Musselstranden

Jag har tidigare läst ett flertal böcker av Marie Hermansson och jag har hört mycket gott om hennes roman Musselstranden, så jag bestämde mig för att låna den på biblioteket. Och det ångrar jag inte, för den här romanen var riktigt bra. Jag hade verkligen svårt att lägga den ifrån mig.

Den handlar om Ulrika, som en dag åker med sina två söner till Tångevik där hon själv brukade spendera somrarna som barn. Hennes ena son gör ett makabert fynd på Musselstranden- ett gammalt skelett. Det får Ulrika att tänka tillbaka på sommaren 1972, när hennes bästa kompis Anne-Maries lillasyster, 4-åriga Maja försvann.

En av de saker som gjorde att jag fastnade för den här romanen var att den påminde otroligt mycket om min egen barndom, speciellt då relationen mellan Ulrika och Anne-Marie, som påminner mycket om mig och min bästis. Precis som Anne-Marie var min bästis söt och omtyckt, medan jag var alldaglig och lite bortkommen, som Ulrika. Jag identifierar mig ganska mycket med Ulrika, t ex skulle följande citat ha kunnat beskriva mig lika väl som Ulrika:
Men egentligen var jag inte särskilt glad åt min stora byst, Jag tyckte inte att den passade på min kropp. Jag visste att män betraktade stora bröst som något önskvärt, men på de utvikningsbilder jag sett hade de stora brösten suttit på långa, slanka kvinnor, inte på små rultor som jag. De såg helt malplacerade ut. Det senaste året hade jag fått kommentarer om dem av främmande killar och gubbar, vilket gjorde mig förvirrad och fick mig att betrakta mina bröst som ett par främmande föremål som hängts på mig av misstag. Det verkade som om de där flinande männen kände dem bättre än jag själv.

Men det är inte bara igenkännandet som gör att jag tycker att romanen är bra. Marie Hermansson skriver bra och handlingen är intresseväckande och lite spännande. Man vill verkligen läsa vidare, främst för att få veta vad som har hänt, men också vad som ska hända.

Huvudpersonen i romanen forskar om bergtagningsmyter och handlingen i romanen är ju en sorts bergtagningsmyt. Eftersom jag tycker att det är intressant med gammal folktro så tycker jag att det är intressant. Det gör också att romanen får en lite mystisk och sagoaktig stämning, precis som i hennes andra romaner, t ex Mannen under trappan, Hembiträdet, Svampkungens son samt novellsamlingen Det finns ett hål i verkligheten.

Jag har tyckt om allt jag har läst av Marie Hermansson, men Musselstranden är nog den bästa roman jag har läst av henne. Hittills, i alla fall, för detta är garanterat inte det sista jag läser av henne.