Kärlekens arkitekt

Kärlekens arkitekt är skriven av Emilio Calderón och handlar om José Maria, en ung spanjor som under spanska inbördeskriget söker sin tillflykt till spanska akademien i Rom. För att få tag på pengar säljer de en del böcker som finns i akademiens boksamling. Men det visar sig snart att en av böckerna de sålt dolde en hemlighet, Skaparens karta, en karta som sägs vara ritad av Gud. De upptäcker snart att det finns många som vill ha tag på den: nazisterna med Himmler i spetsen, Vatikanen och de allierade. José Maria och den unga kvinnan Montse blir värvade som spioner. José Maria förälskar sig i Montse, men när de träffar prinsen (och fascisten) Junio Valerio Cima Vivarina blir Montse genast förälskad och känslorna tycks vara besvarade.

På omslaget står det att detta är En annorlunda spionroman och en svidande vacker kärlekshistoria från andra världskrigets Rom. Det tycker jag är en ganska bra beskrivning av den här boken, även om jag personligen kanske inte skulle ha använt just orden svidande vacker. Det här är dock en roman som man inte kan låta bli att jämföra med andra. Författaren är spanjor och hans sätt att skriva påminner en hel del om Carlos Ruiz Zafóns sätt att skriva. Temat kärlek är också gemensamt för de båda spanska författarna. Dock tycker jag kanske att Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafóns roman var lite bättre.

Eftersom den här romanen utspelar sig i Rom under andra världskriget kan jag inte heller låta bli att jämföra den med Historien av Elsa Morante. Morantes roman var betydligt tjockare och allvarligare, men jag tycker att Kärlekens arkitekt lyckades bättre med att skildra hur det var i Rom under kriget. Miljöbeskrivningarna var nämligen mycket bra och då jag varit i Rom kände jag naturligtvis igen vissa platser och det tycker jag alltid förhöjer läsvärdet lite grann. Exempelvis ligger spanska akademien i Trastevere, där också jag bodde när jag var där.

Och självklart kan man inte undgå att jämföra en spionroman om ett upphittat religiöst föremål med Dan Brown, främst då Angels and Demons, som ju också utspelar sig i Rom. Jag tyckte om Angels and Demons och en av anledningarna till det är just att den utspelar sig i Rom. Som sagt så gillar jag att läsa om platser jag har varit på. Dock är Kärlekens arkitekt inte en thriller/spionroman på samma sätt som Angels and Demons, utan främst är den nog att betrakta som en kärleksskildring.

Den här romanen var välskriven, intressant och lite spännande, även om spänningen inte var huvudsaken i den. Jag kom in i den på en gång och ville hela tiden läsa vidare för att få veta vad som skulle hända mellan José Maria och Montse, vem Junio Valerio är och varför han hjälper dem och vad som ska hända dem i jakten på Skaparens karta. Jag tyckte också om att jag som läsare blev lite överraskad när historien får sin upplösning.

Jag gillade alltså den här romanen och speciellt fastnade jag för följande citat:
Jag vill visa att en boks värsta fiende faktiskt inte är insekter, eld, solljus, fukt eller tidens gång, utan människan. Det är verkligen ironiskt när man tänker på att det är människan som har skapat boken. Det är som att säga att människans värsta fiende är Gud, hennes skapare... Fast möjligheten finns ju att Gud ogillar människan lika mycket som hon ogillar böcker...