk-amerikansk fiskare. Kabuo Miyamoto, står åtalad för mord på en annan fiskare. Ishmael Chambers, en enarmad krigsveteran är journalist och bevakar rättegången. Den åtaldes hustru Hatsue är hans aldrig glömda ungdomskärlek. Det lilla samhället måste under rättgången komma tillrätta med det förflutna, kultur och kärlek.

Jag började faktiskt läsa den här romanen för ca 5 år sedan, men då hade jag inte tid att läsa ut den p g a skolarbete. Men jag har alltid haft intentionen att någon gång läsa den. Jag har också läst Skogsmadonnan av samma författare och eftersom jag gillade den blev jag ännu mer säker på att jag vllle läsa den här romanen. Jag tyckte dock inte att den var riktigt lika bra som Skogsmadonnan, eftersom den här romanen bitvis var lite seg. Det som gjorde att den blev seg var att beskrivningarna och tillbakablickarna många gånger blir lite för detaljerade och ingående, speciellt när det gäller personer och detaljer som egentligen inte är särskilt viktiga. Som exempel kan nämnas ingående beskrivningar av försvarsadvokatens prostataproblem. Men David Guterson skriver i alla fall väldigt bra, vilket kanske märks ännu tydligare när man läser på originalspråk.

Jag har hört den här romanen beskrivas som en deckare, men det tycker jag inte riktigt att det är. Det är mer av en skildring av människor och den tar upp teman som kärlek, rättvisa, gemenskap, rasism och samvete. Eftersom den här romanen utstpelar sig 1954 tyckte jag också att den var intressant ur en historiskt synvinkel. Allt som händer är i skuggan av andra världskriget, kriget mot Japan och bombningen av Pearl Harbor. Det är sånt som jag har läst om flera gånger, men inte med den här vinklingen. På ön San Piedro finns många japaner som kommit till Amerika för att skapa sig ett liv och de är en stor del av samhället. Efter Pearl Harbor börjar de ses som fiender och spioner och slutligen tvingas också alla japaner i USA att leva i koncentrationsläger. Det tyckte jag var intressant, eftersom man oftast läser om bara ena sidans syn (oftast amerikanernas) på händelserna.

Även om den här romanen bitvis var lite seg och inte alltid lyckades hålla mitt intresse vid liv så var den absolut inte dålig. När jag läste den tänkte jag att den skulle göra sig väldigt bra som film tack vare sitt upplägg, där centrum är rättegången är i nutid men historien berättas mestadels i tillbakablickar. Jag vet också att Snow Falling on Cedars har filmatiserats, men jag har inte sett den. Jag vet inte om filmatiseringen är bra (bara för att romanen är bra grundmaterial är det ju inte säkert att filmskaparna tar till vara på det), men jag kommer nog att se filmen också någon gång.

Invasion!

Invasion! är en samling av texter, pjäser och noveller av Jonas Hassen Khemiri. Jag har läst Khemiris två romaner, Ett öga rött och Montecore- en unik tiger och jag gillade dem mycket. Framför allt är det hans språk jag gillar och den här textsamlingen gör mig inte besviken på den punkten. Här ger han ännu fler prov på sin språkliga skicklighet, bl a genom att skriva på "vanlig" svenska. Båda hans romaner är skrivna på "invandrarsvenska", även om de också visar prov på en helt korrekt svenska.

Jag gillar också hans sätt att leka med ord och att uppfinna nya ord. I en av texterna i den här samlingen fastnade jag framför allt för formuleringen med vesslande steg. Trots att jag aldrig hört ordet vesslande så kan jag tydligt föreställa mig vad det är.

Den här samlingen innehåller olika texter som Jonas Hassen Khemiri skrivit under åren 2003-2007. Den inleds med åtta noveller och även om de alla är bra fastnade jag särskilt för några av dem. En av dem var Vanya vet, som handlar om en parkleksarbetare som berättar historier om de äventyr han varit med om i sitt liv, där han bl a legat med Whitney Houston och varit konsertansvarig för Elton John. En annan favorit var Black Eyed Einar, som handlar om minnen av en barndomskamrat. Jag tyckte också mycket om Spöket Milton, som handlar om en utstött person.

Samlingen innehåller också två pjäser, Invasion! och Fem gånger Gud. Av dessa två tyckte jag bättre om Fem gånger Gud, men ärligt talat tyckte jag inte att någon av pjäserna är av samma klass som hans noveller, kåserier eller romaner. Jag tycker att hans pjäser blir lite för röriga, vilket gör att allt det tankvärda och insiktsfulla inte kommer fram riktigt.

Det gör det däremot i de kåserier som också finns med i den här boken. Jag gillade Heathrow vs Hanin, där han jämför flygplatser med krigszoner. Den innehåller mycket som är tankvärt och det är förstås därför som jag gillar den. Jag gillade också Tidsmaskiniska ord, som handlar om hur vissa ord kan få minnen att vakna till liv. Den gillade jag mest för igenkännandet, för visst är det så att vissa ord kan förflytta en tillbaka till en annan tid. Jag tyckte också om Flashbazzazz, där han berättar lite om hur det är att vara författare.

Jonas Hassen Khemiri uppmärksammar också saker som får en att börja tänka, t ex i novellen Nationaltång där en forskare berättar "sanningen" om svenskar Han skriver bl a om att svenskar är fixerade vid vädret och tycker om naturen så mycket att vi till och med tar namn från naturenm, vilket väl kan vara sant. Detta blandas dock med påståenden som att dom ser fan likadana ut, allihop och att ... i samband med sin förstfödda sons konfirmation ta med denne på jakt, döda ett av djuren och laga till en soppa på djurets tunga. Djuret i fråga är nationaldjuret, som omväxlande sägs vara dovhjort, isbjörn, älg, kossa och runkuggla.

Det som jag gillar med Jonas Hassen Khemiri är som sagt hans lek med språket och att han får mig att tänka, men jag gillar också att det finns en hel del humor i allt han skriver. Den här textsamlingen var lite ojämn, men som helhet ändå väldigt bra. Helt klart läsvärd.

Lätt byte

Lätt byte är den nionde boken i Janet Evanovich serie om prisjägaren Stephanie Plum. I den här boken är Stephanies uppdrag att hitta datanörden Samuel Singh. Ett tips på att han befinner sig i Las Vegas får Stephanie, Lula och Connie att åka dit. Stephanie blir också förföljd av en sinnesjuk mördare som leker mordlekar med henne, vilket får Morelli och Ranger att turas om att agera hennes livvakt.

Den här boken är precis likadan som de övriga böckerna i serien (Lovligt byte, Jagat byte, Nedlagt byte, Fångat byte, Delat byte, Hett byte, Farligt byte, Svårfångat byte) i stil och form. Men det finns en liten skillnad och det är att jag räknade ut vem den galna mördaren som förföljer Stephanie var redan efter ungefär halva boken. När jag har läst de tidigare har jag faktiskt inte räknat ut hur saker och ting hänger ihop innan slutet, men den här var alldeles för enkel.

Eftersom det inte finns mycket att skriva om den här boken som jag inte redan skrivit förut så avslutar jag med ett citat som jag fann ganska roande:
'Det här är världens bästa bantning, alltså. Jag får käka sånt som jag inte fått käka på flera år.' 'Vad då, till exempel?' 'Bacon.' 'Du äter väl bacon för jämnan?' 'Ja, men jag får dåligt samvete av det. Och det är det dåliga samvetet man går upp i vikt av.'

Svårfångat byte

I den åttonde boken i Janet Evanovich serie om prisjägaren Stephanie Plum, Svårfångat byte, får Stephanie i uppdrag att hitta en mor och hennes dotter som är försvunna. Men det finns också andra som vill ha tag på dem och Stephanie utsätts för diverse otrevligheter, som ormar i lägenheten, spindlar i bilen och ett lik i soffan. På det privata planet är hon på från i sitt till- och frånförhållande med Joe Morelli. Uppdragat tvingar henne att söka hjälp av Ranger och hans pris är en natt med Stephanie.

Den här boken skiljer sig inte från de övriga i serien: Stephanie klantar sig när det gäller att ta fast dem som underlåtit att inställa sig till domstolen, hennes bilar blir sprängda i luften, elpistolen funkar bara på henne själv, hennes mormor kläcker ur sig oväntade kommentarer, hon får lära känna nya udda människor o s v. På något vis är det nog charmen med de här böckerna, men när man läst dem i så snabbt följd som jag har gjort börjar de faktiskt ändå kännas lite enformiga.

Farligt byte

Farligt byte är den sjunde boken i serien om prisjägaren Stephanie Plum av Janet Evanovich. Stephanies har för vana att misslyckas med att fånga de mest lättfångade skurkar och klampa rakt in i mord som hon sedan tvingas lösa. Så blir det också när hon får i uppdrag att hämta in Eddie DeChooch, en över 70 år gammal, alkoholiserad, impotent och i princip både döv och blind. Gång efter gång lyckas han komma undan, men Stephanie jagar oförtrutet vidare. Speciellt när hennes mormor blir kidnappad och hennes "vänner" Dougie och Mångubben försvinner spårlöst.

Stephanies kärleksliv är fortfarande krångligt. Joe Morelli är oemotståndlig och bra i sängen, men hon är inte helt säker på att hon vill gifta sig med honom. Men deras familjer är eld och lågor över bröllopet och bokar både festlokal och klänning innan hon vet ordet av. Samtidigt är hon väldigt attraherad av den mystiske och sexige Ranger, vars planer för henne definitivt har med sex att göra.

Böckerna i serien om Stephanie Plum är fristående, men de två senaste böckerna har känts lite mindre fristående än de tidigare, eftersom händelser i den tidigare boken får sin förklaring i den andra och samma personer, som Dougie och Mångubbben återkommer. Fast jag tycker nog inte egentligen att böckerna är helt fristående. Visserligen löser hon ett fall i varje bok, vilket väl är det som gör att de räknas som fristående, men på det personliga planet så har ju böckerna en inbördes ordning. Det går förstås att läsa dem i oordning ändå, men jag är i alla fall glad att jag läst dem i rätt ordning.

Hett byte

Hett byte är bok nummer sex i Janet Evanovich serie om prisjägaren Stephanie Plum. I den här boken har Stephanie i uppdrag att hitta Ranger, prisjägare och en av Trentons sexigaste män. Söker efter Ranger gör också Stephanies ärkefiende Joyce Bernhart. En annan av Trentons sexigaste män, Joe Morelli, söker också efter Ranger. Morelli är Stephanies älskare till och från, men det blir svårare för honom att besöka Stephanie eftersom hennes mormor flyttat in hos henne. Mormor Mazur snarkningar kan ta kål på de hetaste känslor. Som vanligt får Stephanie lära känna en hel del udda personer och nu får hon också hunden Bob på halsen.

Den här boken skiljer sig inte från de övriga böckerna i serien så det finns egentligen inte så mycket att skriva om den som jag inte redan har skrivit. Men jag gillar att Stephanie fått en hund; det är något som jag saknat i de övriga böckerna. Hennes relation till hamstern Rex har tytt på att hon är en person som skulle passa att ha en hund och det känns alltid som att en hund livar upp boken lite grann (vilket kanske behövs, för nu när jag har läst de här böckerna i ganska snabb följd börjar de kännas lite enformiga (vilket dock inte kommer att hindra mig från att fortsätta att läsa dem eftersom det är lättsmält sommarläsning jag vill ha just nu).

Delat byte

Man behöver inte vara ett geni för att förstå att Delat byte är en bok i serien om prisjägaren Stephanie Plum av Janet Evanovich. Närmare bestämt nummer fem i ordningen. Jag har inte tidigare skrivit om titlarna, men jag tycker verkigen att titlarna är urfåniga. Alla böcker i serien heter nämligen något med "byte", vilket gör det väldigt svårt att hålla isär de olika böckerna. Så skulle det kanske inte ha varit om titlarna på något vis hade speglat handlingeni romanen, men det gör den inte. Det verkar inte heller som att titlen är särskilt viktig, eftersom den på de nyare pocketupplagorna knappt ens syns. De engelska titlarna säger i och för sig inte heller särskilt mycket om handlingen, men avslöjar i alla fall ordningsföljden på dem (One For the Money, Two For the Dough, Three to Get Deadly, Four to Score och High Five).

Den här gången är det inte mycket som händer på prisjägarfronten, så Stephanie tar på sig uppdraget att hitta en släkting som är försvunnen. Farbror Fred är en snåljåp som inte egentligen saknar, men familjeäran kräver ändå att Stephanie ska hålla ögonen öppna. Det visar sig att omständigheterna kring farbror Freds försvinnande inte är helt enkla. På kärleksfronten är Stephanie förvirrad. Hon är fortfarande attraherad av polisen Joe Morelli, men finner sig även attraherad av prisjägarnas mästare Ranger.

Stilen i den här boken är lika ytlig och raljerande och den är lika lättläst som de övriga böckerna i serien: Lovligt byte, Jagat byte, Nedlagt byte och Fångat byte.

Hatet

I Hatet berättar Anders Nyqvist om sin barndom med en alkoholiserad far. När Anders och hans bror Håkan är små kan pappan hålla drickandet under kontroll, men han börjar dricka mer och mer och han äter också narkotikaklassade tabletter. Utåt sett märks dock ingenting; pappan är arbetaren som lyckas utbildada sig till ingenjör, är politiskt engagerad och och en fin familjefar. Men verkligheten är en annan. Han misshandlar och våldtar Anders mamma och genom att familjen aldrig vet när nästa utbrott ska komma är de alltid på helspänn. Anders har alltid en packad väska stående under sängen och han har undersökt alla flyktvägar ut ur huset redan som liten pojke. Med både Anders, hatet och lusten att slå tillbaka växer med åren.

Det här är naturligtvis en hemsk berättelse och det är ingen tvekan om att den är självbiografisk. Dock ska man inte tro att allt i den är sanningen, bara för att det är Anders egen historia. Exempelvis har jag väldigt svårt att tro på att han minns hur bra han hade det med sin far när han var två år. Men så är det alltid när man skriver en bok- man måste inte hålla sig absolut till sanningen; ibland är det viktigare att berättelsen blir bra och att man får sagt det man vill berätta.

Det här är inget litterärt mästerverk för Anders Nyqvist skriver inte särskilt bra (fast inte heller särskilt dåligt). Det gör ingenting, för den här boken är inte skriven för att bli en stor roman. Jag får uppfattningen att Anders Nyqvist har skrivit den för sin egen skull, för att bearbeta sin barndom. Dessutom tycker jag att boken är viktig genom att den belyser ett vanligt problem i samhället. Boken är väldigt lättläst och så intressant att man hela tiden vill läsa vidare. Dock inte så mycket för att få veta hur det går, för man får veta att pappan dör redan på andra sidan i boken.

Jag tyckte om den här boken, just för att innehållet är viktigare än formen. Den kändes väldigt trovärdig, vilket i och för sig är ganska självklart. Jag tror också att igenkännandet är något som gör att läsarna tycker om den här boken. Mycket av det Anders Nyqvist skriver om känner jag igen från vad kompisar med missbrukande förärldrar har berättat för mig. Jag är säker på att många med missbrukande anhöriga kommer att känna igen sig i den här romanen.

Själv har jag inga sådana erfarenheter, men jag känner igen mig i tidsskildringen. Boken utspelar sig på 70- och 80-talen och det märks väldigt tydligt, men inte på ett sätt så att saker typiska för dessa årtionden nämns och beskrivs på ett övertydligt sätt (som t ex i Torbjörn Flygts Undderdog). Att det är 70-tal och 80-tal märks bara genom små detaljer. Jag gillar också bokens framsida, som verkligen passar innehållet. Bilden föreställer ett typiskt 70-talssovrum och det är också i sovrummet som pappan tillbringar största delen av sin tid när han har sina fylleperioder.

Jag tycker att Hatet var läsvärd och intressant. Den påminner en del om Svinalängorna av Susanna Alakoski. Båda böckerna handlar om barn som växer upp på 70-talet med en alkoholiserad pappa, men med den skillnaden att det fanns lite humor i Svinalängorna och att Alakoski är lite mer förlåtande än vad Nyqvist är. Jag tror att det är viktigt att det skrivs böcker om de problem som finns i samhället och att de skrivs att personer som upplevt det är ännu bättre. Hatet är en hemsk bok, men den behövs.

Fångat byte

Den fjärde boken i Janet Evanovich serie om prisjägaren Stephanie Plum heter Fångat byte. I den här boken får Stephanie i uppdrag att hitta Maxine Nowicki som slagit ner sin pojkvän och stulit hans bil. Under sökandet efter Maxine lär hon känna den två meter långe transvestiten Sally Sweet. Stephanies lägenhet blir utbränd efter att någons svartsjuk person kastat in en brandbomb och därför flyttar hon tillfälligt in hos Joe Morelli.

Precis som de övriga böckerna i serien är det här lättsam och humoristisk underhållning. Den här boken påminner lite mer om en Harlekinroman än vad de andra har gjort. I tidigare böcker har ingenting hänt mellan Stephanie och Joe Morelli och jag trodde att författaren bara skulle antyda sexscenerna. Därför är jag faktiskt lite imponerad över att hon inte gör det, utan skildrar det lika frispråkigt som hon gör allt annat.

Den här boken skiljer sig inte nämnvärt från de andra i serien och minnet av de tidigare börjar redan blekna lite grann. Böckerna är ju i och för sig fristående så det gör inte så mycket att man inte kommer ihåg de tidigare och dessutom berättar författaren vad som hänt tidigare ifall det har någon betydelse. Det här är inte särskilt bra litteratur, men är ändå på något sätt beroendeframkallande, så jag kommer alldeles säkert att läsa fler böcker om Stephanie Plum.