Berättarjaget i Åke Lundgrens En stilla vrede berättar om sin farfars liv. Farfadern var mycket noga i allt han gjorde och var väldigt snäll och blev aldrig arg; kunde på sin höjd säga "Jag blir nästan som arg när jag tänk på det ...". Det är en berättelse om en man som finner sig i allt- nästan. För inom farfar brann en stilla vrede som sent omsider vaknade.Precis som i Åke Lundgrens andra romaner utspelar sig denna i Västerbotten och är delvis skriven på dialekt, främst då i dialogen. Det tycker jag om eftersom det ger en känsla av äkthet och trovärdighet. Jag tycker inte att det gör den svår att förstå, men jag kan förstås inte avgöra om den är svår att förstå för någon som inte är van vid dialekten.
Jag tyckte väldigt mycket om den här romanen, trots att den egentligen inte handlade om särskilt mycket och trots att den var ganska förutsägbar, på så vis att jag räknade ut redan tidigt på vilket sätt farfaderns stilla vrede skulle ta sig uttryck. Jag gillar Åke Lundgrens sätt att skriva, eftersom det är enkelt och han skriver inte ut det som är självklart. Han låter läsaren läsa mellan raderna och det uppskattar jag.
En annan sak som jag gillade med romanen var att farfadern påminde väldigt mycket om min egen farfar. Exempelvis så hade farfar i romanen ett potatisland som upptog en hel legda, precis som min farfar. Men jag tror inte att det bara handlar om att han påminde om min farfar, utan jag tror att han påminner om många människors farfar och det är just det att Åke Lundgren lyckas med att skapa en generell karaktär som ändå blir personlig och levande som gör romanen så bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar