Försvinnanden

Jag har nu läst Försvinnanden av Jodi Picault. Den handlar om Delia Hopkins som är moderlös, men har haft en idyllisk uppväxt tillsammans med sin pappa. Med sin blodhund Greta jobbar hon med att söka efter försvunna personer och hon har en fästman och en liten dotter. Men plötsligt en dag knackar polisen på dörren och en hemlighet som får Delias hela tillvaro att falla samman avslöjas. Delia måste nu försöka pussla ihop sanningen om sig själv och om människorna omkring sig, och detta väcker också en del minnen.

Den här romanen engagerade mig redan från första sidan, kanske mycket för att det handlade om spårarbete med hund, men också för att historien verkade spännande. Man vill helt enkelt läsa vidare för att först få veta vad som har hänt och sedan för att få veta varför det har hänt.

Romanen är uppdelad i tio delar och varje del omfattar kapitel berättade ur någon av huvudpersonernas synvinkel. Det tyckte jag till en början var förvirrande, eftersom de berättas i jag-form och det var därför svårt att komma ihåg vem som var jaget i just detta kapitel. Men det blev lite mindre förvirrande när man kommit in i romanen lite mer. Det var trots allt intressant att få berättelsen ur olika synvinklar.

Jag gillade att man fick veta hur Andrew hade det i fängelset, men jag gillade dock inte att han skaffade sig vänner genom att hjälpa dem att tillverka crystal meth. Hans skäl för att göra det, att skaffa pengar för att rädda en kompis son från ett liv på gatan, är inte giltigt när han bidrar till att tusentals andra ungar hamnar på gatan. Jag gillade inte heller att författaren skrev ut så exakt hur man gör för att tillverka drogen. I och för sig tror jag inte att beskrivningarna räcker för att man ska kunna tillverka det själv, men jag tycker ändå att det var onödigt, eftersom det inte förde handlingen framåt; snarare var det ett sätt för författaren att visa att hon hade gjort research.

Jag har tidigare läst Allt för min syster av samma författare och den gillade jag också. Den har var dock mer spännande, medan Allt för min syster erbjöd mer till tankar. Det gjorde i och för sig den här också, men inte i lika hög grad som hennes första roman. Jag gillade båda romanerna, men kanske på lite olika sätt. Hur som helst så ser jag fram emot fler romaner av Jodi Picault.