Svampkungens son

Svamkungens son av Marie Hermansson utspelar sig på 70-talet och handlar om Gunnar, vars far är svampkännare och en mycket duktigt sådan. Han ar också bra på att förföra kvinnor och det gör han ofta på de många svampkurser som han håller. Gunnar har inte samma hand med kvinnor, utan får hålla till godo med de Lektyrtjejer som han tejpar upp på sina väggar. Men när den vackra Madeleine kommer till en svampkurs blir det konkurrens mellan far och son. Vissa händelser leder till att Gunnar söker upp sin mor som bor vid havet och där hittar han sig själv.

Jag har tidigare läst två andra romaner av Marie Hermansson, Mannen under trappan och Hembiträdet samt novellsamlingen Det finns ett hål i verkligheten. Jag tyckte om båda de romaner jag läst tidigare och även novellsamlingen innehöll en del bra berättelser.

Jag tyckte också om den här. Medan jag läste den här romanen tyckte jag nog att den var till och med lite bättre än de andra två, men jag tror inte att den kommer att fastna i minnet på samma sätt som de andra gjorde. Den här romanen var bra, lättläst och man ville hela tiden läsa vidare för att få veta hur det skulle gå för Gunnar. Det var en intressant intrig. Den hade också en intressant symbolik i motsättningen mellan hav och skog, manligt och kvinnligt o s v, men romanen gav egentligen inte så mycket att tänka på.

Precis som Marie Hermanssons andra romaner har också den här romanen ett drag av saga, som jag gillar väldigt mycket. I romanen nämner författaren också till Elsa Beskows Tomtebobarnen, som jag tyckte hemskt mycket om som barn. Jag gillar också Marie Hermanssons sätt att skriva. Hon skriver enkelt och rakt med en ibland lite humoristisk ton.

Varje del i den här romanen började med en beskrivning av en svamp ur någon svampbok och svampens karaktäristiska drag hade betydelse för det avsnittet. Jag är helt ointresserad av svampt, men jag tyckte ändå om att svamparna fick betydelse i romanen. Jag gillade pappan Holgers anekdoter om olika svampar; jag gillar att känna till onödiga fakta som att det finns svampar som kan röra på sig. Men svampar är ju ganska magiska till sin natur och jag tycker nästan att författaren kunde ha använt sig av detta i större utsträckning än hon gör.

Som sagt, jag gillade den här romanen medan jag läste den, men eftersom den inte ger något att fundera på och karaktärerna är lite för stereotypiska så är det nog ingen roman som jag kommer att minnas länge. Men den erbjöd en mycket trevlig underhållning medan jag läste den och det är ju också viktigt. Det är ju därför jag läser.