Svart som synden

Svart som synden är Stephen Booths åttonde roman om Edendalepoliserna Ben Cooper och Diane Fry. I den här boken hittar några byggjobbare ett lik på den ensliga bondgården Pity Wood. Snart hittas också ett andra lik, som saknar huvudet, på gården. Liken har legat där ett respektive tre år, så det finns inte många ledtrådar att gå efter. De försöker få hjälp av lokalbefolkningen, men de är inte så villiga att prata med polisen.

Jag tycker att Stephen Booth skriver bättre än de flesta deckarförfattare, men det jag gillar mest är hans person- och miljöbeskrivningar. Han lyckas med att få karaktärerna levande, även bikaraktärerna, t ex de osamarbetsvilliga byborna, och man kan inte låta bli att tycka om både Ben Cooper och Diane Fry. Dock tycker jag att det börjar bli dags att det händer något mer mellan dem, så det hoppas jag på inför nästa bok. Även miljöerna är så bra beskrivna att man nästan kan känna det strilande engelska regnet och se de gamla gården framför sig.

Jag tycker också att han lyckas bra med att skapa spänning och hans böcker är inte lika förutsägbara som de flesta deckare är. I den här tyckte jag att det var väldigt intressant med beskrivningarna av gammal vidskepelse, som skrikskallar och hjälpande händer:
'Den hjälpande handen skulle komma från en avrättad brottsling och huggas av medan liket hängde i galgen', läste Cooper i guideboken. 'Det finns ett recept här', avbröt Amy. Hon var elva år nu och märkvärdigt vuxen på många sätt. Cooper började tycka synd om lärarna i hennes nya skola. Hon kunde vara obarmhärtig om man tråkade ut henne. 'Vad då, sa du?' 'Ett recept'. 'Som i en kokbok? Den sortens recept?' 'Ja, det är det väl.' "Receptet är enkelt om man vill konservera en hjälpande hand", står det. Cooper såg på sin brorsdotter och undrade över den plötsliga förändringen i tonfallet. Nu var hon intresserad. Det var äckligt bara att stå och titta på en konserverad hand, men att lära sig att konservera den själv...det var coolt. Han borde väl inte bli förvånad. ' "Krama blodet ur handen. Bind in den i en svepning och låt den ligga och dra i en lösning med salpeter, salt och peppar i två veckor. Låt den sedan torka i solen". /.../" Dessutom behövs ett ljus, stöpt av fett från en hängd, vax samt sesam från Lappland." ' /.../ 'Jag vet hur man använde den hjälpande handen', sa Cooper. 'Man satte ett ljus mellan fingrarna på de och sedan tände man dem när man bröt sig in.' 'När vad då?' 'Jo, den användes av inbrottstjuvar. De trodde att den gjorde dem osynliga. Och att den hindrade dem som bodde i huset från att vakna.' hade man använt hårtestar. De hade doppats i talg- dels från Det sista stycket på det förklarande anslaget brydde han sig inte om att läsa upp. Till ljusvekarden hängdes kropp, dels från en gammal hankatt- och sedan hade ljusen helgats genom att man läste Fader Vår baklänges.

Eftersom jag gillar lite morbida saker tyckte jag att detta var intressant. Det fick mig också, i likhet med Coopers brorsdotter Amy, att tänka på Harry Potter: Det är precis som Draco Malfoy i den där butiken i Diagongränden. (fast i själva verket var det förstås Knockturn Alley och inte Diagon Alley).

Vanligtvis brukar jag inte gilla deckare, men så här på sommaren tycker jag att det passar ganska bra att ligga ute i solen med en deckare och den här passade alldeles utmärkt. Jag tycker att Stephen Booth är bättre än de flesta deckarförfattare och jag har gillat alla hans böcker. Och jag kommer att fortsätta att läsa hans böcker även i framtiden.