Ängelns lek

När jag såg att Carlos Ruiz Zafón hade kommit ut med en ny roman, Ängelns lek, blev jag glad. Jag tyckte jättemycket om hans första roman Vindens skugga och ville därför absolut ha den här romanen. Även Ängelns lek utspelar sig i Barcelona och har vissa beröringspunkter med Vindens skugga, utan att det för den skull är nödvändigt att man har läst den för att uppskatta den här romanen. Man känner dock igen vissa karaktärer från den första romanen.

Den här romanen handlar om David Martín, som vill bli författare. Han skriver gotiska berättelser och är på väg att slå igenom när han drabbas av olycklig kärlek och kan inte uppfylla det slavkontrakt han upprättat med förläggarna. Men en dag dyker en man som påstår sig vara förläggare upp och ger honom ett märkligt erbjudande som han inte kan motstå. David ska skriva en bok av ett slag som världen sällan skådat och för det ska han få en stor summa pengar. Han köper ett övergivet tornhus där han upptäcker en del hemligheter. Snart befinner han sig en en gåtfull mardröm som det inte tycks finnas någon väg ut ur.

Jag tyckte inte lika mycket om den här romanen som jag tyckte om Vindens skugga. Carlos Ruiz Zafón skriver väldigt bra, men jag tycker att tempot i den här romanen är alldeles för långsamt. Dessutom är intrigen lite för tillkrånglad och det känns som att författaren ansträngt sig lite för mycket. Det är lite för mycket övernaturliga inslag och lite för många mord.

Det är ingen tvekan om att Zafón skriver bra och hans miljö- och personbeskrivningar är mycket bra. Jag gillar författare som kan konsten att gestalta istället för att skriva rakt ut vad läsaren ska tycka, tro och tänka. Det är mycket som är oklart i den här romanen och det kan säkert reta en del, men jag gillar att inte få veta allt utan tvingas använda fantasin lite grann. Den här romanen påminner i stilen om de gotiska skräckromaner som huvudpersonen David Martín skriver, men jag tycker inte att författaren lyckas helt med att skapa spänning i romanen, annat än i enstaka partier.

I den här romanen tycker jag mig också lägga märke till spår av författarens arbete som manusförfattare i Hollywood. Bitvis känns romanen lite som ett filmmanus. Jag tror också att den skulle göra sig mycket bra som film. Jag tycker också om att romanen ger en del tankeställare, framför allt om religion;
Det mest intressanta hittills är att de flesta religioner verkar utgå från en verklig, historisk händelse eller från en person med största sannolikhet har existerat, sedan har de i snabb takt utvecklats till rörelser som formats av och underkastats politiska, ekonomiska och sociala omständigheter inom den egna gruppen. /.../ Mycket av mytologin kring de här troslärorna, från liturgi till normer och tabun, kommer från den byråkrati som växer fram parallellt med dem, och inte från den förmodat historiska händelse eller person som var deras upprinnelse. Större delen av derssa enkla och harmlösa anekdoter- där sunt förnuft blandas med skrock- och den krigiska ton som allteftersom utvecklas i dem, kommer ur efterföljande tolkningar av de grundläggande troslärorna, när de inte tenderar att förvrängas i händerna på dem som förvaltar dem. Den administrativa och hierarkiska aspekten som verkar vara avgörande för deras utveckling. Till en början är sanningen uppenbarad för alla, men snart dyker det upp individer som ger sig själva makten och plikten att tolka, förvalta, och i vissa fall, ändra på sanningen. De säger sig göra det för det allmännas bästa, och i det syftet bygger de upp en mäktig organisation och potentiell förtryckarapparat. Detta beteende, som enligt vad biologin har lärt oss kännetecknar alla sociala djur, förvandlar snart doktrinen till en byggsten för kontroll och politisk kamp, med splittring krig och uteslutning som oundviklig följd.

Det fanns mycket som var tänkvärt i romanen, men detta tycker jag är speciellt värt att uppmärksamma, eftersom det enligt min mening är så det är (kristendomen är INTE ett av de få undantagen!): En av grundpelarna i alla organiserade religioner, med ytterst få undantag, handlar om att underkuva och förtrycka kvinnan, och att utesluta henne från gruppen. Kvinnan ska finna sig i rollen som eteriskt, passivt och moderligt väsen, hon får inte vara stark och självständig, det kan stå henne dyrt. Hon han få en hedersplats bland symbolerna, men aldrig i hierarkin. Religion och krig är manliga angelägenheter. Och det slutar ofta med att kvinnan inte bara medverkar till, utan även driver på, sin egen underkastelse.

Carlos Ruiz Zafón skriver också mycket vacker om böcker: Varje bok, varje volym du ser här är besjälad. Besjälad av den som en gång skrev boken, av alla dem som har läst den, levt sig in i den och drömt om den. För var gång en bok byter ägare, för var gång som en ny läsare låter sin blick glida fram över sidorna i den, växer sig bokens själ allt starkare.