Baby Jane

Baby Jane av Sofi Oksanen handlar om Piki, Helsingfors coolaste flata, som är fånge i sitt eget hem. Hon lider av panikångest och klarar inte av att gå ut annat än på natten när hon är full. Berättaren i romanen är Pikis bisexuella flickvän som tillsammans med Piki startar en firma där de säljer begagnade underkläder till män. Men deras förhållande är förstås dömt på förhand eftersom hon inte kan förändra Piki.

Den här romanen har säkert fått strålande recensioner av kritikerna, men den lämnar mig ganska oberörd. Mest tycker jag att den är jobbig och irriterande. Jag tycker att det är fruktansvärt tröttsamt att läsa om personer med psykiska besvär och vilka piller de tar eftersom jag absolut inte kan identifiera mig med dem (jag känner dock igen personer som jag känner/har känt i dem).

I stort sett alla karaktärer i romanen är osympatiska. Piki tycker jag är fruktansvärt självisk, t ex tycker hon synd om sig själv för att ex-flickvännen Bossa inte längre vill gå och handla åt henne flera gånger i veckan. Berättaren har våldstendenser, t ex knivskär hon Piki, lämnar henne och struntar i att svara i telefon och på sms där Piki förklarar att hon är svårt skadad och behöver ambulans.

Jag gillade att romanen inte var helt kronologisk, men jag tyckte att det var lite trist att man kunde räkna ut vad som skulle hända ganska tidigt i romanen. Slutet var också en aning överdrivet. Sofi Oksanen skriver bra, även om jag tycker att vissa formuleringar kändes väldigt krystade och vissa meningar upprepades lite för ofta och romanen var välkomponerad. Den var också lätt att läsa och det tog inte lång tid att komma igen de drygt 200 sidorna. Men den lämnade mig som sagt ganska oberörd eftersom jag inte kunde identifiera mig med eller känna för någon av karaktärerna.

Det kändes också som alldeles för mycket att skriva en bok om homosexualitet, bisexualitet, alkoholproblem, panikångest, depression och tablettmissbruk. Som det är nu får man intrycket av att alla lesbiska kvinnor lider av depression, panikångest och/eller någon annan psykisk störning som de ständigt knaprar piller för. Dock tror jag inte att det är vad Oksanen vill förmedla, men vad vill hon egentligen säga med romanen?