Det röda rummet

Det röda rummet av Nicci French är egentligen skriven av två personer. Nicci French är en pseudonym för de äkta makarna Sean French och Nicci Gerrard, som båda två är journalister. Att det är två personer som skrivit den märks dock inte när man läser romanen.

Det röda rummet handlar om Kit Quinn, som är psykolog. Hon blir attackerad och svårt skadad vid ett överfall och när hon kommer tillbaka till arbetet får hon i uppgift att jobba med ett mord, där mannen som överföll henne är misstänkt. Hon avskyr honom, men är inte alls lika säker som polisen på att han är skyldig. Hon får därför bedriva lite av en egen undersökning för att få reda på hur det ligger till.

Jag är inte riktigt säker på hur man ska kategorisera den här romanen, men jag gissar att det ska föreställa vara en psykologisk thriller. Jag tyckte dock inte att den var tillräckligt spännande för att vara en thriller, även om den hade potential att vara spännande. För min del hade den också gärna kunnat få vara mer psykolgisk, d v s gå lite mer på djupet i karaktärernas tankar och känslor.

Jag tyckte att handlingen var helt okej, men karaktärerna kändes ganska stereotypa. Av någon anledning hade jag också svårt för huvudpersonens namn, Kit Quinn. Jag tyckte inte att hennes karaktär passade att heta Kit (det hade varit bättre med Katherine, som hon hette egentligen). Och när hon kallades doktor Quinn började jag bara tänka på TV-serien Doctor Quinn- Medicine Woman, som gick för länge sedan. När jag gick en kurs i litterär gestaltning pratade vi om att karaktärernas namn är viktiga och det blev ganska tydligt här (även om det kanske bara är jag som tycker så).

Romanen var väldigt lättläst, tack vare korta kapitel, enkelt språk och mycket dialog. Dialogen kunde dock ha kortats ner en del, eftersom jag tyckte att de pladdrade lite väl mycket om oväsentligheter ibland. Detta var en ganska medelmåttig roman, varken bra eller dålig. Den passade mig i alla fall väldigt bra att läsa just nu eftersom jag har mycket att göra och behöver läsa för avkopplingens skull. Då passar det bra med en sådan här roman som inte kräver så mycket engagemang från läsaren.

Den tionde kretsen

Den tionde kretsen är skriven av Jodi Picoult och handlar om fjortonåriga Trixie, som just blivit dumpad av sin pojkvän. På en fest blir hon våldtagen och det påverkar hela hennes familj. Hennes pappa blundar både för det faktum att Trixie håller på att bli vuxen och att hans fru har ett förhållande med en annan man. Händelsen med våldtäkten får hennes pappa att bege sig till helvetet och tillbaka för att skydda sin dotter.

Jag har tidigare läst tre andra romaner av Jodi Picault: Allt för min syster, Försvinnanden och Mercy. De två förstnämnda samt Den tionde kretsen är de enda av hennes romaner som kommit ut på svenska, men hon har skrivit flera andra romaner. Jag funderade på att köpa den här romanen när jag var i England och nu ångrar jag att jag inte gjorde det. Jag tror att det hade gett mer att läsa den på originalspråk, för jag tror att det försvann en del i översättningen.

Enligt min mening är den här romanen det bästa jag har läst av Jodi Picoult. De andra har också varit helt okej, men de har också varit lite väl lika varandra i upplägget. Den här boken är lite annorlunda jämfört med de andra. Jag gillade parallellerna med Dantes Inferno, dels för att jag gillar den och dels för att det ger läsaren lite att tänka på (och mig som lärare har det också gett en del idéer hur man kan jobba med Inferno).

Handlingen i romanen är intressant och jag ville hela tiden läsa vidare för att få veta hur det skulle gå för Trixie och hennes familj. Karaktärerna är kanske lite slätstrukna och det är egentligen bara Trixies pappa Daniel som jag riktigt känner för. Han känns som en trovärdig och trevlig karaktär, medan övriga är lite stereotypa. Lite irriterar jag mig också på vissa av karaktärernas namn. Huvudpersonen heter egentligen Beatrice, efter Dante Alighieris älskade, men vill bli kallad Trixie vilket känns obegripligt för mig. Trixie låter som en urblåst blondin, fast är i själva verket rödhårig och intelligent. Trixies bästa vän heter Zephyr och liknande namn är inte ovanliga bland Trixies skolkamrater.

Jag har upprepade gånger poängterat att jag gillar böcker med korta kapitel och jag tycker att den här romanen har för långa kapitel. Jag har svårt att lägga ifrån mig en roman utan att ha läst ut kapitlet, men med kapitel som är upp emot femtio sidor långa så blev jag ibland tvungen att göra det. Det är extra svårt när det är en bra roman och man gärna vill läsa vidare.

Mellan varje kapitel finns också en tecknad serie, som handlar om superhjälten Duncan, som tillsammans med Vergilius beger sig till helvetet för att rädda dottern Tracy. Trixies pappa Daniel är serietecknare och det ska föreställa vara den serie han för tillfället jobbar med. Jag är inte särskilt förtjust i teckande serier med monster och action och denna serie är precis en sådan. Därför läste jag mest bara pratbubblorna, men jag tycker ändå att serien var ett ovanligt och intressant grepp. Speciellt uppskattade jag att författaren gömt ett hemligt meddelande i serierutorna (vilket står i slutet av romanen, så jag fick gå tillbaka och bläddra i serierna för att hitta det).

Den här romanen var väldigt bra och har också gjort att jag förmodligen kommer att läsa mer av Jodi Picoult i framtiden. Anledningen till att jag inte köpte den i England var att jag tyckte att det jag läst av henne tidigare började kännas enformigt, men den här romanen var en positiv överraskning.

Ljus över snö

Jag har nu läst ännu en av de böcker som jag köpte på bokrean, Ljus över snö av Anita Shreve. Det var inte en av de böcker som jag hade planerat att köpa, men eftersom jag hade fått pengar i julklapp hade jag råd att köpa mer än jag hade trott, så jag valde att köpa den här också.

Huvudperson i romanen är Nicky, som två år tidigare flyttade till New Hampshire med sin pappa efter att Nickys mamma och ettåriga lillasyster dött i en bilolycka. De bor i ett ensligt hus vid en dåligt underhållen väg. En dag när de är ute på en vinterpromenad hör de ett ljud och hittar en alldeles nyfödd baby som uppenbarligen lämnats i vinterkylan för att dö.

Jag ångrar absolut inte att jag köpte den här romanen, för den var väldigt bra. Jag fastnade i berättelsen på en gång, förmodligen för att det är en så hemskt att lämna ett nyfött barn ute i skogen. Jag ville läsa vidare för att få veta vad som ska hända med barnet de hittade, men också för att få reda på vem som lämnat barnet och varför.

Berättar-jaget, som är trettio år när hon berättar, men tolv år i berättelsen, är dock inte den mest intressanta karaktären. Det är i och för sig intressant att läsa hennes tankar om olyckan när hon förlorade sin mamma och lillasyster och om hennes förhållande till pappan, men det är ingen originell berättelse. Därför tycker jag att det nyfödda barnets mamma är en betydligt intressantar karaktär.

Romanen gick fort att läsa, dels beroende på att den är enkelt skriven och dels beroende på att handlingen är så pass intressant. Det enkla språket står också lite i kontrast till de djupa känslorna. Teman som sorg, förlust och konflikter tas upp i de små detaljerna i berättelsen och det uppskattar jag. Jag föredrar att själv dra mina slutsatser om huvudpersonernas tankar och känslor efter vad de gör, inte vad det står att de tycker och känner.

Eftersom jag tycker om romaner som får läsaren att tänka och känna så gillade jag den här romanen. I och för sig tyckte jag nog att slutet kunde ha varit lite annorlunda och lite mindre lyckligt, men det är en petitess. Anita Shreve, som jag aldrig hört talas om tidigare, har skrivit ett tiotal romaner innan denna så kommer jag helt säkert att försöka läsa mer av henne i framtiden.

Wilderness Tips

Wilderness Tips är en novellsamling av Margaret Atwood. Det är tio noveller i samlingen, med ganska varierande handling. Den bästa novellen tyckte jag var "True Trash", som handlar om en tonårspojke på läger, som tillsammans med sina kompisar spionerar på kvinnorna som serverar maten. Det var en väldigt trevlig stämning i novellen och även om jag hade förutsett slutet så tyckte jag om det.

Jag gillade också "Hairball", som handlar om en kvinna som har ett förhållande med en gift man. Den gillade jag för att den var lite överraskande äcklig. En annan novell som jag gillade var "The Age of Lead", eftersom jag gillade cirkelresonemanget i den.

De övriga novellerna var också väldigt bra och i alla kunde man känna igen Margaret Atwoods sätt och stil. Novellen "Uncles", som handlar om en framgångsrik journalist, påminner lite grann om Cat's Eye. Inte för att handlingen är lika, utan för att de båda handlar om kvinnor som är framgångsrika på sitt område. Och på något vis, kanske för att farbröder spelar en stor roll för en ung flicka som förlorat sin far i Vietnamkriget, påminde den mig också om In Country av Bobbie Ann Mason, som jag också tyckte om.

Alla novellerna i den här samlingen var bra, även om jag gillade vissa mer. Jag har tidigare läst några romaner av Margaret Atwood, t ex den tidigare nämnda Cat's Eye, Tjänstekvinnan, Penelopiaden och Oryx och Crake. Dessa tre romaner är ganska olika, fast har ändå en stil som är Margareet Atwoods egen. Hon har varit verksam som författare rätt länge och har varit ganska produktiv. Jag gillar hennes sätt att skriva och kommer alldeles säkert att läsa mer av henne.

Mannen i mina drömmar

Mannen i mina drömmar av Curtis Sittenfeld handlar om Hannah, som man får följa från det att hon är fjorton år tills hon är tjugoåtta. Hannah kommer från en dysfunktionell familj och hon funderar och reflekterar mycket å vad hon gör. Det gör att hon inte riktigt lever livet, utan funderar mest över det. Detta gör att hon får svårt med relationer till män och det är förstås också en källa till funderingar för Hannah. Inte förrän hon blir vuxen börjar hon förstå sig själv och vad hon vill ha ut av livet.

Huvudpersonen Hannah är inte alltid en sympatisk person och jag blev ibland oerhört frustrerad på hur hon beter sig och vad hon säger. Jag retade mig också på hennes sätt att överanalysera allting. Samtidigt känner jag igen mycket av mig själv i henne. Kanske är det därför som jag blir så irriterad på henne ibland. Huvudpersonen Hannah påminner väldigt mycket om huvudpersonen i Curtis Sittenfelds debutroman, I en klass för sig. Jag kände dock igen mig lite mer i Hannah än i Lee, kanske beroende på att jag inte har några personliga erfarenheter av internatskolor. Hannahs collegeliv med studier, fester och killar är något som jag har mer erfarenhet av.

Bitvis är den här romanen också ganska rolig och jag gillar Sittenfelds enkla, lättlästa sätt att skriva. Det passar för den här typen av roman; en sorts chic-lit, fast lite mera dystert och realistiskt.

Jag tyckte mycket om Curtis Sittenfelds förra roman när jag läste den för ett tag sedan. Den här romanen skiljer sig egentligen inte särskilt mycket från den. Båda handlar om unga kvinnor som funderar lite för mycket på sitt liv och på att passa in. Båda romanerna är också supplagda på samma sätt. De är uppdelade i kapitel som motsvarar en period i huvudpersonens liv och fungerar nästan som avslutade noveller. Den här romanen sträcker sig dock över en längre tid än I en klass för sig, trots att den senare är längre. Det gör att den här romanen känns lite mer upphackad och fragmentarisk än I en klass för sig.

Jag har inget emot att man lägger upp en roman på det viset, men jag tycker att det är lite fantasilöst att göra det två gånger i rad. Nästa gång jag läser en roman av Curtis Sittenfeld hoppas jag på att få läsa en roman med obruten kronologi. Jag tyckte om den här romanen, även om jag inte tyckte att den var riktigt lika bra som den föregående, och jag kommer med all sannolikhet att läsa fler romaner av den här författaren.

Mörkrets väg

Mörkrets väg av Michael Cox har undertiteln En bekännelse och det handlar alltså om en mördares bekännelse. I en mörk gränd i London mördas en rödhårig man och mördaren är Edward Glyver. Men bekännelsen handlar egentligen inte om mördet på den rödhårige mannen; det mordet sker bara för övnings skull. Edward Glyver har planer på att mörda en annan man och romanen är en bekännelse till det. I tillbakablickar får man veta vad som har hänt och vad som leder till att Glyver vill mörda den mannen.

I baksidestexten står Vår oberäknelige berättare tar med oss på en gastkramande resa djupt ner till skumma viktorianska gränder, opiumhålor och snuskiga bordeller fulla av förtappade kvinnor, men också till det förtjusande godset Evenwood och det tyckte jag lät väldigt intressant. Romanens första mening, Efter att ha tagit livet av den rödhårige gick jag till Quinn's* och intog en ostronsupé. (som också citeras på framsidan) känns också väldigt lovande

Tyvärr håller inte romanen riktigt vad den lovar i baksidestexten. Jag är inte särskilt förtjust i romaner som skrevs i 1800-talets England, t ex romaner av Jane Austen eller systrarna Brontê, eftersom jag tycker att de är ganska ointressanta och intetsägande. Det intresserar mig inte att läsa om fina damer och herrar som går på picnic eller om den högttravande kärlek som romanerna ofta handlar om. Undantaget är Dickens, eftersom jag tycker att han också lyckas skildra Londons slum och dess människor på ett bra sätt.

Mörkrets väg jämförs naturligtvis med Dickens och jag hade därför hoppats på att en modern roman om den tiden skulle kunna skildra Londons slum på ett ännu bättre sätt. Men faktum är att den knappt alls utspelar sig på bordeller och i opiumhålor. Ett besök i en opiumhåla, vilket skildras på ca en sida (av 577) tycker jag är lite för lite för att ens nämnas i baksidestexten. Bordeller är dock mer förekommande, men det handlar mest om att Edward träffar sin flickvän och handlar inte så mycket om bordellerna i sig.

Det finns dock också likheter med Dickens och jag föreställer mig att han varit en stor inspirationskälla för författaren. Edvards sökande efter sin identitet påminner en del om Oliver Twists och det finns ett flertal allusioner till verk av Dickens, t ex omnämns i förbigående en karaktär vid namn Sykes och en karaktär läser tidningsutgåvan av David Copperfield.

Författaren borde ha insett att han skulle komma att jämföras med Dickens, men också att han skulle komma till korta jämfört med Dickens. Ändå kan jag inte låta bli att beundra ambitionen. Det är helt uppenbart att författaren har lagt ner väldigt mycket arbete på romanen och att han har stora kunskaper om det viktorianska England och även kunskaper i litteratur och mytologi. Det märks att romanen är väl genomarbetad och planerad (det står på baksidan att han planerat den i 30 år).

Tyvärr är det också till nackdel för romanen. Jag kan på sätt och vis förstå att man om man hållit på så länge och lärt sig så mycket vill ha med så mycket som möjligt av det man kan och vet, men som författare måste man lära sig att sålla. Allt för mycket information gör den här romanen bitvis seg och tröttsam att läsa.

Den är också skriven på ett sätt som imiterar 1800-talsromaner. Det är skickligt gjort att imitera det sätt som man skrev på den tiden, men samtidigt blir det ibland lite tungläst eftersom språket är lite krångligare och orden lite svårare (det var faktiskt ett par ord som jag inte förstod och det hör inte till vanligheterna). Typiskt för 1800-talsromaner (enligt min mening) är att handlingen inte drivs framåt med något vidare tempo, utan saker ältas om och upprepas och det gör också att den här romanen känns seg att läsa.

Ett annat speciellt drag i den här romanen är den låtsade autenticiteten. Boken inleds med ett förord från en fiktiv utgivare och i förordet ges intrycket av att romanen är skriven av Edvard Glyver själv och funnen många år senare. Samma drag användes t ex i Robinson Crusoe, men det är skillnad på läsare på 1700-talet och på 2000-talet. På 1700-talet trodde läsarna att romanen var ett vittnesbörd från en skeppsbruten, men läsarna på 2000-talet vet bättre än så. Dock tror jag inte att författaren egentligen velat få sina läsare att tro det som står i förordet; det inser han nog att de inte gör.

Jag tycker därför att det var ett ganska intressant drag, men något som hör ihop med det är fotnötterna. Romanen är full av fotnötter om alla möjliga saker, som på vilken adress en nämnd pub ligger och vilka personerna är. Eftersom det står "reds.anm" efter varje fotnot verkar det som att det är ytterligare ett försök att få romanen att verka autentisk och för författaren att få med ännu mer av sina kunskaper. I början läste jag även fotnötterna, men eftersom de inte har något att tillföra berättelsen började jag hoppa över dem och jag läste bara de som översatte de latinska titlarna, för de var de enda som hade någon funktion. Att läsa fotnötterna störde läsningen alldeles för mycket.

Nu kan man ju lätt tro att den här romanen inte var särskilt bra, men handlingen var faktiskt rätt intressant. Det är väl i och för sig ingen ny historia, men det är ändå en intressant berättelse. Men det är lite för mycket på sidan om som överskuggar handlingen och som gör att romanen bitvis blir tung och seg. Men bitvis är den också riktigt bra. Är man intresserd av att läsa om 1800-talets London tycker jag dock att Sugar- kvinnan som steg ut ur mörkret är bättre än den här.

Ibland bara måste man

Ibland bara måste man av David Leviathan är också en ungdomsroman, fast av ett lite annat slag än Var man som jag läste nyligen. Den här romanen handlar om Paul och hans kompisar Joni och Tony och om hans stora kärlek Noah och hans förra pojkvän Kyle. Paul träffar Noah i bokhandeln och blir blixtförälskad. Men lyckan blir kortvarig eftersom Paul råkar kyssa sitt ex Kyle. Och vänskapen med Joni upphör helt när hon träffar pojkvännen Chuck.

Precis som de flesta ungdomsromaner är den här enkelt skriven och lättläst (fast översättningen kunde gärna ha fått vara bättre). Men den är också väldigt ytlig och jag lyckas inte bli riktigt intresserad. Det är synd, eftersom jag tycker att det är en bra tanke med en feel good-roman som handlar om homosexuella. Det mesta som finns skrivit om homosexuela handlar mest om svårigheterna med att vara homosexuell, så jag är säker på att det finns ett behov av mer positiv litteratur.

Men även om den här romanen faktiskt är ganska positiv så är den också ganska verklighetsfrämmande. Och ibland måste man också ifrågasätta saker och ting. Exempelvis så finner jag det osannolikt att Pauls dagisfröknar skulle ha skrivit "Helt klart gay" som omdöme om honom redan när han var fyra år. Men det är förstås positivt att huvudpersonen inte haft några problem med att acceptera sin homosexualitet och att andra också accepterat honom som han är.

Men den miljö som Paul lever i känns inte alls särskilt trovärdig. Hela staden verkar väldigt vänligt inställd och när scoutrörelsen inte ville ha homosexuella i sin förening gick Pauls scoutförening ur scoutrörelsen och bytte namn, bara så att han också skulle kunna vara med. Var och varannan person på hans high school är bög eller lesbisk och fotbollskaptenen är transvestit. Visst vore det väl bra om vi levde i ett samhälle som var så öppet och fördomsfritt, men så ser ju verkligheten inte ut (speciellt inte i USA, där romanen utspelar sig, föreställer jag mig).

Karaktärerna är också ganska tråkiga och stereotypa, speciellt transvestiten Infinite Darlene. Jag känner inte egentligen för någon, utom möjligen Noah, som framstår som ganska trevlig, och stackars Tony, vars religiösa föräldrar inte accepterar hans sexuella läggning. Språket är dock helt okej och romanen är bitvis lite humoristisk, vilket jag gillar. Den är också rätt romantisk, fast ibland lite väl mycket sockersöt för min smak.

På det stora hela tycker jag att romanen är ganska tråkig och intetsägande. Den gav en stunds underhållning, men inte mer. Jag ser inte att jag har någon användning för den i min undervisning, vilket är synd eftersom jag tycker att det vore bra med lite positiv litteratur om homosexualitet. Den här romanen har dock fått ganska bra kritik, men jag gillade den som sagt inte särskilt mycket.

Var man

Var man av Greta Sundberg är egentligen en pjäs som nu också kommit ut i romanform. Den handlar om Kristian, Tobbe och Sanna. Kristians pappa försvann när han var liten. Hans mamma väntar nu barn med en annan man och det får Kristian att tänka på sin egen pappa, som bor i stan men som han inte känner. Tobbe är arton år och föräldralös och hans bror sitter i fängelse. Han bor hos Lennart, som lär Tobbe allt om tredje riket och rasmedvetenhet. Kristian och Tobbe blir kompisar och Kristian tillägnar sig Tobbes nynazistiska tankar. Kristian blir förälskad i Sanna, vars pappa är död. Hon sitter ofta på kyrkogården och skriver dikter.

Hela romanen är skriven på ett poesiliknande sätt, vilket gör den väldigt lätt att läsa. Detta är ett exempel på hur texten ser ut. I citatet får vi veta Tobbes tankar om drömhunden, som jag förstås fastnade för just för att det är ett citat om hundar, men också för att jag tyckte att det var något obehagligt med hans lyriska förklaring om vad som är bra med schäfrar samtidigt som han drar paralleller med Hitler.

Schäfer är bäst, man kan den till allt
Den kan leta mögel
och knark
och laviner
och sprit
och bomber
och efter människor
som försvunnit
Den har ett bra psyke
bara man lär upp den ordentligt
För det måste man
schäfern är en krafthund, ingen liten pudel
Man måste få den att lyda
så den vet
vad man får göra och inte
Bara man gör det
så får man en vän för livet
en vän som följer en som en skugga
vart man än går
Som Fürherns hund, Blondi
Hon följde honom in i slutet
hon var med honom där nere i bunkern
och svek honom aldrig
För hunden vet
och hunden dömer ingen

Den här boken liknar inte de pjäser jag läst tidigare, men det beror förmodligen på att den är en pjäs som omvandlats till romanform. Trots det märks det på något vis att det är en pjäs och man kan lätt föreställa sig den som pjäs. Det var en roman som väckte mycket tankar och känslor. Ibland mådde jag rent fysiskt illa för att den skapade sådana obehagskänslor och jag blev också både arg och upprörd över huvudpersonernas tankar och åsikter.

Den karaktär som jag tyckte var intressantast var Tobbe, trots att han också är den mest skrämmande och obehagliga karaktären. Men han är också den som framstår som mest trovärdig, kanske beroende på att jag en gång i tiden kände en person som liknar bokens Tobbe.

Detta är visserligen en ungdomsroman, men den har mycket att ge även för en vuxen läsare. Jag rekommenderar den verkligen. Jag kommer alldeles säkert att använda mig av den i min framtida undervisning, eftersom formen och sättet den är skriven på erbjuder många olika sätt att jobba med den, t ex genom dramatiseringar och rollspel.

Snögrav

Snögrav av Bo R Holmberg är en historisk kriminalroman, som utspelar sig år 1849 i Anundsjö, i närheten av Örnsköldsvik. Det snöar ymnigt och när det slutat snöa töar ett lik fram, huggen i bröstet med en kniv. Snart börjar det snöa igen och när dagsmejan sätter in åtta dagar senare hittas ännu ett lik. Det blir länsman Harald Morells uppgift att hitta mördaren eller mördarna.

Jag är inte överdrivet förtjust i deckare men jag hittade den här väldigt billigt på bokrean och tänkte att jag skulle ge den en chans. Historiska kriminalromaner har jag ju aldrig läst tidigare, borsett från Carina Burmans Vit som marmor, som jag läste för ett tag sedan. Det märks att författaren till den här romanen är väl insatt i kriminologi från den här tiden. I alla fall fick man känslan av att det var historiskt korrekt när man läste romanen.

Det verkar också som att författaren är kunnig i histioria överlag, eftersom allting kändes väldigt tidstypiskt när jag läste den. En sak som jag tyckte var intressant var karaktärernas efternamn. Några hade namn efter sina fäder, t ex Morells medhjälpare Johan Anundsson, var far hette Anund Persson, medan andra har en annan typ av efternamn t ex Morell och Sondelius. Detta borde innebära att det var någon gång vid den här tiden som efternamnen började bli mer av släktnamn.

Jag får också intrycket av att författaren känner till trakterna han skriver om, så när jag läste romanen antog jag att han kommer från Örnsköldsvikstrakten och en snabb sökning på Google visade att det stämde. Det märks dels på hans sätt att beskriva trakten, men kanske främst på att han skriver mycket av dialogen på dialekt. Ibland var det ganska grov dialekt, så jag föreställer mig att det kan ställa till med bekymmer för vissa, även om han faktiskt förklarar vissa ord i dialogen, t ex tjöjs och fimlet.

Själv hade jag inte särskilt svårt att förstå, eftersom mycket påminner om dialekten som talas här uppe, med vissa variationer. Ett exempel är slärvig, som används i romanen som jag snarare skulle skriva slarvig efter den dialekt jag känner till (betyder trasig). Jag tyckte att dialogen på dialekt gav en trevlig prägel, speciellt eftersom de olika karaktärerna använder olika mycket dialekt. Gamla människor använder mycket dialekt, medan prästen och länsman inte alls gör det. Det ger också ett intryck av äkthet.

Romanen är alltså välskriven och historiskt korrekt (såvitt jag kan bedöma). Det enda som saknas är spänning. Mordet på de två personerna är inte tillräckligt engagerande för att man ska fastna för romanen. Man undrar helt enkelt inte vem/vilka mördaren/mördarna är, eftersom det mesta är väldigt förutsägbart. Bara på ett enda ställe blir det en liten aning spännande, men inte tillräckligt. Det är väldigt synd, eftersom romanen i övrigt är bra. Men eftersom spänning och mystik är en viktigt ingrediens i en deckare, tycker i alla fall jag, så jag blev lite besviken på den här romanen. Utan spänning blir den bara medelmåttig, men hade den varit lite mer spännande hade den varit riktigt bra.