Historien

Historien av Elsa Morante utspelar sig i Rom under åren 1941-1947. Änkan Ida är halvjudinna och oroar sig för att någon ska upptäcka detta. Hon har två söner, Nino som är nästan vuxen och lilla Giuseppe (eller Useppe som han kallas) som blev till när Ida våldtogs av en tysk soldat. Romanen handlar om vad som händer den lilla familjen under kriget och åren strax efter.

Jag gillar att läsa om kriget från en italiensk synvinkel. Även om jag tycker mig vara ganska påläst om 2:a världskriget så känner jag inte till riktigt allt som hände i Italien, som ju först var på Hitlers sida, men sedan ändrade sig. Jag tycker också att det var bra att författaren hade inkluderat en liten historisk översikt i början av varje nytt årtal.

Det känns som att den här romanen är lite av en anklagelse mot historien. Det märks exempelvis i Davides tal i baren i slutet av romanen, där Han anklagade alla, inte bara de närvarande, utan alla levande människor över huvud för medveten förtegenhet när det gällde det senaste krigetoch dess miljoner döda. Precis som om det skulle ha varit en avslutad angelägenhet ville ingen längre tala om det.

Elsa Morante var själv halvjudinna och hon tvingades själv fly från fascisterna under kriget. Man förstår därför att det förmodligen finns en hel del självbiografisk i romanen. Jag förstår också att det inte var en rolig tid att leva i, särskilt om man hade judiskt ursprung. Men jag har svårt att tänka mig att det bara var elände; det måste ju ha funnits någon ljusglimt då och då. Men inte om man ska tro Elsa Morante. Detta är definitivt en roman som väcker många tankar och känslor, men just detta att livet bara är elände gör att jag har lite svårt att komma igenom romanen.

Jag förstår att författaren antagligen vill visa krigets elände, men just för att det är bara elände gör att den inte känns trovärdig. Om Ida och hennes familj någonsin hade upplevt något fint hade det förmodligen gjort att läsaren upplevde allt elände ännu starkare, på grund av kontrasten. Men möjligen är det så att Elsa Morante inte själv hade tillräcklig distans till kriget för att kunna göra det, trots att romanen är skriven i början av 70-talet. Det enda goda i romanen är djur och naturen. Jag håller med om att det är goda saker, men jag vill också tro att det finns något gott i människorna. Det gör det inte i Historien.

Romanen är välskriven och jag får också intrycket av att den är bra översatt (men jag kan inte italienska tillräckligt bra för att kunna säga det helt säkert). Det enda som gör mig lite förvirrad är vem berättaren är. Det finns nämligen ett berättarjag, men det är ett allvetande berättarjag, som inte är någon av personerna i romanen. Detta allvetande berättarjag är dock inte alltid närvarande. Romanen är nämligen berättad i tredje person , men då och då kommer någon kommentar från berättaren i jag-form. Det gör att man undrar vem berättaren är, men det stör inte läsningen speciellt mycket.

Något som jag dock upplever stör läsningen är att det är väldigt många personer, förutom huvudpersonerna Ida och Useppe. Det är därför ibland svårt att hålla reda på vem som är vem. Speciellt som vissa personer byter namn flera gånger, som t ex Carlo, som byter namn till Piotr och sedan tillbaka till sitt verkliga namn, Davide Segre. Men på det stora hela var detta en rätt bra roman.