Lyckan är en sällsam fågel

Titeln på Anna Gavaldas senaste roman, Lyckan är en sällsam fågel, kändes lite konstlad, som om man velat ha en titel som för tankarna till hennes förra roman, Tillsammans är man mindre ensam. Den blev ju populär och har, såvitt jag förstår, numera också filmatiserats, så förmodligen vill man locka folk att köpa även den här romanen med hjälp av titeln. Det franska originalets titel, La consolante vilket är en tröstomgång i boule, är mycket mer passande till romanens handling.

Den handlar om Charles, som är arkitekt och reser mycket i jobbet. Hans förhållande med Laurance har kallnat och hon bedrar honom ofta. Relationen till styvdottern Mathilde är ibland besvärlig, men han tycker mycket om henne. En dag får han ett brev där det bara står "Anouk är död." och det väcker liv i gamla minnen av bland annat barndomsvännen Alexis, hans mamma Anouk och Dadda, transvestiten som är Alexis nanny. Till slut inser han att han måste göra en del förändringar i sitt liv.

Jag har tidigare läst romanerna Tillsammans är man mindre ensam och Jag älskade honom samt novellsamlingen Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans av Anna Gavalda. Jag tyckte väldigt mycket om Tillsammans är man mindre ensam och Jag älskade honom var också helt okej. Jag hade därför ganska stora förhoppningar på den här romanen. Tyvärr måste jag säga att den var lite av en besvikelse. Visst skriver Anna Gavalda bra och jag gillar hennes poetiska metaforer, men det räcker inte riktigt till när historien inte håller måttet. Detta är på inget sätt en dålig roman, men det finns vissa saker som jag inte riktigt gillar. En av dem är hennes överanvändande av tre punkter: Att han var en tvärhand hög men steg upp själv varenda morgon och att jag alltid gick omkring och oroade mig för att han inte fått i sig någon frukost och... Att jag aldrig hade berättat det för någon enda människa eftersom jag skämdes så mycket... Han var ju så liten... Ja. Jag skämdes, Att jag skulle vara tvungen att börja jobba dag från och med nästa månad. Att översköterskan inte gav mig något val och att jag inte hade vågat tala om det för honom ännu... Att dagmammorna aldrig hinner gå igenom barnens läxor eller lyssna på läsläxan, i alla fall inte de som jag hade råd med och att... att jag självklart skulle betala honom! Han var ett jättesnällt barn, som var van att leka själv och att... det inte var vidare fint hemma hos mig, men i alla fall lite hemtrevligare än här och... Och detta är bara ett kort exempel; så här ser i princip hela romanen ut.

Jag hade också väldigt svårt att komma in i handlingen. I början var den bara dyster och tråkig och jag hade verkligen svårt att intressera mig för vad som hänt med Charles, Alexis och Anouk i det förflutna. Jag gillar Gavaldas sätt att ge ledtrådar till vad som hänt istället för att berätta rakt ut, för det visar att hon inte underskattar sina läsare, men de ledtrådarna väcker ändå inte riktigt min nyfikenhet.

Inte förrän ungefär halva romanen, när han träffar Kate, får jag intresse nog att läsa vidare. Och det är egentligen väldigt synd, för egentligen så är relationen mellan Charles, Alexis och Anouk mer komlicerad och mer värd att behandla litterärt. Kärlekshistorien mellan Charles och Kate liknar mest en Harlekinroman förklädd med ett vackert språk.

Tyvärr är det också så att Anna Gavalda inte riktigt lyckas hålla ihop romanen; det känns som två romaner i en. Den ena handlar om Charles och hans tankar och känslor kring sina relationer och den andra är en banal kärlekshistoria mellan Charles och Kate. När Charles träffar Kate släpper Gavalda nämligen helt berättelsen om Anouk och det känns som att den romanens röda tråd klipps av. Romanen är också en liten aning för lång; den hade kunnat kortas ner ganska mycket utan att förlora handlingen.

Det är också en annan sak som gör att jag har svårt för den här romanen och det är ålderskillnaden. Charles är 47 och Kate är 25 och när han var ung hade han en relation med bästa vännens mamma. Det kan tyckas löjligt, men jag håller inte med om uttrycket "kärleken har ingen ålder." Förmodligen för att jag själv aldrig kunnat se något attraktivt med en man som är nästan dubbelt så gammal (eller hälften så gammal, för den delen) som mig.

Miljöbeskrivningarna är detaljerade (ibland lite för detaljerade), men karaktärerna känns inte speciellt levande. De är heller inte speciellt originella. Något som jag gillar med romanen är omslaget (även om omslaget inte har något med handlingen att göra). Det var i första hand omslaget som fångade min blick i bokhandeln och när jag sedan såg att det vara Anna Gavalda som skrivit den var det ingen tvekan om att jag skulle köpa den. Jag kan inte säga att romanen var så dålig att jag ångrar att jag köpte den, men den håller absolut inte samma klass som Tillsammans är man mindre ensam.