Titeln på den här boken är helt perfekt, för man man ställer sig upprepade gånger frågan "hur kunde hon?". Det är hemskt att läsa vad Dana och hennes syster utsatts för och man blir arg, fruktansvärt arg. Jag fattar verkligen inte hur folk kan göra så mot små barn och framför allt inte att en förälder kan göra det.
Dock tycker jag att boken var ganska dåligt skriven. Det gör i och för sig inte så mycket, eftersom det är innehållet och inte det språkliga som är det viktiga. Men tyvärr gör det ändå att jag inte riktigt fastnar. Jag kan inte heller komma ifrån känslan av att detta är ett sätt för författaren att tjäna pengar på sitt elände (ungefär som jag tyckte om böckerna om Pojken som kallades Det). Det känns som att den här boken bara var en uppräkning av allt som Dana utsatts för och vad som hände sedan, fast utan känslor i berättelsen. Det gör att den inte heller väcker lika mycket känslor i mig som den borde ha gjort.
Den var dock lättläst och bortsett från att jag tröttnade lite på slutet, när det mest handlade om hur mycket hon älskade sin mamma (det blev nog för obegripligt för mig) så ville man hela tiden läsa vidare. Jag tycker ändå att den här boken var läsvärd och viktig. Jag tror att om man inte läser lika mycket som jag och/eller är lika intresserad av språket som jag är så kommer man nog att tycka att den här boken är gripande.
