Guy de Maupassants Fettpärlan är en kort roman, eller lång novell, som handlar om ett ett sällskap som befinner sig på flykt från Rouen på grund av det fransk-tyska kriget 1870-1871. I sällskapet finns tre välbärgade äkta par, två nunnor, en ölälskande revolutionär och så Fettpärlan, en av Rouens populäraste prostituerade. På resan stöter de på förhinder i form av en tysk officer som vill ligga med Fettpärlan, som inte vill ligga med en fiende. Han låter dem dock inte resa vidare förrän hon gjort som han vill. Av de andra blir till slut Fettpärlan övertalad att göra honom till viljes och när hon gör det blir hon mycket illa behandlad av de övriga i sällskapet.
Några utdrag ur romanen:
Egentligen är det vedervärdigt att hålla på och slå ihjäl folk, antingen de sen är preussare, engelsmän, polacker eller fransmän, inte sant? - Om man tar hämnd på någon som har handlat orätt mot en, så är det fel, eftersom det är straffbart, men när våra pojkar blir jagade och utrotade som villebråd, då skulle det alltså vara rätt, eftersom det ger medalj åt den som förstör mest?
Just som man skulle slå sig ner vid matbordet, uppenbarade sig herr Follenvie på nytt och sade med sin skrovliga röst:
- Den preussiske officern låter fråga, om fröken Elisabeth Rousset inte har ändrat sig ännu.
Fettpärlan stod där alldeles blek; plötsligt blev hon blossande röd och var så nära att kvävas av vrede, att hon inte kunde få fram ett enda ord. Till sist utbrast hon dock:
- Hälsa det där kräket, det där svinet, det där aset till preussare, att jag aldrig kommer att göra det. Aldrig, aldrig, aldrig, hör ni det!
Den tjocke värdshusvärden gick ut. De andra samlades kring Fettpärlan och bönföll henne att avslöja hemligheten med denna begäran. Först var hon ovillig, men snart rycktes hon med av raseriet.
- Vad han vill? Vad han vill? Han vill ligga med mig! skrek hon.
Vi ska väl inte behöva dö av ålderdomssvaghet här! utbrast fru Loiseau. Eftersom det där fnasket har till yrke att göra ”det där” med alla karlar, så tycker jag inte att hon har rättighet att neka den ene mer än den andre. Jag ska tala om för er att hon låg med vem som helst i Rouen, till och med med kuskar, ja, grevinnan, med landshövdingens kusk. Det vet jag säkert, för han köper vin hos oss. Och nu, när det gäller att hjälpa oss, börjar hon sjåpa sig, den slynan! Jag tycker för min del att officern har uppfört sig riktigt hyggligt. Han har kanske varit utan kvinnor en lång tid, och vi är ju tre stycken här som han utan tvivel skulle ha föredragit. Men han nöjer sig med den som tillhör alla. Han respekterar gifta kvinnor. Tänk på att det är han som är kommendant här. Han skulle bara behöva säga: "Jag vill!", och så kunde han våldta oss med hjälp av soldater.
Den här novellen skrevs 1880 och är Guy de Maupassants mest kända novell (han skrev ca 300) och den är mycket välskriven. Den är heller inte svår att läsa fast den skrevs för så länge sedan. Temat i den kan man också lätt känna igen sig i, även om tiderna är annorlunda idag. Jag tyckte väldigt mycket om den här berättelsen just för att den ger så mycket att tänka på. i alla fall hos mig väckte den en hel del upprörda känslor.
onsdag, maj 30, 2007
tisdag, maj 29, 2007
Eskort
Jag har läst ungdomsromanen Eskort av Christina Wahlden och den handlar om Ebba som pluggar på gymnasiet inne i stan. Hennes kompisar kommer alla från välbärgade familjer och Ebba har aldrig råd att köpa lika fina kläder och saker som de. En dag läser hon en artikel i en kvällstidning som handlar om hur ungdomar prostituerar sig på Internet. Hon bestämmer sig för att prova; det handlar ju inte om att ligga med någon utan bara att visa upp sig på nätet. Lättförtjänta pengar kan man ju inte tacka nej till och hon kan ju sluta när hon vill. Men det ena leder till det andra och snart har Ebba tappat kontrollen.
Jag har tidigare läst ett antal ungdomsromaner av Christina Wahlden, t ex Kort kjol, Cell grön, Heder och Ingen behöver veta. Alla hennes romaner tar upp något aktuellt ämne som rör ungdomar, t ex våldtäkt (av både pojkar och flickor), veganism och kulturskillnader. Denna handlar alltså om ungdomsprostitution, vilket också är ett aktuellt fenomen.
Jag tycker att det är bra att hon tar upp sådana viktiga, men känsliga saker. Jag kommer absolut att använda mig av hennes romaner i mitt framtida arbete som svensklärare, just för att de erbjuder massor med diskussionsmöjligheter om ämnen som är viktiga.
Jag har tidigare läst ett antal ungdomsromaner av Christina Wahlden, t ex Kort kjol, Cell grön, Heder och Ingen behöver veta. Alla hennes romaner tar upp något aktuellt ämne som rör ungdomar, t ex våldtäkt (av både pojkar och flickor), veganism och kulturskillnader. Denna handlar alltså om ungdomsprostitution, vilket också är ett aktuellt fenomen.
Jag tycker att det är bra att hon tar upp sådana viktiga, men känsliga saker. Jag kommer absolut att använda mig av hennes romaner i mitt framtida arbete som svensklärare, just för att de erbjuder massor med diskussionsmöjligheter om ämnen som är viktiga.
måndag, maj 28, 2007
Försvinnanden
Jag har nu läst Försvinnanden av Jodi Picault. Den handlar om Delia Hopkins som är moderlös, men har haft en idyllisk uppväxt tillsammans med sin pappa. Med sin blodhund Greta jobbar hon med att söka efter försvunna personer och hon har en fästman och en liten dotter. Men plötsligt en dag knackar polisen på dörren och en hemlighet som får Delias hela tillvaro att falla samman avslöjas. Delia måste nu försöka pussla ihop sanningen om sig själv och om människorna omkring sig, och detta väcker också en del minnen.
Den här romanen engagerade mig redan från första sidan, kanske mycket för att det handlade om spårarbete med hund, men också för att historien verkade spännande. Man vill helt enkelt läsa vidare för att först få veta vad som har hänt och sedan för att få veta varför det har hänt.
Romanen är uppdelad i tio delar och varje del omfattar kapitel berättade ur någon av huvudpersonernas synvinkel. Det tyckte jag till en början var förvirrande, eftersom de berättas i jag-form och det var därför svårt att komma ihåg vem som var jaget i just detta kapitel. Men det blev lite mindre förvirrande när man kommit in i romanen lite mer. Det var trots allt intressant att få berättelsen ur olika synvinklar.
Jag gillade att man fick veta hur Andrew hade det i fängelset, men jag gillade dock inte att han skaffade sig vänner genom att hjälpa dem att tillverka crystal meth. Hans skäl för att göra det, att skaffa pengar för att rädda en kompis son från ett liv på gatan, är inte giltigt när han bidrar till att tusentals andra ungar hamnar på gatan. Jag gillade inte heller att författaren skrev ut så exakt hur man gör för att tillverka drogen. I och för sig tror jag inte att beskrivningarna räcker för att man ska kunna tillverka det själv, men jag tycker ändå att det var onödigt, eftersom det inte förde handlingen framåt; snarare var det ett sätt för författaren att visa att hon hade gjort research.
Jag har tidigare läst Allt för min syster av samma författare och den gillade jag också. Den har var dock mer spännande, medan Allt för min syster erbjöd mer till tankar. Det gjorde i och för sig den här också, men inte i lika hög grad som hennes första roman. Jag gillade båda romanerna, men kanske på lite olika sätt. Hur som helst så ser jag fram emot fler romaner av Jodi Picault.
Den här romanen engagerade mig redan från första sidan, kanske mycket för att det handlade om spårarbete med hund, men också för att historien verkade spännande. Man vill helt enkelt läsa vidare för att först få veta vad som har hänt och sedan för att få veta varför det har hänt.
Romanen är uppdelad i tio delar och varje del omfattar kapitel berättade ur någon av huvudpersonernas synvinkel. Det tyckte jag till en början var förvirrande, eftersom de berättas i jag-form och det var därför svårt att komma ihåg vem som var jaget i just detta kapitel. Men det blev lite mindre förvirrande när man kommit in i romanen lite mer. Det var trots allt intressant att få berättelsen ur olika synvinklar.
Jag gillade att man fick veta hur Andrew hade det i fängelset, men jag gillade dock inte att han skaffade sig vänner genom att hjälpa dem att tillverka crystal meth. Hans skäl för att göra det, att skaffa pengar för att rädda en kompis son från ett liv på gatan, är inte giltigt när han bidrar till att tusentals andra ungar hamnar på gatan. Jag gillade inte heller att författaren skrev ut så exakt hur man gör för att tillverka drogen. I och för sig tror jag inte att beskrivningarna räcker för att man ska kunna tillverka det själv, men jag tycker ändå att det var onödigt, eftersom det inte förde handlingen framåt; snarare var det ett sätt för författaren att visa att hon hade gjort research.
Jag har tidigare läst Allt för min syster av samma författare och den gillade jag också. Den har var dock mer spännande, medan Allt för min syster erbjöd mer till tankar. Det gjorde i och för sig den här också, men inte i lika hög grad som hennes första roman. Jag gillade båda romanerna, men kanske på lite olika sätt. Hur som helst så ser jag fram emot fler romaner av Jodi Picault.
tisdag, maj 22, 2007
The remains of the day
The remains of the day av Kazuo Ishiguro läste jag också som en skoluppgift, men det kändes absolut inte så när jag läste den. Jag fastnade för den nästan med en gång och det var en njutning att läsa den.
Den handlar om Mr Stevens, som är butler på Darlington Hall. Han åker på en liten semesterresa och under denna resa minns han tillbaka på sin tid som butler på Darlington Hall. Mr Stevens är väldigt proper och korrekt och en mästare på att dölja sina känslor. Han är också mycket stolt över sitt arbete.
Romanen är mycket välskriven och jag älskade språket i den. Det lite högttravande språket passade så perfekt in på Mr Stevens och hjälper till att skapa en bild av hur han är som person. Hela romanen är skriven med ett underbart språk, så det är svårt att peka ut ett speciellt ställe så jag väljer ett slumpmässigt utdrag ur romanen:
I realize that if one looks at the matter objectively, one has to concede my father lacked various attributes one may normally expect in a great butler. But those same absent attributes, I would argue, are every time those of a superficial and decorative order, attributes that are attractive, no doubt, as icing on the cake, but are not pertaining to what is really essential. I refer to things such as good accent and command of language, general knowledge on wide-ranging topics such as falconing and newt-mating- attributes none of which my father could have boasted.
I stort sett hela romanen består av Mr Stevens minnen, d v s hans inre resa, och bara en mycket liten del om den verkliga resa han företar sig. Detta är också det intressanta med romanen. Man får veta att hans förre arbetsgivare, lord Darlington, var involverad i utrikespolitiken under andra världskriget och sympatiserade med nazisterna. Romanen innehåller också en kärlekshistoria, som snarare är antydd än bekräftad. Allt detta får man bitvis veta mer om genom Mr Stevens minnen och man vill hela tiden läsa vidare för att få veta mer om lord Darlington och hans affärer och om hur kärleken mellan Mr Stevens och Miss Kenton ska utveckla sig, även om man på den senare punkten redan från början vet lite om hur det kommer att gå.
Jag verkligen älskade den här romanen och jag är helt säker på att jag kommer att läsa om den någon gång. Jag kommer också att läsa mer av den här författaren, även om det i och för sig är denna roman som anses vara hans bästa. Det kanske låter tråkigt att läsa om en gammal butlers minnen, men det är det inte alls. Jag rekommenderar verkligen den här romanen!
Den handlar om Mr Stevens, som är butler på Darlington Hall. Han åker på en liten semesterresa och under denna resa minns han tillbaka på sin tid som butler på Darlington Hall. Mr Stevens är väldigt proper och korrekt och en mästare på att dölja sina känslor. Han är också mycket stolt över sitt arbete.
Romanen är mycket välskriven och jag älskade språket i den. Det lite högttravande språket passade så perfekt in på Mr Stevens och hjälper till att skapa en bild av hur han är som person. Hela romanen är skriven med ett underbart språk, så det är svårt att peka ut ett speciellt ställe så jag väljer ett slumpmässigt utdrag ur romanen:
I realize that if one looks at the matter objectively, one has to concede my father lacked various attributes one may normally expect in a great butler. But those same absent attributes, I would argue, are every time those of a superficial and decorative order, attributes that are attractive, no doubt, as icing on the cake, but are not pertaining to what is really essential. I refer to things such as good accent and command of language, general knowledge on wide-ranging topics such as falconing and newt-mating- attributes none of which my father could have boasted.
I stort sett hela romanen består av Mr Stevens minnen, d v s hans inre resa, och bara en mycket liten del om den verkliga resa han företar sig. Detta är också det intressanta med romanen. Man får veta att hans förre arbetsgivare, lord Darlington, var involverad i utrikespolitiken under andra världskriget och sympatiserade med nazisterna. Romanen innehåller också en kärlekshistoria, som snarare är antydd än bekräftad. Allt detta får man bitvis veta mer om genom Mr Stevens minnen och man vill hela tiden läsa vidare för att få veta mer om lord Darlington och hans affärer och om hur kärleken mellan Mr Stevens och Miss Kenton ska utveckla sig, även om man på den senare punkten redan från början vet lite om hur det kommer att gå.
Jag verkligen älskade den här romanen och jag är helt säker på att jag kommer att läsa om den någon gång. Jag kommer också att läsa mer av den här författaren, även om det i och för sig är denna roman som anses vara hans bästa. Det kanske låter tråkigt att läsa om en gammal butlers minnen, men det är det inte alls. Jag rekommenderar verkligen den här romanen!
söndag, maj 13, 2007
Cat's eye
Jag har läst Cat's eye av Margaret Atwood inför en uppgift i skolan. Den handlar om Elaine, som kommer tillbaka till Toronto, där hon växte upp. Återkomsten till staden innebär att hon börjar tänka tillbaka på sin barndom och främst då på Cordelia, som var både vän och mobbare. Resan tillbaka till Toronto blir också en resa för att göra upp med det förflutna.
Jag har tidigare läst andra romaner av Margaret Atwood, t ex Oryx och Crake och Tjänstekvinnan och dem gillade jag väldigt mycket. Den här tycker jag inte var i klass med de andra jag läst. Den var visserligen intressant och mycket välskriven, men jag tycker att tempot är för lågt. Bitvis händer det inte särskilt mycket, ens i hennes tankar.
Det känns också ibland svårt att engagera sig i Elaines tankar, kanske beroende på att hon verkar vara en ganska osympatisk person. Samtidigt är det svårt att inte bli intresserad av hennes förflutna. Romanen tar också upp flera viktiga teman, inte minst mobbing, vilket gör att den också är tankvärd. Det är dock knappast någon roman som jag kommer att använda mig av i undervisningen, annat än möjligen i korta utdrag, just för att den är lång och ganska händelselös. Men jag gillar fortfarande Atwoods sätt att skriva så det är mycket sannolikt att jag kommer att läsa fler romaner av henne.
Jag har tidigare läst andra romaner av Margaret Atwood, t ex Oryx och Crake och Tjänstekvinnan och dem gillade jag väldigt mycket. Den här tycker jag inte var i klass med de andra jag läst. Den var visserligen intressant och mycket välskriven, men jag tycker att tempot är för lågt. Bitvis händer det inte särskilt mycket, ens i hennes tankar.
Det känns också ibland svårt att engagera sig i Elaines tankar, kanske beroende på att hon verkar vara en ganska osympatisk person. Samtidigt är det svårt att inte bli intresserad av hennes förflutna. Romanen tar också upp flera viktiga teman, inte minst mobbing, vilket gör att den också är tankvärd. Det är dock knappast någon roman som jag kommer att använda mig av i undervisningen, annat än möjligen i korta utdrag, just för att den är lång och ganska händelselös. Men jag gillar fortfarande Atwoods sätt att skriva så det är mycket sannolikt att jag kommer att läsa fler romaner av henne.
lördag, maj 05, 2007
Äcklig
Äcklig av Constance Briscoe är verkligen en äcklig historia. Och vad som är ännu äckligare är att den är sann. Romanen har undertiteln En sann berättelse om en mors grymhet, och det är precis vad den handlar om. Constance, som inte ens vet att hennes namn är Constance; hon kallas Clare av alla (för att hennes mamma kallade henne Clear för att hon kunde se rakt igenom henne och det blev senare till Clare).
Clare blir både fysiskt och psykiskt misshandlad av sin mamma. Hon utsätts regelbundet för slag, mest på brösten, och hon tillåts ibland inte att äta. Men det som orsakar henne mest smärta är ändå avsaknaden av kärlek. Mamman behandlar nämligen inte alla sina barn på samma sätt; det är bara Clare som misshandlas. Enligt mamman är anledningen till detta att Clare är sängvätare, men det förstår ju vem som helst att det bara är en undanflykt, ett svepskäl.
När Clare är tretton år flyttar hennes mamma och hennes nya man samt de yngsta barnen till ett nytt hus, men Clare och två av hennes systrar lämnas ensamma kvar i det gamla huset, utan värme och el. Systrarna är välkomna hem till mamman, men inte Clare. Clare börjar jobba och kämpar för att orka med skolan också. Hon växer upp och lyckas bra i skolan, studerar vid universitetet och med tiden blev hon också Storbitanninens första svarta domare.
På baksidan av boken står Fruktansvärt, brutalt ärlig och ändå upplyftande och det tycker jag sammanfattar den här boken väldigt bra. Jag fastnade omedelbart i den här boken och jag hade svårt att lägga den ifrån mig. Det är omöjligt att inte dra paralleller till Pojken som kallades Det och de två uppföljarna till den, men den här skiljer sig ganska markant från dem. Främst för att den är mycket mer välskriven, men också för att den känns ärligare. Dessutom tycker jag hemskt illa om Dave Peltzers predikande om Gud, i alla fall i de två uppföljarna, och det var den här boken härligt befriad från. Dessutom känns den här betydligt mer distanserad än Pojken som kallades Det m fl, som om Constance Briscoe lyckats lämna allt bakom sig när hon blev Constance Briscoe istället för Clare när hon började på universitetet.
Clare blir både fysiskt och psykiskt misshandlad av sin mamma. Hon utsätts regelbundet för slag, mest på brösten, och hon tillåts ibland inte att äta. Men det som orsakar henne mest smärta är ändå avsaknaden av kärlek. Mamman behandlar nämligen inte alla sina barn på samma sätt; det är bara Clare som misshandlas. Enligt mamman är anledningen till detta att Clare är sängvätare, men det förstår ju vem som helst att det bara är en undanflykt, ett svepskäl.
När Clare är tretton år flyttar hennes mamma och hennes nya man samt de yngsta barnen till ett nytt hus, men Clare och två av hennes systrar lämnas ensamma kvar i det gamla huset, utan värme och el. Systrarna är välkomna hem till mamman, men inte Clare. Clare börjar jobba och kämpar för att orka med skolan också. Hon växer upp och lyckas bra i skolan, studerar vid universitetet och med tiden blev hon också Storbitanninens första svarta domare.
På baksidan av boken står Fruktansvärt, brutalt ärlig och ändå upplyftande och det tycker jag sammanfattar den här boken väldigt bra. Jag fastnade omedelbart i den här boken och jag hade svårt att lägga den ifrån mig. Det är omöjligt att inte dra paralleller till Pojken som kallades Det och de två uppföljarna till den, men den här skiljer sig ganska markant från dem. Främst för att den är mycket mer välskriven, men också för att den känns ärligare. Dessutom tycker jag hemskt illa om Dave Peltzers predikande om Gud, i alla fall i de två uppföljarna, och det var den här boken härligt befriad från. Dessutom känns den här betydligt mer distanserad än Pojken som kallades Det m fl, som om Constance Briscoe lyckats lämna allt bakom sig när hon blev Constance Briscoe istället för Clare när hon började på universitetet.
fredag, maj 04, 2007
Tätt intill dagarna
Under praktiken bildade några av lärarna en bokcirkel och den roman som skulle läsas var Tätt intill dagarna av Mustafa Can. Den är i stort sett en biografi om Mustafa Cans mamma Güllü. Mustafa Can är journalist och det hela började när han var sommarpratare i radion. Han berättade då om sin mamma, som fött femton barn och förlorat sju av dem. Familjen utvandrade från Kurdistan och flyttade till Sverige. Romanen handlar dock inte bara om Mustafas mamma, utan också om hans pappa, om hembyn i Kurdistan, om relationen mellan föräldrar och barn, om motsättningen mellan traditionellt och modernt, om skamkänslor, främlingsskap och sorg.
Güllü Can talade aldrig om sig själv och när hon drabbas av levercirros och ligger för döden vårdas hon av sin man och sina barn i hemmet. Mustafa vill inte att hans mor ska dö som en främling så på dödsbädden försöker han lära känna henne. Den här boken är självutlämnande och kan inte ha varit lätt att skriva, men den känns trots det inte riktigt äkta. På något vis känns det som att Mustafa Can vill berätta sitt eget livs historia, men gör det under förespeglingen att berätta sin mammas.
Jag är lite ambivalent till det språkliga i boken. Mustafa Can skriver på ett vackert, poetiskt sätt som jag i vanliga fall gillar. Men i just den här boken känns det lite fel. Speciellt dialogen känns mycket tillgjord, för ingen människa pratar så som han formulerar replikerna.
Något som dock känns mycket autentiskt är beskrivningen av moderns sjukdom och om hur de vårdar henne i hemmet. Mustafa Can använder inga förskönande omskrivningar, utan berättar precis som det var. Det var gripande och påminde mig väldigt mycket om när min mormor låg på sjukhuset, döende i magcancer. Ändå kan jag inte komma över känslan av att boken är ett mycket förskönande porträtt av modern. Jag är säker på att Güllü Can var en god människa, mor, hustru och vän, men så god som hon framställs här kan ingen människa vara.
Tyvärr hann min praktik ta slut innan alla hade läst ut romanen, så jag hann aldrig vara med på någon diskussion om den. Men det hade varit mycket intressant att höra de andras åsikter om den. Min egen åsikt är att även om Mustafa Can uppenbarligen är en duktig skribent så räckte det inte riktigt till för att jag skulle gilla det här. Berättelsen om hans mor skulle säkert ha varit intressant om den verkligen hade handlat om henne, men det gör den inte eftersom det inte verkar som att någon verkligen kände henne, vilket i sig är mycket sorgligt.
Güllü Can talade aldrig om sig själv och när hon drabbas av levercirros och ligger för döden vårdas hon av sin man och sina barn i hemmet. Mustafa vill inte att hans mor ska dö som en främling så på dödsbädden försöker han lära känna henne. Den här boken är självutlämnande och kan inte ha varit lätt att skriva, men den känns trots det inte riktigt äkta. På något vis känns det som att Mustafa Can vill berätta sitt eget livs historia, men gör det under förespeglingen att berätta sin mammas.
Jag är lite ambivalent till det språkliga i boken. Mustafa Can skriver på ett vackert, poetiskt sätt som jag i vanliga fall gillar. Men i just den här boken känns det lite fel. Speciellt dialogen känns mycket tillgjord, för ingen människa pratar så som han formulerar replikerna.
Något som dock känns mycket autentiskt är beskrivningen av moderns sjukdom och om hur de vårdar henne i hemmet. Mustafa Can använder inga förskönande omskrivningar, utan berättar precis som det var. Det var gripande och påminde mig väldigt mycket om när min mormor låg på sjukhuset, döende i magcancer. Ändå kan jag inte komma över känslan av att boken är ett mycket förskönande porträtt av modern. Jag är säker på att Güllü Can var en god människa, mor, hustru och vän, men så god som hon framställs här kan ingen människa vara.
Tyvärr hann min praktik ta slut innan alla hade läst ut romanen, så jag hann aldrig vara med på någon diskussion om den. Men det hade varit mycket intressant att höra de andras åsikter om den. Min egen åsikt är att även om Mustafa Can uppenbarligen är en duktig skribent så räckte det inte riktigt till för att jag skulle gilla det här. Berättelsen om hans mor skulle säkert ha varit intressant om den verkligen hade handlat om henne, men det gör den inte eftersom det inte verkar som att någon verkligen kände henne, vilket i sig är mycket sorgligt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)