Anybody out there?

Anybody out there? är Marian Keyes senaste roman. Jag vet inte om den har kommit ut på svenska än. Detta är en roman som handlar om en av de fem systrarna Walsh. Eftersom jag har läst nästan allt Marian Keyes har skrivit så har jag också läst de tidigare böckerna om systrarna Walsh; Vattenmelonen, En oväntad semester och Änglar. Denna handlar om den näst yngsta systern Anna. När boken börjar befinner hon sig hemma i Dublin där hon återhämtar sig efter en olycka. Men snart åker hon tillbaka New York där hon jobbar för ett kosmetikaföretag. Anledningen till att hon vill åka tillbaka är att hon vill vara nära sin man Aidan, även om han inte verkar vilja ta kontakt med henne.

Den här romanen skiljer sig något från Keyes andra feel-good romaner, eftersom den faktiskt inte handlar om att må bra- snarare tvärtom. Fast visst finns det delar i den som är lyckliga och fina, men mest tycker jag att den kändes allvarlig. Men den handlar om ett ämne som är viktigt att ta upp, så jag har egentligen inget emot det. Det jag inte gillar är hur boken marknadsförs på omslaget, med kommentarer som "There's a laugh in every line" och "Wildly funny and romantic". Visserligen handlar dessa kommentarer om hennes andra böcker, men det känns ändå mycket malplacerat, eftersom den här boken inte alls är rolig på samma sätt som hennes andra böcker. Inte ens kommentaren "Hilarious, heartbreaking and life-affirming, Marian's unforgettable new novel is as epic as it is entertaining", som faktiskt gäller just den här boken, tycker jag passar in. Den bejakar livet, ja, men inte annat än undantagsvis är den rolig.

I själva verket handlar boken om sorg och dess olika stadier som t ex förnekelse och ilska. På sina ställen försöker Marian Keyes att lätta upp det tunga med försök att vara rolig, men jag tycker inte att hon lyckas särskilt bra. Ett exempel på detta är mailen från systern Helen, där hon berättar om sitt jobb som privatdetektiv och om ett uppdrag åt den irländska maffian. Det hela känns mest bara löjligt och jag tycker att Keyes kunde ha hoppat över den delen. Mest roande är dock kärlekshistorien mellan Annas kompis Jaqui och Joey, en vän till hennes svåger Luke. Den bjuder i alla fall på en del skratt mitt i allt elände.

Men trots allt var det en stunds avkoppling att läsa den här boken. Faktiskt en ganska lång stunds avkoppling, eftersom den är 600 sidor lång och inbunden. I och för sig tycker jag att den kunde ha kortats ner lite grann och jag skulle nog ha föredragit att läsa den i pocketformat, eftersom den blev ganska tung att hålla i. Jag tyckte i alla fall att det var kul att få läsa om ännu en av systrarna Walsh; jag hade nästan börjat tro att Marian Keyes inte tänkte skriva fler böcker om dem eftersom det kommit som många andra böcker emellan. Men jag ser fram emot att läsa om den sista av systrarna Walsh, Helen, eftersom jag hela tiden tyckt att hon är den intressantaste systern. I själva verket kommer jag att läsa nästa bok, oavsett vem den handlar om.