Allt för min syster

Huvudperson i Jodi Picoults roman Allt för min syster är den trettonåriga Anna Fitzgerald. Hon är en s k designer baby, en perfekt genetisk matchning till systern, som lider av en ovanlig typ av leukemi. Hon var bara några minuter gammal när hon första gången donerade blod till systern, Kate. Hela sitt liv har Anna känt sig som en reservdel till systern. Men när Kate blir sämre och kommer att dö om Anna inte donerar sin ena njure får Anna nog. Hon tar kontakt med en advokat för att få rätten att bestämma över sin egen kropp.

Handlingen i den här romanen är väldigt engagerande och jag fastnade nästan direkt i den. Redan från början vill man veta hur det ska gå för Anna. Ska hon få rätten att bestämma över sin egen kropp? Och hur kommer det då att gå för Kate? Och hur kommer Annas föräldrar att reagera? Dessutom tyckte jag att bihandlingarna om brodern Jesse samt advokaten Campbell och Julia var intressant. Framför allt var jag intresserad av att få veta vad Cambells servicehund, schäfern Judge, hade för uppgift, eftersom han ständigt kom med så fåniga förklaringar. Slutet var också rätt överraskande.

Romanen var både spännande, gripande och skrämmande. Många gånger hade jag svårt att lägga den ifrån mig eftersom jag ville läsa vidare för att se hur det skulle gå. Jag gillade också att romanen var tydligt uppdelad. Dels var det olika avsnitt för varje veckodag (romanen utspelar sig under elva dagar) och dels hade varje person egna kapitel. Det jag tyckte var lite jobbigt var att alla personernas kapitel var skrivna i jag-form. Det gjorde att jag ibland inte riktigt var säker på vem jaget var, i alla fall inte utan att bläddra tillbaka och kolla vem kapitlet handlade om. Det var dock lite av en vanesak, för det gick bättre i slutet.

Romanen var väldigt lättläst och gick fort att läsa, vilket jag tror beror till stor del på den tydliga uppdelningen. Och naturligtvis också på att man blir engagerad i handlingen. När jag läste baksidestexten på den här romanen tänkte jag att handlingen inte verkade särskilt trovärdig, utan kändes kanske lite mer som science fiction. Men det visade sig att jag hade både rätt och fel. En genetiskt designad baby är naturligtvis inte otroligt; jag vet ju att tekniken finns och används. Men att en förälder kan skaffa barn enbart som donator till ett annat barn känns ganska otroligt. I alla fall för mig personligen, men jag vet förstås att inte alla tänker på samma sätt som jag. Tanken är i alla fall mycket skrämmande.