Vindens skugga

Jag har idag läst ut Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón. Den handlar om Daniel Sempere, vars far tar med honom till De bortglömda böckernas gravkammare. Där finner den tioårige pojken boken Vindens skugga av den bortglömda författaren Julián Carax. Han blir fascinerad, nästan besatt, av både romanen och dess mystiska författare. Daniel växer upp, men hans liv präglas av sökandet efter svaren på alla frågor om författaren: varför finns det inga spår efter honom och varför bevakas Daniel av den sadistiske kommissarien Fumero?

Historien i romanen är uppslukande och det är svårt att lägga den ifrån sig. Jag läste ut den på lite mer än två dagar, trots att den är nästan 500 sidor lång, och om jag inte hade haft annat jag måste göra hade jag nog sträckläst den. Den är spännande och mystisk och man vill verkligen veta vad som hänt författaren Carax. Samtidigt vill man också veta hur det ska gå för Daniel med kärleken och vänskapen. Jag tyckte också om humorn i boken, som ganska mycket påminner om medeltida humor, där man gärna driver med kyrkan och skämtar och sex och fisar. Skämten är dock ingen betydande del av boken; de ger bara en liten extra krydda och ytterligare en dimension åt den.

Det jag kan tycka var lite svårt med romanen var namnen. I början hade jag lite svårt att komma ihåg vem som var vem, men efter ett tag gick det bra. Jag tror att det kan bero på att man är ovan vid spanska namn. På vissa ställen hade namnen också en betydelse och om man inte kan spanska (vilket jag inte kan) går man miste om lite av historien. Man missar säkert inget viktigt, men det irriterar mig lite grann ändå. Kanske var den på vissa punkter lite förutsägbar, men på andra punkter var den i gengäld överraskande.

Karaktärerna är intressanta och komplexa, till och med den onde och sadistiske Fumero. Trots att man tycker att han är otäck och elak, vilket han också är, kan man inte låta bli att tycka lite synd om den lilla pojken Fumero. Miljöbeskrivningarna är inte särskilt utförliga, men ändå skapar man sig lätt en bild av 50-talets Barcelona.

Språkligt tyckte jag väldigt bra om den här romanen. Författaren behärskar konsten att gestalta istället för att bara berätta vad personerna tänker och känner. Jag tycker också mycket om att cirkeln sluts i slutet av boken. Detta har definitivt blivit en av mina favoritböcker och jag hoppas att det kommer fler romaner som översätts till svenska av denna författare!