Efter att ha läst We need to talk about Kevin kände jag att jag behövde läsa något mera lättsamt och valet föll på Lyckans hjul av Kajsa Ingemarsson. Den handlar om tre kvinnor som är grannar, men som egentligen inte känner varandra. Miriam, Nina och Ellinor är alla i olika ålder och i olika stadier i sitt liv. En dag flyttar en mystisk kvinna in i ett hus på gatan och de tre kvinnorna förs samman inför detta "hot". Det visar sig dock att den nya grannen kommer att spela en stor roll i deras liv.
Detta var en väldigt lättsam och lättläst roman, vilket var precis vad jag var ute efter. Men det hände egentligen inte särskilt mycket i den och det som hände var rätt så förutsägbart. Språket var ganska enkelt och slätstruket och i stilen ganska lik hennes andra romaner. Den fungerade alldeles utmärkt som underhållning för stunden, men den har inte gjort något bestående intryck och jag kommer förmodligen att glömma den rätt snart (i själva verket hade jag redan glömt huvudpersonernas namn och fick googla för att kunna skriva namnen när jag skulle skriva detta). Men som sagt, som en lättsam underhållning fungerar den bra.
torsdag, september 27, 2007
tisdag, september 25, 2007
We need to talk about Kevin
We need to talk about Kevin av Lionel Shriver är utformad som en brevroman, där en kvinna vid namn Eva Katchadourian skriver till sin man Franklin. Hon skriver om deras son Kevin och av breven framgår att hon ända sedan hans födsel har misstänkt att något inte står rätt till med pojken. Man vet redan från början att Kevin sitter i ungdomsfänglese för en massaker på sin high school och Eva berättar om hur hon upplevde hans barndom och ungdomsår och om vissa händelser som inträffade under den tiden.
Den här romanen var väldigt välskriven och det märks tydligt att Lionel Shriver (som trots det maskulina namnet är kvinna) är en duktig författare. Jag hade dock lite svårt att komma in i den, kanske beroende på att hon använde sig av ett ganska avancerat språk med svåra ord. Jag gillade inte heller brevformen riktigt i början, men när jag började komma in i boken störde det mig inte längre. Och när jag väl kom in i den blev jag väldigt intresserad av att läsa vidare för att få veta varför Kevin gjorde det han gjorde. Detta är visserligen fiktion, men den känns ändå ganska trovärdig.
Psykologi är alltid intressant och fenomenet med skolmassakrer är också intressant. Detta är en bok som väcker tankar och känslor. Och frågor. Den känns många gånger lite obehaglig att läsa, men jag tror att detta är en viktig roman. Inte minst för att den är ganska kritisk mot den amerikanska kulturen. Jag tycker absolut att den här boken är läsvärd, även om den kan kännas lite tung i början.
Den här romanen var väldigt välskriven och det märks tydligt att Lionel Shriver (som trots det maskulina namnet är kvinna) är en duktig författare. Jag hade dock lite svårt att komma in i den, kanske beroende på att hon använde sig av ett ganska avancerat språk med svåra ord. Jag gillade inte heller brevformen riktigt i början, men när jag började komma in i boken störde det mig inte längre. Och när jag väl kom in i den blev jag väldigt intresserad av att läsa vidare för att få veta varför Kevin gjorde det han gjorde. Detta är visserligen fiktion, men den känns ändå ganska trovärdig.
Psykologi är alltid intressant och fenomenet med skolmassakrer är också intressant. Detta är en bok som väcker tankar och känslor. Och frågor. Den känns många gånger lite obehaglig att läsa, men jag tror att detta är en viktig roman. Inte minst för att den är ganska kritisk mot den amerikanska kulturen. Jag tycker absolut att den här boken är läsvärd, även om den kan kännas lite tung i början.
måndag, september 17, 2007
Oronooko or The royal slave
Jag var lite tveksam till om jag skulle ta med Oronooko or The royal slave i min blog, eftersom den egentligen är mer som en lång novell än en riktigt roman. Men eftersom den av vissa anses vara den första roman som skrevs på engelska (andra anser att Robinson Crusoe av Daniel Defoe är den första engelska romanen) och dessutom är skriven av en kvinna, Aphra Behn, bestämde jag mig för att ändå ta med den.
Oronooko or The Royal Slave handlar om Oronooko, som är prins i ett afrikanskt land. Han blir kär i den vackra Imoinda och det leder till problem. Imoinda skickas bort och Oronoooko luras av slavhandlare och hamnar på ett slavskepp på väg till Surinam. Där hamnar han på ett plantage, men på grund av sin intelligens och fina sätt och kungliga härkomst så blir han aldrig någon riktigt slav. Han träffar Imoinda igen och så småningom leder Oronooko ett slavuppror mot plantageägaren.
Den här romanen eller långa novellen var rätt tråkig att läsa eftersom det var svårt att hitta berättelsen bland alla orden. Det var nämligen väldigt mycket beskrivningar av sådant som inte alls hade med berättelsen att göra och det var rätt jobbigt att läsa. Själva historien om Oronooko var väl inte heller särskilt spännande eller intressant.
Det mest intressanta med den här texten är hur Oronooko framställs. Aphra Behn ville skriva den här berättelsen för att visa att slaveri är fel, men i mina nutida ögon misslyckas hon totalt. Berättelsen är full av rasism och de förskönande beskrivningarna av Oronooko gör bara att berättelsen verkar osannolik. Dessutom är Oronookos goda sidor bl a att han ser ut som en europe, fast med svart hudfärg och att han talar engelska och franska, och det ger bara intrycket av att de bästa människorna är européerna och då framförallt kolonisatörerna. Det tycker jag förtar hela idén med att försöka visa att slaveri är fel.
Samtidigt är det också detta som gör berättelsen intressant, ut ett historiskt perspektiv. Idag har den knappast särskilt mycket att säga, men den säger en hel del om det samhälle som Aphra Behn levde i.
Oronooko or The Royal Slave handlar om Oronooko, som är prins i ett afrikanskt land. Han blir kär i den vackra Imoinda och det leder till problem. Imoinda skickas bort och Oronoooko luras av slavhandlare och hamnar på ett slavskepp på väg till Surinam. Där hamnar han på ett plantage, men på grund av sin intelligens och fina sätt och kungliga härkomst så blir han aldrig någon riktigt slav. Han träffar Imoinda igen och så småningom leder Oronooko ett slavuppror mot plantageägaren.
Den här romanen eller långa novellen var rätt tråkig att läsa eftersom det var svårt att hitta berättelsen bland alla orden. Det var nämligen väldigt mycket beskrivningar av sådant som inte alls hade med berättelsen att göra och det var rätt jobbigt att läsa. Själva historien om Oronooko var väl inte heller särskilt spännande eller intressant.
Det mest intressanta med den här texten är hur Oronooko framställs. Aphra Behn ville skriva den här berättelsen för att visa att slaveri är fel, men i mina nutida ögon misslyckas hon totalt. Berättelsen är full av rasism och de förskönande beskrivningarna av Oronooko gör bara att berättelsen verkar osannolik. Dessutom är Oronookos goda sidor bl a att han ser ut som en europe, fast med svart hudfärg och att han talar engelska och franska, och det ger bara intrycket av att de bästa människorna är européerna och då framförallt kolonisatörerna. Det tycker jag förtar hela idén med att försöka visa att slaveri är fel.
Samtidigt är det också detta som gör berättelsen intressant, ut ett historiskt perspektiv. Idag har den knappast särskilt mycket att säga, men den säger en hel del om det samhälle som Aphra Behn levde i.
torsdag, september 13, 2007
Oliver Twist
Jag har nu läst Oliver Twist av Charles Dickens och har faktiskt ingen aning om det var första gången jag läste den eller inte. Jag tror inte att jag har läst den förut, men jag känner så väl till historien att jag inte kan vara helt säker. Fast jag har förstås läst om den och sett många olika filmatiseringar av den, så det är antagligen därför som jag känner till den. Hur som helst så kan jag helt säkert säga att jag aldrig har läst den på engelska, vilket jag gjorde nu eftersom det var en skoluppgift.
För att berätta lite kort om handlingen, som väl de flesta redan känner till, så handlar den om den föräldralöse Oliver Twist, som rymmer till London där han hamnar hos den gamle mannen Fagin som lär upp pojkar till att bli ficktjuvar. Han lär känna en del människor ur samhällets undre skikt, t ex Dodger, Mr Sikes och Nancy, men förblir själv god och ärlig. Saker ur hans förflutna börjar så småningom komma upp i ljuset.
Det första som jag fastnade för i den här romanen var språket, och då speciellt dialogerna. I vanliga fall brukar jag inte gilla när dialogen är skriven på talspråk, men det gör jag när det gäller den här romanen. Dickens har mycket skickligt lyckats ge varje karaktär ett alldeles eget sätt att tala, t ex så att vissa ord alltid stavas på ett visst sätt när en viss person säger det så att man kan föreställa sig hur just den personen uttalar ordet.
Jag gillar också Dickens miljöbeskrivningar. De är väldigt detaljerade och man kan verkligen föreställa sig hur London och landsbygden runt om London såg ut på den tiden. Personbeskrivningarna är bra när det gäller underklassen, t ex Fagin, Dodger och Mr Sikes, för de framställs som ganksa komplexa och intressanta. Karaktärerna ur överklassen, t ex Mr Brownlow och Miss Maylie, är dock ganska stereotypa och tråkliga. I alla fall jag hade väldigt svårt att engagera mig i någon av dem. Oliver Twist själv är den absolut mest ointressanta karaktären i denna roman.
Jag gillar inte heller Dickens sätt att få det att framstå som att godhet och ärlighet är något som är medfött. Oliver Twist är född till fattigdom och umgås med samhällets undre skikt, men han förblir hela tiden gudfruktig, god och ärlig. Detta beror på att han i själva verket är av fin härkomst. Själv håller jag inte med om att arvet är viktigare än miljön, speciellt inte när det gäller karaktärsdrag som ärlighet och godhet.
I början tyckte jag att den här romanen var ganska tråkig och jag hade svårt att engagera mig i Oliver Twists liv eftersom jag tyckte att han var så tråkig, och dessutom visste jag ju redan vad som skulle komma att hända. Det tog förstås bort lite av spänningen med att läsa den. Men romanen blev betydligt intressantare när han kom i kontakt med The Artful Dodger, Fagin och de andra. Så på det stora hela så gillade jag ändå romanen.
För att berätta lite kort om handlingen, som väl de flesta redan känner till, så handlar den om den föräldralöse Oliver Twist, som rymmer till London där han hamnar hos den gamle mannen Fagin som lär upp pojkar till att bli ficktjuvar. Han lär känna en del människor ur samhällets undre skikt, t ex Dodger, Mr Sikes och Nancy, men förblir själv god och ärlig. Saker ur hans förflutna börjar så småningom komma upp i ljuset.
Det första som jag fastnade för i den här romanen var språket, och då speciellt dialogerna. I vanliga fall brukar jag inte gilla när dialogen är skriven på talspråk, men det gör jag när det gäller den här romanen. Dickens har mycket skickligt lyckats ge varje karaktär ett alldeles eget sätt att tala, t ex så att vissa ord alltid stavas på ett visst sätt när en viss person säger det så att man kan föreställa sig hur just den personen uttalar ordet.
Jag gillar också Dickens miljöbeskrivningar. De är väldigt detaljerade och man kan verkligen föreställa sig hur London och landsbygden runt om London såg ut på den tiden. Personbeskrivningarna är bra när det gäller underklassen, t ex Fagin, Dodger och Mr Sikes, för de framställs som ganksa komplexa och intressanta. Karaktärerna ur överklassen, t ex Mr Brownlow och Miss Maylie, är dock ganska stereotypa och tråkliga. I alla fall jag hade väldigt svårt att engagera mig i någon av dem. Oliver Twist själv är den absolut mest ointressanta karaktären i denna roman.
Jag gillar inte heller Dickens sätt att få det att framstå som att godhet och ärlighet är något som är medfött. Oliver Twist är född till fattigdom och umgås med samhällets undre skikt, men han förblir hela tiden gudfruktig, god och ärlig. Detta beror på att han i själva verket är av fin härkomst. Själv håller jag inte med om att arvet är viktigare än miljön, speciellt inte när det gäller karaktärsdrag som ärlighet och godhet.
I början tyckte jag att den här romanen var ganska tråkig och jag hade svårt att engagera mig i Oliver Twists liv eftersom jag tyckte att han var så tråkig, och dessutom visste jag ju redan vad som skulle komma att hända. Det tog förstås bort lite av spänningen med att läsa den. Men romanen blev betydligt intressantare när han kom i kontakt med The Artful Dodger, Fagin och de andra. Så på det stora hela så gillade jag ändå romanen.
onsdag, september 05, 2007
Rösterna
Rösterna av Christa von Bernuth är en tysk deckare. Den handlar om kriminalkommisarie Mona Seiler, nybliven chef och ensamstående mamma till sonen Lukas. En dag hittas en man mördad på ett ovanligt sätt och Mona Seilers uppgift är att lösa mordet. Detta leder henne till internatskolan Issing, en elitskola för barn till förmögna föräldrar. En av de populäraste lärarna är Michael Danner och under en utflykt som han gör med en grupp favoritelever hittas Danners hustru mördad. Det visar sig att Danner under många år har misshandlat sin fru, men Danner har alibi; ungdomarna intygar att de var tillsammans när brottet begicks. Ytterligare ett mord, på en f d elev på Issing får Mona Seiler att inse att svaret måste sökas på Issing och i en händelse som inträffade för länge sedan. Och det är bråttom, innan mördaren slår till igen.
Detta låter väldigt spännande och intressant, men det tyckte jag inte att det var. Hela idén med en kvinnlig polis, med medföljande problem med bristande respekt från kollegor och dessutom ensamstående mamma med en kriminell f d man känns bara tråkig och uttjatad. Jag fastnade inte heller för någon av de andra karaktärerna, utan hade många gånger svårt att skilja den ena från den andra.
Historien hade kunnat vara spännande om den inte hade varit så förutsägbar. Jag antar att det var tänkt att man skulle bli överraskad av slutet, men det blev jag inte. Inte för att jag hade listat ut det redan, utan för att jag vid det laget hade tappat det mesta av mitt engagemang och bara ville att den skulle ta slut så att jag kunde ge mig på något bättre att läsa.
Dock tror jag att den här romanen skulle göra sig rätt bra som film, så jag rekommenderar inte att ni läser boken, utan vänta istället tills den kommer som film. Det sparar tid och för en gångs skull tror jag faktiskt att filmen kan bli bättre än boken (om den nu kommer som film, men jag googlade lite och fann att filmrättigheterna i alla fall är köpta).
Detta låter väldigt spännande och intressant, men det tyckte jag inte att det var. Hela idén med en kvinnlig polis, med medföljande problem med bristande respekt från kollegor och dessutom ensamstående mamma med en kriminell f d man känns bara tråkig och uttjatad. Jag fastnade inte heller för någon av de andra karaktärerna, utan hade många gånger svårt att skilja den ena från den andra.
Historien hade kunnat vara spännande om den inte hade varit så förutsägbar. Jag antar att det var tänkt att man skulle bli överraskad av slutet, men det blev jag inte. Inte för att jag hade listat ut det redan, utan för att jag vid det laget hade tappat det mesta av mitt engagemang och bara ville att den skulle ta slut så att jag kunde ge mig på något bättre att läsa.
Dock tror jag att den här romanen skulle göra sig rätt bra som film, så jag rekommenderar inte att ni läser boken, utan vänta istället tills den kommer som film. Det sparar tid och för en gångs skull tror jag faktiskt att filmen kan bli bättre än boken (om den nu kommer som film, men jag googlade lite och fann att filmrättigheterna i alla fall är köpta).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)