Trots att jag inte gillade The rule of four på grund av att det var två författare, har jag nu läst Box 21 av Börge Hellström och Anders Roslund. Men den här gången upplevde jag det inte som störande att det var två författare, även om det märktes lite grann (dock tror jag inte att det hade märkts om man inte hade vetat om det).
I en lägenhet i Stockholm utnyttjas och misshandlas Lydia båda fysiskt och psykiskt. Och knarkaren Hilding säljer amfetamin utblandat med tvättmedel till fel personer. De båda hamnar på sjukhus, där deras öden avgörs i olika rum. Ewert Grens och Sven Sundkvist får ansvaret för varsin brottsutredning på sjukhuset. Hilding får betala dyrt och Lydia tar gisslan i ett desperat försök att uppmärksamma alla på det hon utsatts för.
Detta var inte den mest välskrivna kriminalroman jag läst, men den innehöll en hel del tänkvärt om dagens samhälle. Författarna lyckas skapa en känsla av obehag och äckel. De skildrar också människornas sämsta sidor, men inte på ett överdrivet sätt utan på ett sätt så att man förstår att det är sånt som faktiskt händer i verkligheten (vilket också bekräftas av författarnas egna kommentarer i slutet av boken).
Detta var också det jag mest uppskattade med romanen. För karaktärerna är inte mycket att hurra för. Ewert Grens är i allra högsta grad en stereotyp kriminalkommissarie och i stort sett alla andra är precis lika stereotypa. Den enda karaktär som jag verkligen engagerar mig i är Lydia (och i viss mån hennes väninna, eftersom de i stort delar samma öde).
Jag har tidigare läst en annan roman av dessa författare, Odjuret, och hade i stort sett samma uppfattning om den, d v s en otäck, men verklighetsnära, skildring av samhället, men med ointressanta och stereotypa karaktärer. Men de tråkiga karaktärerna till trots så är det ganska troligt att jag kommer att läsa fler romaner av dessa författare, just för samhällsskildringen skull.
onsdag, januari 31, 2007
fredag, januari 26, 2007
The rule of four
The rule of four är skriven av två författare, Ian Caldwell och Dustin Thomason. Jag lockades att köpa den på grund av kommentarerna på omslaget; kommentarer i stil med "If you loved THE DA VINCI CODE" och "One part THE DA VINCI CODE, one part THE NAME OF THE ROSE...". Det lät ju bra, men det visade sig inte stämma särskilt bra.
The rule of four handlar om ett par collegeungdomar, Tom och Paul, som snart ska gå ut från Princeton. Tillsammans försöker de tolka koden i en gammal bok från 1499, Hypnerotomachia Poliphili. Men när de börjar närma sig lösningen börjar det hända saker. En forskare som hjälpt dem blir mördad och Tom och Paul befinner sig nu i fara.
Likheten med ovan nämnda romaner är nog enbart att den här romanen också handlar om en gammal bok och en kod. Den var inte i närheten av att vara lika spännande och välskriven som någon av dem. Visserligen var den bitvis lite spännande, men det kunde inte uppväga alla tråkiga och alldeles för detaljerade beskrivningar av omgivningarna på Princeton och alla människor och deras relationer.
Delvis kan det bero på att Caldwell eller Thomason just gått ut från Princeton när de skrev romanen. Delvis beror det nog också på just det faktum att de var två författare. Det märks ganska tydligt att de är två som skrivit romanen. En av dem är en ganska duktig skribent och jag tror att han skulle kunna skriva en alldeles utmärkt roman på egen hand.
The rule of four handlar om ett par collegeungdomar, Tom och Paul, som snart ska gå ut från Princeton. Tillsammans försöker de tolka koden i en gammal bok från 1499, Hypnerotomachia Poliphili. Men när de börjar närma sig lösningen börjar det hända saker. En forskare som hjälpt dem blir mördad och Tom och Paul befinner sig nu i fara.
Likheten med ovan nämnda romaner är nog enbart att den här romanen också handlar om en gammal bok och en kod. Den var inte i närheten av att vara lika spännande och välskriven som någon av dem. Visserligen var den bitvis lite spännande, men det kunde inte uppväga alla tråkiga och alldeles för detaljerade beskrivningar av omgivningarna på Princeton och alla människor och deras relationer.
Delvis kan det bero på att Caldwell eller Thomason just gått ut från Princeton när de skrev romanen. Delvis beror det nog också på just det faktum att de var två författare. Det märks ganska tydligt att de är två som skrivit romanen. En av dem är en ganska duktig skribent och jag tror att han skulle kunna skriva en alldeles utmärkt roman på egen hand.
lördag, januari 20, 2007
Vargbröder
Vargbröder av Michelle Paver är en ungdomsfantasyroman som handlar om tolvårige Torak, som lever ute i skogen med sin far. När fadern blir dödad av en demon i skepnad av en björn måste Torak fly och försöka ta sig till Världsandens berg för att rädda världen undan denna demon. Som följeslagare har han också vargvalpen Ulv, som är hans vägvisare och så småningom blir han också vän med en jämnårig flicka.
Detta är den första boken i en serie och det är troligt att jag kommer att försöka läsa fler. Jag gillade att boken utspelar sig i någon slags järnålder/vikingatid istället för i en helt annan värld, som är vanligt i fantasy. Boken känns väldigt nordisk, trots att den inte är det. Eftersom jag dessutom är väldigt förtjust i vargar (de är ju ursprunget till hunden) så gillar jag tanken med att Torak har en vargbroder.
Språkligt var den här romanen inte särskilt imponerande, men den var mycket lättläst och det gick fort att läsa den. Den hände också väldigt mycket hela tiden och man ville hela tiden veta hur det skulle gå för Torak och Ulv. Jag får därför en känsla av att den kan bli populär bland ungdomar och jag är inte främmande för tanken att använda den i skolan, fast då kanske främst för lite svagare och/eller läsovilliga elever. Det finns dock en viss risk att den kan upplevas lite för barnslig; inte för att handlingen är det utan för att huvudpersonen är just tolv år (vilken för en gymnasieelev kan kännas som en enormt stor åldersskillnad).
Detta är den första boken i en serie och det är troligt att jag kommer att försöka läsa fler. Jag gillade att boken utspelar sig i någon slags järnålder/vikingatid istället för i en helt annan värld, som är vanligt i fantasy. Boken känns väldigt nordisk, trots att den inte är det. Eftersom jag dessutom är väldigt förtjust i vargar (de är ju ursprunget till hunden) så gillar jag tanken med att Torak har en vargbroder.
Språkligt var den här romanen inte särskilt imponerande, men den var mycket lättläst och det gick fort att läsa den. Den hände också väldigt mycket hela tiden och man ville hela tiden veta hur det skulle gå för Torak och Ulv. Jag får därför en känsla av att den kan bli populär bland ungdomar och jag är inte främmande för tanken att använda den i skolan, fast då kanske främst för lite svagare och/eller läsovilliga elever. Det finns dock en viss risk att den kan upplevas lite för barnslig; inte för att handlingen är det utan för att huvudpersonen är just tolv år (vilken för en gymnasieelev kan kännas som en enormt stor åldersskillnad).
torsdag, januari 18, 2007
Den yttersta kärlekens gulag
Den yttersta kärlekens gulag av James Meek utspelas 1919 i en liten by i Sibirien. I den lilla byn finns tjeckiska ockupationsstyrkor, som lyder under en galen befälhavare. Där finns också en vacker änka och hennes lille son samt en religiös sekt av kastrater. Hit kommer den förrymda straffången Samarin, som övernattar hos den vackra änkan. Men han för också med sig ondskan till byn. Dessutom kommer de röda revolutionärerna hela tiden allt närmare.
I den här boken skildrar britten James Meek både religiös fanatism, politisk extremism och kannibalism. Ett ämne som religiös fanatism, som hos sekten där alla, män som kvinnor, frivilligt kastrerar sig för att eliminera sexualitet (som ju är lika med synd) och därmed bli så lika änglar som möjligt, är naturligtvis något som intresserar mig. För min del kunde det gärna har fått vara mer av det än av politiken.
Svensk politik är inte något som intresserar mig särskilt mycket och jag är än mindre intresserad av rysk politik. Dock lärde jag mig en del om Sovjets historia på köpet. Och visst är det väl intressant att fundera på likheterna mellan alla olika typer av extremism, vare sig den är religiös eller politisk. Likaså är tankarna om kannibalism väldigt intressanta att ta del av.
Kärleken, som nämns i romanens titel, gäller snarast kärleken till stora idéer, än den traditionella kärleken mellan man och kvinna. Kärlek till Gud, kärlek till kommunismen, kärleken mellan människa och djur samt kärlek mellan mor och son är några av de kärlekar som tas upp i den här romanen.
I den här romanen fanns det mycket intressant att tänka på och diskutera och författaren låter karaktärerna komma med många intressanta och tänkvärda repliker. Språkligt var den mycket välskriven. Jag kan inte undgå att tänka på de ryska författarna, som t ex Dostojevski, medan jag läser. Det känns definitivt som att författaren inspirerats av de ryska författarna, även om den språkligt och i sina ämnen känns lite modernare.
Jag tyckte om det tänkvärda, det psykologiska och filosofiska i Den yttersta kärlekens gulag. Men samtidigt tyckte jag att den var ganska tung och tråkig att läsa. Dels var den ganska lång och dels tyckte jag att författaren tar upp lite för många saker på en gång. Det var väldigt många karaktärer och det var ibland svårt att komma ihåg vem som var vem (dock är detta ganska typiskt för ryska romaner, så på sätt och vis är det ju också så det ska vara). Men skulle James Meek skriva någon fler roman är det mycket troligt att jag kommer att läsa den.
I den här boken skildrar britten James Meek både religiös fanatism, politisk extremism och kannibalism. Ett ämne som religiös fanatism, som hos sekten där alla, män som kvinnor, frivilligt kastrerar sig för att eliminera sexualitet (som ju är lika med synd) och därmed bli så lika änglar som möjligt, är naturligtvis något som intresserar mig. För min del kunde det gärna har fått vara mer av det än av politiken.
Svensk politik är inte något som intresserar mig särskilt mycket och jag är än mindre intresserad av rysk politik. Dock lärde jag mig en del om Sovjets historia på köpet. Och visst är det väl intressant att fundera på likheterna mellan alla olika typer av extremism, vare sig den är religiös eller politisk. Likaså är tankarna om kannibalism väldigt intressanta att ta del av.
Kärleken, som nämns i romanens titel, gäller snarast kärleken till stora idéer, än den traditionella kärleken mellan man och kvinna. Kärlek till Gud, kärlek till kommunismen, kärleken mellan människa och djur samt kärlek mellan mor och son är några av de kärlekar som tas upp i den här romanen.
I den här romanen fanns det mycket intressant att tänka på och diskutera och författaren låter karaktärerna komma med många intressanta och tänkvärda repliker. Språkligt var den mycket välskriven. Jag kan inte undgå att tänka på de ryska författarna, som t ex Dostojevski, medan jag läser. Det känns definitivt som att författaren inspirerats av de ryska författarna, även om den språkligt och i sina ämnen känns lite modernare.
Jag tyckte om det tänkvärda, det psykologiska och filosofiska i Den yttersta kärlekens gulag. Men samtidigt tyckte jag att den var ganska tung och tråkig att läsa. Dels var den ganska lång och dels tyckte jag att författaren tar upp lite för många saker på en gång. Det var väldigt många karaktärer och det var ibland svårt att komma ihåg vem som var vem (dock är detta ganska typiskt för ryska romaner, så på sätt och vis är det ju också så det ska vara). Men skulle James Meek skriva någon fler roman är det mycket troligt att jag kommer att läsa den.
fredag, januari 12, 2007
Livets uppkomst
Livets uppkomst av Joyce Carol Oates handlar om Kathleen Hennesy. Som barn blir hon svårt misshandlad av sin far. Hon hamnar först på sjukhus, sedan i fosterhem och som ung kvinna söker hon sig tillbaka till sjukhuset som biträde.
Detta är en kortroman och den gick väldigt fort att läsa. Tempot trappades också upp av att många av meningarna är så långa. Ibland kände jag mig rent av andfådd efter att ha läst en sådan lång mening. Jag tror att det kan vara svårt med dessa om man inte är en van läsare, men jag hade inte några större problem. Jag är också ganska imponerad av författaren (och översättaren) som lyckades skriva dessa meningar utan att tappa tråden. Ett exempel på en lång mening (dock en av de kortaste långa meningarna):
Efter tjugosex dagar på barnsjukhuset skulle Kathleen överföras till barnavårdsmyndigheten i Wayne County eftersom ingen mor hade uppenbarat sig, och inga släktingar och mr Hennessy satt i häktet utan möjlighet att ställa borgen och när hon gjorde sig i ordning för att gå kom hennes sköterskevänner och kramade om henne en efter en och hon försökte besvara kramarna, klumpigt, skyggt, ovan vid den sortens känsloyttringar, med rodnande kinder och tårfyllda ögon; där kom Hazel som luktadejäst och gav henne en blöt kyss på kinden, där kom Betty Lou, kortoch tjock och storbröstad, en äldre kopia av Kathleen Hennessy själv, Betty Lou med de ljusa ögonen i det rödblommiga ansiktet som ofta hade överraskat Kathleen med otaliga små presenter och när de nu tog farväl tryckte hon i Kathleens hand ett mystiskt föremål som flickan först trodde var ett halsband a kristallpärlor, eller kanske äkta ädelstenar: åttkantiga, med omsorgsfullt slipade glittrande fasetter, så vackert det var och så oväntat!
Detta var en väldigt svart roman. Kathleen får utstå mycket elände i sitt liv och det påverkar henne till att utföra saker som andra aldrig ens skulle överväga att göra. Det var detta som gjorde att jag tyckte att romanen blev intressant- att få följa en elvaårig flickas väg till att bli en dödsängel.
Jag har tidigare läst novellen Where are you going, where have you been? av Joyce Carol Oates och tyckte väldigt mycket om den, vilket var ett av skälen till att jag valde att läsa just den här romanen. Det var ganska olika stilar på de två verken, fast de har det gemensamt att de nästan mellan raderna lyckas skapa en känsla av rädsla och förfäran. Detta tycker jag tyder på stor skicklighet hos författaren och jag kommer helt säkert att läsa fler böcker av denna författare.
Detta är en kortroman och den gick väldigt fort att läsa. Tempot trappades också upp av att många av meningarna är så långa. Ibland kände jag mig rent av andfådd efter att ha läst en sådan lång mening. Jag tror att det kan vara svårt med dessa om man inte är en van läsare, men jag hade inte några större problem. Jag är också ganska imponerad av författaren (och översättaren) som lyckades skriva dessa meningar utan att tappa tråden. Ett exempel på en lång mening (dock en av de kortaste långa meningarna):
Efter tjugosex dagar på barnsjukhuset skulle Kathleen överföras till barnavårdsmyndigheten i Wayne County eftersom ingen mor hade uppenbarat sig, och inga släktingar och mr Hennessy satt i häktet utan möjlighet att ställa borgen och när hon gjorde sig i ordning för att gå kom hennes sköterskevänner och kramade om henne en efter en och hon försökte besvara kramarna, klumpigt, skyggt, ovan vid den sortens känsloyttringar, med rodnande kinder och tårfyllda ögon; där kom Hazel som luktadejäst och gav henne en blöt kyss på kinden, där kom Betty Lou, kortoch tjock och storbröstad, en äldre kopia av Kathleen Hennessy själv, Betty Lou med de ljusa ögonen i det rödblommiga ansiktet som ofta hade överraskat Kathleen med otaliga små presenter och när de nu tog farväl tryckte hon i Kathleens hand ett mystiskt föremål som flickan först trodde var ett halsband a kristallpärlor, eller kanske äkta ädelstenar: åttkantiga, med omsorgsfullt slipade glittrande fasetter, så vackert det var och så oväntat!
Detta var en väldigt svart roman. Kathleen får utstå mycket elände i sitt liv och det påverkar henne till att utföra saker som andra aldrig ens skulle överväga att göra. Det var detta som gjorde att jag tyckte att romanen blev intressant- att få följa en elvaårig flickas väg till att bli en dödsängel.
Jag har tidigare läst novellen Where are you going, where have you been? av Joyce Carol Oates och tyckte väldigt mycket om den, vilket var ett av skälen till att jag valde att läsa just den här romanen. Det var ganska olika stilar på de två verken, fast de har det gemensamt att de nästan mellan raderna lyckas skapa en känsla av rädsla och förfäran. Detta tycker jag tyder på stor skicklighet hos författaren och jag kommer helt säkert att läsa fler böcker av denna författare.
In country
In country av Bobbie Ann Mason handlar om sjuttonåriga Sam, som bor i en liten stad i Kentucky. Hennes pappa dödades i Vietnam innan hon föddes och hennes morbror Emmett lider också av sviter efter kriget. Sam funderar mycket på vad som egentligen hände i Vietnam, men det är svårt att få Emmett och hans veteranvänner att prata om det. Hon får veta en del genom att läsa sin pappas brev och dagbok som han skrev "in country".
Man kan säga att detta är en utvecklingsroman. Sam är till en början förvirrad och splittrad, men efter en inre och en yttre resa lär hon sig att acceptera det förflutna. Jag hade dock lite svårt att komma in i romanen, vilket jag tror beror på att jag inte riktigt kan identifiera mig med Sam. Visserligen var jag bara ett par år yngre än Sam 1985, när boken utstpelar sig, och kommer från ett lite samhälle, men min värld och hennes skiljer sig ändå väldigt mycket åt.
Det som fick mig att läsa vidare (bortsett från att jag var tvungen för att detta är en skoluppgift) var att boken börjar med att Sam, Emmett och Sams farmor är ute på en bilresa på väg till Washington. Jag ville veta vart de var på väg och varför. Största delen av boken handlar om vad som ledde fram till att de gav sig ut på den här resan.
I ärlighetens namn ska jag säga att jag tyckte att den här boken var ganska tråkig, men den tog sig lite grann efter ungefär halva boken. Det jag mest uppskattade var referenserna till film, TV och musik, eftersom det fick mig att minnas mitt 80-tal. Speciellt kul tyckte jag att referenserna till M*A*S*H var, eftersom författaren berätta så detaljerat om vissa episoder. Eftersom jag relativt nyligt sett om en stor del av avsnitten kommer jag tydligt ihåg dem och kan förstå vad de har för relevans i Sam och Emmetts liv.
Det jag inte gillade så mycket var de grammatiska felen. Visserligen säkert medvetna från författarens sida, men jag stör mig ändå på det. På det stora hela tyckte jag att den här boken var ganska tung att läsa och jag kände inte att den riktigt hade någon relevans för mig och det samhälle jag lever i, men jag kan förstå varför det är en uppskattad bok i USA.
Man kan säga att detta är en utvecklingsroman. Sam är till en början förvirrad och splittrad, men efter en inre och en yttre resa lär hon sig att acceptera det förflutna. Jag hade dock lite svårt att komma in i romanen, vilket jag tror beror på att jag inte riktigt kan identifiera mig med Sam. Visserligen var jag bara ett par år yngre än Sam 1985, när boken utstpelar sig, och kommer från ett lite samhälle, men min värld och hennes skiljer sig ändå väldigt mycket åt.
Det som fick mig att läsa vidare (bortsett från att jag var tvungen för att detta är en skoluppgift) var att boken börjar med att Sam, Emmett och Sams farmor är ute på en bilresa på väg till Washington. Jag ville veta vart de var på väg och varför. Största delen av boken handlar om vad som ledde fram till att de gav sig ut på den här resan.
I ärlighetens namn ska jag säga att jag tyckte att den här boken var ganska tråkig, men den tog sig lite grann efter ungefär halva boken. Det jag mest uppskattade var referenserna till film, TV och musik, eftersom det fick mig att minnas mitt 80-tal. Speciellt kul tyckte jag att referenserna till M*A*S*H var, eftersom författaren berätta så detaljerat om vissa episoder. Eftersom jag relativt nyligt sett om en stor del av avsnitten kommer jag tydligt ihåg dem och kan förstå vad de har för relevans i Sam och Emmetts liv.
Det jag inte gillade så mycket var de grammatiska felen. Visserligen säkert medvetna från författarens sida, men jag stör mig ändå på det. På det stora hela tyckte jag att den här boken var ganska tung att läsa och jag kände inte att den riktigt hade någon relevans för mig och det samhälle jag lever i, men jag kan förstå varför det är en uppskattad bok i USA.
tisdag, januari 09, 2007
I ondskans spår
I ondskans spår är en kriminalroman av Peter Robinson. Omslaget är fullt med positiva kommentarer om både denna bok och hans förra, prisbelönta roman. Detta faktum avskräckte mig från att läsa den, trots att jag haft den liggande hemma ett bra tag. Men eftersom jag var ute efter att läsa något som skulle gå relativt lätt och och snabbt att läsa började jag på den till slut i alla fall.
Handlingen börjar när Yorkshirepolisen kallas till ett lägenhetsbråk. Där möts man av en förfärlig syn. Den unga Lucy Payne har blivit svårt misshandlad, men det värsta är det som upptäcks i husets mörka och fuktiga källare. Alan Banks och hans kollegor har länge sökt efter seriemördaren Kameleonten som misstänks ligga bakom flera unga kvinnors försvinnande. Nu tyder allt på att polisen har hittat rätt man, men avslöjandet visar sig bara vara början.
Jag blev faktiskt intresserad av att fortsätta läsa den här boken redan efter att jag läst prologen. Som väntat gick den också relativt lätt och snabbt att läsa, eftersom det händer saker hela tiden. Dock kan jag tycka att det är lite för många handlingar på en gång. Exempelvis tycker jag att man kunde ha valt bort historien om polisens övervåld mot gärningsmannen- det tog bara bort fokus från själva historien och var inte särskilt intressant.
Jag tycker också att det var alldeles för många personer i boken och eftersom personporträtten inte var särskilt övertygande var det svårt att hålla isär vem som var vem (möjligen kan det ha varit lättare om man läst andra romaner av samma författare, för det var en del hänvisningar till sånt som hänt tidigare). På många ställen tyckte jag också att författaren var alldeles för detaljerad i oväsentligheter, t ex när har hela tiden skriver vilken musik personerna lyssnade på. Det kunde ha varit väsentligt om musiken de lyssnade på karaktäriserade dem, men så var det inte.
Översättningen var också ganska dålig och det fanns en del irriterande missar av den som korrekturläst (om nu någon gjort det), som att det stod fillade istället för gillade. Lätt misstag att göra och inte så viktigt egentligen, men det stör ändå läsningen. Språkligt var den här romanen dock inte lika dålig som kriminalromaner brukar vara, även om det känns lite tungt att handlingen ska komma fram genom dialogen (vilket gör att dialogen inte känns naturlig).
Den här romanen var ändå rätt spännande och som sagt så blev jag intresserad av att läsa vidare redan från prologen. Det var mycket hemskheter, som övergrepp mot barn och mord, och det var nog egentligen det som fångade mitt intresse, även om det låter hemskt. Dock kändes handlingen väldigt amerikansk och ibland blev jag tvungen att påminna mig själv om att boken faktiskt utspelade sig i England. Den kändes inte det minsta brittisk, faktiskt (vilket på sätt och vis är ett bra betyg, för brittiska kriminalromaner brukar vara mycket torra och tråkiga).
Handlingen börjar när Yorkshirepolisen kallas till ett lägenhetsbråk. Där möts man av en förfärlig syn. Den unga Lucy Payne har blivit svårt misshandlad, men det värsta är det som upptäcks i husets mörka och fuktiga källare. Alan Banks och hans kollegor har länge sökt efter seriemördaren Kameleonten som misstänks ligga bakom flera unga kvinnors försvinnande. Nu tyder allt på att polisen har hittat rätt man, men avslöjandet visar sig bara vara början.
Jag blev faktiskt intresserad av att fortsätta läsa den här boken redan efter att jag läst prologen. Som väntat gick den också relativt lätt och snabbt att läsa, eftersom det händer saker hela tiden. Dock kan jag tycka att det är lite för många handlingar på en gång. Exempelvis tycker jag att man kunde ha valt bort historien om polisens övervåld mot gärningsmannen- det tog bara bort fokus från själva historien och var inte särskilt intressant.
Jag tycker också att det var alldeles för många personer i boken och eftersom personporträtten inte var särskilt övertygande var det svårt att hålla isär vem som var vem (möjligen kan det ha varit lättare om man läst andra romaner av samma författare, för det var en del hänvisningar till sånt som hänt tidigare). På många ställen tyckte jag också att författaren var alldeles för detaljerad i oväsentligheter, t ex när har hela tiden skriver vilken musik personerna lyssnade på. Det kunde ha varit väsentligt om musiken de lyssnade på karaktäriserade dem, men så var det inte.
Översättningen var också ganska dålig och det fanns en del irriterande missar av den som korrekturläst (om nu någon gjort det), som att det stod fillade istället för gillade. Lätt misstag att göra och inte så viktigt egentligen, men det stör ändå läsningen. Språkligt var den här romanen dock inte lika dålig som kriminalromaner brukar vara, även om det känns lite tungt att handlingen ska komma fram genom dialogen (vilket gör att dialogen inte känns naturlig).
Den här romanen var ändå rätt spännande och som sagt så blev jag intresserad av att läsa vidare redan från prologen. Det var mycket hemskheter, som övergrepp mot barn och mord, och det var nog egentligen det som fångade mitt intresse, även om det låter hemskt. Dock kändes handlingen väldigt amerikansk och ibland blev jag tvungen att påminna mig själv om att boken faktiskt utspelade sig i England. Den kändes inte det minsta brittisk, faktiskt (vilket på sätt och vis är ett bra betyg, för brittiska kriminalromaner brukar vara mycket torra och tråkiga).
söndag, januari 07, 2007
Lost in a good book
Nu har jag läst den andra boken om Thursday Next, Lost in a good book, av Jasper Fforde. I den här boken har Thursdays man Landen blivit raderad från allas minnen utom hennes. Detta i ett försöka att pressa henne till att befria Jack Schitt från Edgar Allen Poes dikt The Raven, i vilken Thursday Next fångade honom i första boken.
Jag hade lite svårt att komma in i och engagera mig i den här boken. Det kan möjligtvis bero på att jag varit sjuk och inte har orkat läsa så mycket, vilket innebar att jag läste lite då och då (jag höll på med boken från den 22 december fram tills nu, vilket är ovanligt lång tid för att vara mig). Men jag tror också att det kan bero på att den kändes lite ansträngd i författarens försök att vara rolig.
Därmed inte sagt att den inte var rolig på vissa ställen. Jag gillade ordförklaringarna som förekom i början av vissa kapitel, t ex PageRunner: Name given to any character who is out of his or her book and moves through the back-story (or more rarely the plot) of another book. They may be lost, vacationing, part of the Character Exchange Programme or criminals, intent on mischief.
Jag gillar också ordlekar, som att en karaktär heter Schitt-Hawse, och hänvisningar till mytologin, som syskonen Acheron, Styx och Aornis Hades (jag misstänker också att det kommer att dyka upp fler personer ur släkten Hades i kommande böcker). Dock hade jag lite svårt att uppskatta den här boken. Jag valde att läsa den på originalspråket för att verkligen kunna uppskatta ordlekarna och det var ett bra val (inte för att det egentligen fanns något val, för den finns inte översatt till svenska). Jag kommer troligtvis också att läsa fler böcker i Thursday Next-serien, även om just denna kändes lite tung att ta sig igenom.
Jag hade lite svårt att komma in i och engagera mig i den här boken. Det kan möjligtvis bero på att jag varit sjuk och inte har orkat läsa så mycket, vilket innebar att jag läste lite då och då (jag höll på med boken från den 22 december fram tills nu, vilket är ovanligt lång tid för att vara mig). Men jag tror också att det kan bero på att den kändes lite ansträngd i författarens försök att vara rolig.
Därmed inte sagt att den inte var rolig på vissa ställen. Jag gillade ordförklaringarna som förekom i början av vissa kapitel, t ex PageRunner: Name given to any character who is out of his or her book and moves through the back-story (or more rarely the plot) of another book. They may be lost, vacationing, part of the Character Exchange Programme or criminals, intent on mischief.
Jag gillar också ordlekar, som att en karaktär heter Schitt-Hawse, och hänvisningar till mytologin, som syskonen Acheron, Styx och Aornis Hades (jag misstänker också att det kommer att dyka upp fler personer ur släkten Hades i kommande böcker). Dock hade jag lite svårt att uppskatta den här boken. Jag valde att läsa den på originalspråket för att verkligen kunna uppskatta ordlekarna och det var ett bra val (inte för att det egentligen fanns något val, för den finns inte översatt till svenska). Jag kommer troligtvis också att läsa fler böcker i Thursday Next-serien, även om just denna kändes lite tung att ta sig igenom.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)