Hallonbäcken

Hallonböcken av Lina Forss handlar om 24-åriga Timotej som förlorar sin mamma i cancer. Hon flyttar tillbaka till Stockholm från London och försöker hitta sig själv. Istället hittar hon Oden på en vild fest i Sandhamn. De flyttar ihop ganska snabbt, men Timotej har sina tvivel om att det verkligen är kärlek. Hon kastas mellan olika bjudningar på Östermalm med sin familj och Odens familj, som är minst sagt dysfunktionell.

Lina Forss skriver på ett sätt som jag vanligtvis gillar, med en ibland ovanligt ordföljd i meningarna och ibland nästan lite poetiskt. Och visst gillar jag det. Men ibland känns det också nästan lite jobbigt att läsa. Nästan lite pretentiöst, som om författaren verkligt ansträngt sig för att vara originell. Därför tycker jag ibland att det känns lite krystatoch tröttsamt, som när allt för många meningar efter varandra bryter mot V2-regeln. Det känns som att Lina Forss skriver så här därför att det är vad som ger bra recensioner från kritikerna.

Jag har också väldigt svårt att känna något för Timotej. Hon liknar inte mig det allra minsta och mest tycker jag att hon handlar irrationellt och idiotiskt. Jag har t ex väldigt svårt att förstå mig på hennes tankar och känslor om Odens bror. Det enda försonande drag hon har är att hon tycker om hundar och har två stycken: blandrasen Sheeba som hon köpt från Battersea Dogs Home och weimaranern Drömhunden. Och det märks verkligen att författaren faktiskt vet någonting om att äga hund, för Timotej både promenerar med hundarna, borstar dem och klipper klorna och åker på utställning.

Det mest irriterande med romanen var bristen på kommunikaion mellan huvudpersonerna. Jag kan inte fatta att man väljer att flytta ihop med en person som man inte vet någonting om; till exempel så hade hon bott ihop med Oden i ett halvår innan hon fick veta att han hade en syster. Hela Odens familj känns oerhört osannolik och eftersom största delen av romanen handlar om Timotejs relationer till hans familj biir romanen inte heller särskilt trovärdig. Författaren refererar till både Jackie Collins och TV-serien Falcon Crest och faniljen känns precis som tagen ur en såpa, i stil med Dynastin, Falcon Crest eller Dallas.

Romanen utspelar sig i början av 90-talet och det märker man genom att författaren refererar till olika kulturella och politiska fenomen. Detta gör att läsaren känner igen sig och det är det enda som avslöjar när romanen utspelar sig. Jag tycker att det är helt okej att blanda in kulturen i handlingen, som till exempel när de befinner sig i vardagsrummet och på TV:n visas Kär och galen, men jag tycker inte att Lina Forss gör det tillräckligt. Mest blir det fragmentariska fakta som radas upp för att vi ska förstå att nu är året inte längre 1991 utan 1992.

Jag har aldrig läst något av Lina Forss tidigare, men när jag kollade upp henne såg jag att hon skrivit en roman tidigare, Vildängel, som denna roman dessutom är en fristående fortsättning på. Det kan vara en förklaring till att jag hade svårt att lära känna Timotej; hon kanske presenterades tydligare i första romanen. Jag har dock inte någon vidare lust att läsa varken föregångaren eller efterföljaren just nu, men kanske jag ändå gör det någon gång.

Kleopatras kam

Kleopatras kam av Maria Ernestam handlar om de tre vännerna Mari, Anna och Fredrik som bestämmer sig för att stara ett företag där de löser andra människors problem. Det hela går bra, men plötsligt en dag kommer en kvinna som vill att de ska döda hennes man. Och hon är beredd att betala bra för det.

Jag har tidigare läst Busters öron av samma författare och den tyckte jag väldigt mycket om. Den här romanen når inte riktigt upp till samma nivå. Det blir lite rörigt med tre huvudpersoner, även om jag hela tiden har en känsla av att det är Mari som är den verkliga huvudpersonen, kanske för att det var henne som det första kapitlet handlade om.

Det som gör att det blir rörigt är att de tre olika huvudpersonerna tänker tillbaka och berättar för de andra om saker från sin barndom och även om personliga saker i nuet, men det är svårt att hålla reda på vems mamma som lurade sitt barn att leka luft, vems pappa som var elak jägare, vem som tappat kontakten med sin syster och vem som har och en ex-make på en husbåt i Amsterdam.

Att boken är lite rörig gör också att man har svårt att lära känna huvudpersonerna och därmed att engagera sig i deras liv. Språket i romanen är dock enkelt och flyter på bra. Jag gillar också att författaren tar upp vissa etiska och filosofiska frågor, som om, och i så fall när, det är rätt att döda en annan människa. Är det rätt om personen är ond och elak? Är det rätt om personen själv inte vill leva? Är det rätt om personen förstört en annan människas liv?

Dock tycker jag att författaren kunda ha fokuserat lite mer på dessa frågeställningar istället för att fördjupa sig i personliga problem, som i och för sig är intressanta var för sig, men som blir alldels för mycket när det gäller tre personer. På grund av detta blir romanen bitvis seg och långtråkig. Jag tyckte också att det var lite för lite driv i handlingen; jag kände sällan att jag ville läsa vidare för att jag undrade hur det skulle gå. I alla fall inte förrän jag hunnit ca 200 sidor av bokens 343 sidor.

På omslaget finns ett citat från tidningen Smålänningen, som bland annat säger ...innehållet fler överraskningar än ett KInderägg. Om jag inte minns helt fel från reklamen så ska ett Kinderägg innehålla tre överraskningar, men det gör inte den här romanen. Det märks att författaren vill överraska med de vändningar romaen tar, men jag blir inte överraskad, snarare blir bara mina misstankar om hur saker och ting ligger till bara bekräftade. Endast en gång lyckas författaren överraska mig (också det mot slutet av romanen) och med tanke på hur många "överraskande" vändningar romanen redan tagit är det inte ett särskilt gott betyg, då författarens syfte verkar ha varit att överraska.

På det stora hela tycker jag att den här romanen var ganska medelmåttig. Den var inte särskilt dålig, men inte heller särskilt bra. I slutet av romanen fanns också första kapitlet från Maria Ernestams nästa roman, Alltid hos dig, och den verkade mycket lovande. Jag blev i alla fall högst intresserad av att läsa den redan efter ett par sidor, så det är mycket troligt att jag kommer att läsa den när den kommer ut.

Den siste tempelriddaren

Jag köpte Den siste tempelriddaren av Raymond Khoury på bokrean, mest för att den var väldigt billig. Jag trodde inte att den skulle vara särskilt bra eftersom den på insidan av omslaget jämförs med Dan Browns Da Vinci-koden. Erfarenheten har visat att baksidestexter som lovar att "Om du älskade Da Vinci-koden så kommer du att älska den här." och liknande påståenden oftast är missvisande. Det som slutligen gjorde att jag köpte Den siste tempelriddaren var att jag också på insidestexten kunde läsa att den faktiskt skrevs före Da Vinci-koden, även om den kom ut efter den och det borde tyda på att den är av bättre kvalitet än de flesta andra böcker som utgivits efter Da Vinci-koden.

I Den siste tempelriddaren gör fyra ryttare klädda som tempelriddare ett anfall på Metropolitanmuseet där man har en utställning med religiösa skatter utlånade av Vatikanen. Bland annat stjäls en gammal kodmaskin. Arkeologen Tess Chaykin slår sig ihop med FBI-agenten Sean Reilly hamnar mitt i ett riskfyllt äventyr där de blir jagade av skoningslösa mördare och som tar dem från Manhattan till Turkiets bergstrakter och Greklands öar. Slutligen upptäcker de tempelriddarnas häpnadsväckande hemlighet som kan förändra hela världen.

Handlingen i Den siste tempelriddaren gör naturligtvis jämförelser med Da Vinci-koden omöjliga att undvika. Jag tyckte om Da Vinci-koden (även om jag gillade Dan Browns Angels and demons bättre) och var som sagt beredd på att bli besviken. Det blev jag dock inte. Jag tyckte faktiskt att den här romanen var minst lika bra, kanske till och med bättre än Da Vinci-koden.

Båda böckerna har, som populärlitteratur ofta har, stereotypa karaktärer. Jag hade väldigt svårt att känna för huvudpersonerna, men det gjorde inte så mycket eftersom historien var så pass bra. Språkligt var den heller inget mästerverk, men eftersom den erbjöd så mycket tankar gjorde inte heller det någonting.

Det religiösa mysteriet i den här romanen var, enligt min mening, mycket intressantare än i Dan Browns böcker. Inte minst citatet av 1500-talspåven Leo X som finns både på baksidan om boken och på insidan av boken gjorde att jag blev intresserad: Den har varit till stor nytta för oss, den här myten om Kristus. Romanen bjöd också på en del annat tänkvärt: ...men under alltsammans har religionen alltid varit bränslet som hållit intoleransen och hatets eldar brinnande. Och religionen hindrar oss från att göra saker och ting bättre...och Det enda jag kan se är den onödiga plåga och det lidande som religionen har framkallat, inte bara för mig utan för miljontals människor under århundradenas gång samt många andra liknande tankar.

Jag tycker också att det är mycket bra att man tar upp vissa fakta om kristendomen, t ex att Markus, Matteus, Lukas och Johannes evangelier faktiskt inte är skrivna av varken Markus, Matteus, Lukas och Johannes, utan av människor, som troligtvis aldrig ens träffat någon av dem, mer än 40 år senare. Hur trovärdiga kan sådana texter vara? Det är också bra att författaren tog upp kyrkomötet i Nicea, där man på 300-talet e Kr bestämde vilka texter som skulle ingå i Bibeln. De som då bestämde var i huvudsak människor som ville ha makt, och som valde ut texter som skulle göra att människorna blev lättare att få makt över. Många evangelier kom aldrig med i Bibeln, eftersom de inte passade dessa politikers syften.

Det religiösa innehållet är också anledningen till att romanen inte gavs ut när den skrevs. Författaren erbjöds massor med pengar för romanen, men på villkor att allt religiöst togs bort (jag kan verkligen inte begripa hur det skulle gå till- då blir ju inget kvar?!). Det gick han inte med på, men efter succén med Da Vinci-koden ville förläggarna gärna ge ut den.

Raymond Khoury är författare till film- och TV-manus och det märks i den den här romanen, hans romandebut. Det känns nästan som att läsa en film. Det är action och spänning hela tiden och fakta och ledtrådar levereras precis lagom i handlingen och i lagom portioner. Trots detta lyckades jag räkna ut hur den skulle sluta, eftersom den egentligen inte kunde ha slutat på något annat sätt. Trots det kändes slutet som lite av en besvikelse.

Tillsammans

Tillsammans är en ungdomsroman av Denise Rudberg. Jag har tidigare läst två av hennes vuxenromaner, Jenny S och Matilde. Jag tyckte inte att någon av dem var speciellt bra, men den första var i alla fall lite bättre än den andra, som jag inte alls gillade. När jag hade läst Matilde bestämde jag mig därför för att inte läsa mer av Denise Rudberg. Men så fick jag syn på den här ungdomsromanen och när jag läste baksidestexten kände jag mig lockad att läsa den.

Den handlar om Alexander, Theresa och Jacob som inte känner varandra trots att de alla tre bor på Djurgården. De har helt oika bakgrund och familjeförhållanden, men på en matlagningskurs lär de känna varandra och blir vänner. Omständiheterna för dem ut på en ö i Stockholms skärgård, men i skuggorna lurar också ett hot. Det är någon som är ute efter en av dem.

Baksidestexten ger intrycket av att romanen är lite spännande, men det är den inte. Det är en roman om relationer, vänskap och kärlek. Språket är precis lika enkelt som i Denise Rudbergs andra romaner, men eftersom det här är en ungdomsroman tycker jag inte att det gör något. Huvudpersonerna är förstås en aning stereotypa och visst hade man kunnat utveckla deras tankar och känslor ytterligare, men jag tycker inte att det stör särskilt mycket att huvudpersonerna är en aning stereotypa.

Jag tyckte verkligen om den här boken och sträckläste den på en eftermiddag. Den är visserligen bara 200 sidor i pocketformat och är väldigt enkelt skriven med korta kapitel och det händer saker hela tiden. Jag upplevde den som en perfekt sommarlovsroman, som passar för att läsas i solstolen en solig sommardag eller, som i mitt fall, inne i soffan en varm dag med åskväder. Jag kan också mycket väl tänka mig att använda den här romanen i min undervisning, främst för att det är en relationsroman med två killar i huvudrollen men också för att den är enkel och lättläst. Även om författaren inte går särskilt djupt i romanen, så kan man ju ändå diskutera det som förekommer i romaen, t ex misshandel och mobbing.

Något som jag retat mig på i tidigare romaner av Denise Rudberg är hennes namedropping och fixering vid märkeskläder och inneklubbar och det är något som saknas helt i den här romanen., vilket enbart är positivt. Jag tycker helt klart att hon gör sig mycket bättre som ungdomsförfattare än som vuxenförfattare och hoppas att hon själv inser det. Jag är fortfarande inte särskilt sugen på att läsa hennes andra vuxenromaner, men jag kan knappt vänta tills jag får läsa uppföljaren till den här romanen. Tydligen kommer den ut i sommar och jag ser fram emot att få ta den med till stugan och bara koppla av en stund i solen med den.

Marley och jag

Marley och jag av John Grogan är berättelsen om livet med världens värsta hund. John Grogan är krönikör på en stor amerikansk tidning och nu har han skrivit en bok om sin hopplösa labrador Marley. Boken börjar med att han och hans fru Jenny köper en liten gul labradorvalp för att öva på att bli föräldrar. Den lilla valpen växte upp till en gul ångvält på 45 kg som mötte livet med entusiasm. Han sprang genom dörrar, demolerade garaget, åt upp allt från matrester till använda graviditetstest. Han blev utkastad från lydnadskursen och lugnande medel hjälpte inte. Men har var också mycket tillgiven och blev en ovärderlig familjemedlem i familjen Grogan.

Boken var skriven på ett roligt sätt och jag log många gånger igenkännande, för även om min hund inte på långa vägar är världens värsta hund så har hon gjort sig skyldig till en del hyss som liknar Marleys. Samtidigt är jag ganska glad att hon inte har så mycket likhet med Marley. Här är en liten beskrivning av hur det gick till när Marley kom på lydnadskursen första gången:
Innan vi ens hunnit komma ut ur bilen fick Marley syn på de andra hundarna som samlats med sina ägare på parkeringen. Party! Han tog ett skutt över oss och ut ur bilen och stack iväg som ett skott med kopplet släpande efter sig. Han pilade från den ena hunden till den andra, nosade dem i baken, småpinkade och skickade iväg stora spottsjok genom luften. För Marley var det en doftfestival- så många genitalier, så lite tid- och han grep tillfället i flykten och såg hela tiden till att jag inte hann ikapp honom. Så fort jag nästan fick tag på honom skyndade han iväg några meter. Till slut var han inom räckhåll och jag kastade mig fram och landade med båda fötterna på hans koppel. Det här satte stopp för honom så tvärt att jag för ett ögonblick blev rädd att han brutit nacken. Han for baklänges, landade på rygg, snodde runt och såg på mig med den fridfulla minen hos en heroinmissbrukare som just har fått sin fix.

Marley kanske inte påminner så väldigt mycket om Myrrha, men han påminner en del om andra hundar som jag känt och hundar som jag har haft på kurs. Det som mest upprörde mig med boken var att instruktören, som författaren kallar Miss Dominatrix, kastar ut dem från kursen när det visar sig att hennes sätt att träna inte hjälper på honom. Det tycker jag snarare visar på instruktörens brister än hundens.

Sedan så tror jag egentligen inte att Marley var så hemsk som författaren vill göra gällande, utan en del händelser är nog överdrivna för att göra boken lite roligare. Det gör inget, tycker jag, för böcker är inte till för att berätta sanningen utan för att underhålla. Och road blev jag ju.

Men inte bara road, utan också väldigt ledsen. För alla böcker om en hunds liv som jag har läst slutar på ett enda sätt och det är naturligtvis alltid väldigt sorgligt. Och kanske är jag nu, när min egen hund är över 10 år gammal, lite extra känslig eftersom jag vet att jag om inte alltför lång tid själv kommer att vara tvungen att gå igenom det.

När man läser den här boken blir man också medveten om att det skiljer ganska mycket mellan svensk och amerikansk hundhållning. Till exempel så hoppas och tror jag inte att man skriver ut lugnande medel till hundar lika lättvindigt som veterinären skriver ut det åt Marley, och då inte bara för att han är åskrädd utan för att han helt enkelt ska bli mer hanterlig. Jag tycker också att de verkar vara lite för slappa med att hålla hunden kopplad, eftersom han nu inte alltid lyder. Men det är i och för sig inte bara ett amerikanskt fenomen; såna hundägare finns här i Sverige också.

Men trots tårar på slutet så var den här boken lättläst och underhållande. Den skiljer sig dock inte på något vis från alla andra böcker om hundar och utmärker sig inte på något särskilt vis. Den är nog också bara underhållande för människor som tycker om hundar; de som inte gör det har nog svårt att se humorn och kärleken i den här boken.

Och så log han...

Och så log han... är en thriller skriven av Nicci French, som är en pseudonym för författarparet Sean French och Nicci Gerard. Den handlar om Miranda, som har ett kortvarigt förhållande med en kille, Brendan. Hon gör slut med honom och förväntar sig att han ska försvinna ur hennes liv, men bara ett par veckor senare kommer han in i hennes liv igen, nu som hennes systers pojkvän och snart också blivande make. Han lyckas charma alla, men Miranda genomskådar honom och inser att han är ute efter att straffa henne på något sätt.

Jag har tidigare läst Det röda rummet av Nicci French och den tyckte jag var ganska medelmåttig och inte tillräckligt spännande för att vara en psykologisk thriller. Jag hade därför inte särskilt stora förhoppningar för den här romanen, trots att jag tyckte att baksidestexten på den här var mer tilltalande när jag köpte dem på bokrean.

Den här romanen var dock mycket bättre än Det röda rummet. Den var absolut tillräckligt spännande för att kallas psykologisk thriller och jag fastnade för den redan efter ett par sidor. Den var faktiskt så bra att jag hade svårt att lägga den ifrån mig. Jag ville läsa vidare för att få veta hur det skulle gå. Jag tyckte också att slutet var väldigt bra, även om jag till viss del hade förutsett hur det skulle sluta.

Det märks inte att romanen är skriven av två personer och språket är helt okej. Romanen är lättläst, inte minst tack vare de korta kapitlen. Den är också lättläst för att det hela tiden händer saker som gör att man vill läsa vidare, även om det inte alltid är stora och dramatiska händelser. Tvärtom, det mest skrämmande är egentligen de händelser som i själva verket inte alls är skrämmande, men som på något vis ändå är det.

Efter att ha läst Det röda rummet var jag inte så väldigt sugen på att läsa mer av de här författarna, men efter att ha läst Och så log han... tror jag att jag ska ge dem en chans till. Den här romanen var riktigt spännande och bra, rent av det bästa jag läst på länge, och jag hoppas att deras andra böcker också är det.

Atlantis hemlighet

Innan bokrean övervägde jag om jag skulle köpa Atlantis hemlighet av David Gibbins eller inte. På omslaget jämförs den med Dan Browns Da Vinci-koden och det var det som talade emot att jag skulle köpa den- sådana jämförelser brukar bara leda till besvikelse. Det som talade för att jag skulle köpa den var att författaren är marinarkeolog med sjunkna skepp och försvunna städer som specialitet. Eftersom jag trodde att det skulle ge trovärdighet åt romanen valde jag att köpa den.

Atlantis hemlighet handlar om marinarkeologen Jack Howard som gör ett sensationellt fynd som ger ledtrådar till var Atlantis kan finnas. Samtidigt gör Jack Howards vän dr Hiebermeyer ett annat sensationellt fynd som ger ledtrådar till var Atlantis kan finnas. Tillsammans börjar de försöka tolka och tyda de ledtrådar de fått i hopp om att de ska leda dem till Atlantis. Men de är inte ensamma om att försöka finna Atlantis. Den ökände ryske terroristen Aslan är dem på spåren och han vill lägga beslag på de rikedomar som han tror finns där.

Redan efter ett par kapitel ångrade jag att jag köpte den här romanen. Ämnet intresserar mig eftersom jag är intresserad av både arkeologi och grekisk mytologi, men författaren lyckas mycket dåligt med att fånga mitt intresse. Till stor del beror det på språket, som är platt och tråkigt. Jag har läst uppsatser av gymnasieelever som har varit bättre skrivna än den här romanen. Uppenbarligen har David Gibbins aldrig fått lära sig att gestalta och boken är full med tråkiga klyshor som Jag har en god och en dålig nyhet och Vi kan vänta oss det oväntade.

Däremot har författaren fått lära sig att en roman måste innehålla action och det har han verkligen tagit fasta på. Det händer saker hela tiden och då menar jag inte bara att huvudpersonerna agerar utan att det händer stora grejer, som att folk blir skjutna och skepp och helikoptrar sprängs i luften. Romanen blir bitvis lite intressant när den handlar om de arkeologiska fynd som görs, men de delarna hamnar i skymundan för all action som författaren verkar tro är ett måste.

Det är illa nog att författaren skriver dåligt, men det allra värsta är att Gibbins förklarar allt in i minsta detalj. Det är uppenbart att han kan mycket om ämnet, men han tror uppenbarligen att han är den enda som kan något. Som läsare känner man sig mycket underskattad när han förklarar saker som att Platon var Sokrates elev eller att en kropp förintas om den kastas i en lavaflod. Han försöker också få med alldeles för mycket av det han kan i romanen. Han försöker visserligen väva in en del av det i repliker, men det gör bara att dialogen känns onaturlig: 'Vi betraktade dom här som dom bästa universalattackubåtarna, motsvarigheterna till ubåtarna i den amerikanska Los Angeles-klassen' tillade hon. 'Kazbek byggdes i Komsomolsk vid Amur 1988 och togs i bruk i början av 1991. Hon har bara en reaktor till skillnad från vad västliga underrättelsetjänster har påstått. Fyra 650-millimeters och sex 533- millimeters utskjutningsrös för olika vapen, inklusive kryssningsrobotar.' och 'Enfield SA80 Mark 2' sa hon. 'Brittiska armén. Trettio kulors magasin, 5.56 mm. Bulldoggsdesign. Handtaget framför magasinet, bra i trånga utrymmen.' Hon siktade. 'Det infraröda siktet är bra, men jag föredrar ändå den nya Kalasjnikov AK 102.'

Man tröttnar också på alla tekniska berskivingar av alla de högteknoklogiska prylar som de använder: ' ROV-farkoster har använts rätt flitigt av forskare i ett par decennier nu,' förklarade Macleod. 'Men under dom senaste åren har teknologin blivit alltmer förfinad. För utforskningsändamål använder vi AUV, autonomus operated vehicles, självstyrande farkoster försedda med video och side-scan-ekolod. När ett mål är identifierat skickar vi ut direktstyrda ROV-farkoster. Den IMU Mark 7 som vi använder här är inte mycket större än en portfölj, tillräckligt liten för att ta sig in i små springor på havsbotten.' Mycket av det han skriver om dessa högteknologiska prylar verkar vara direkta citat från någon informationsbroschyr, eftersom författaren inte ens verkar bry sig om ifall dialogen låter trovärdig eller inte.

Det gör förstås också att karaktärerna inte blir särskilt trovärdiga och det finns inte en enda karaktär som jag känner för. De är allta hopplöst stereotypa och helt enkelt ointressanta.

Det dåliga språket, den usla dialogen, de övertydliga förklaringarna, de urtista karaktärerna och de långtråkiga beskrivningarna av högteknologiska prylar gjorde att jag blev fullkomligt uttråkad av att läsa den och jag kommer absolut inte att läsa fler böcker av den här författaren. Tydligen har någon köpt filmrättigheterna och det är inte omöjligt att den kan bli bättre som film än vad den är som bok, men jag tvivlar faktiskt på att jag kommer att vilja se filmen. Det är faktiskt sällan jag tycker att en roman är så dålig som jag tyckte att den här var. De flesta romaner har ändå något som gör dem läsvärda, men det har inte den här så jag rekommenderar alla att låta bli att läsa den.

The undomestic goddess

The undomestic goddess av Sophie Kinsella handlar om Samantha som är en karriärkvinna. Hon är advokat och jobbar både sena kvällar och helger för att bli partner på firman där hon jobbar. Men ett misstag förstör hennes chanser till en strålande karriär och hon flyr bort från London och hamnar av en slump i en liten by där hon, också av en slump, för jobb som hushållerska. Hennes arbetsgivare har ingen aning om att de har anställt en Cambridge-utbildad advokat med en IQ på 158. Problemet är bara att Samantha aldrig har varken städat eller lagat mat förut. Men hon lär sig och snart lär hon sig också älska sitt nya liv.

Det här är som alla förstår en typisk chic lit-roman och den innehåller alla ingredienser som en sådan ska innehålla. Den är lättläst, karaktärerna stereotypa och handlingen förutsägbar. Och det var precis vad jag ville ha när jag började läsa den här romanen; efter en strssig vecka ville jag bara ha avkoppling.

Jag har tidigare läst två andra romaner av Sophie Kinsella, Mina hemligheter och The Secret Dreamworld of a Shopaholic. Jag tyckte betydligt bättre om Samantha Sweeting, huvudpersonen i den här romanen, betydligt mer än jag gillade Rebecca Bloomwood, som är huvudperson i The Secret Dreamworld of a Shopaholic och resten av Kinsellas shopaholic-serie. Rebecca är ytlig och korkad och jag känner inte att jag har något gemensamt med henne, medan jag åtminstone har mitt fotografiska minne gemensamt med Samantha. Och kanske också mitt ointresse för att städa...

Jag gillar Sophie Kinsellas sätt att skriva, speciellt när jag läser hennes böcker på engelska. De flesta romaner i den här genren gör anspråk på att vara roliga, men det är sällan man mer än ler lite grann åt skämten. Men när jag läste den här romanen skrattade jag faktiskt högt ett par gånger, inte minst när hon försöker bortförklara att hon inte klarar av att fälla ut strykbrädan med att I'm far more used to working with a Nimbus 2000. (Om det är någon som inte vet så är en Nimbus 2000 en flygande kvast från Harry Potter and the Philospher's Stone och Harry Potter and the Chamber of Secrets). Det är därför troligt att jag i framtiden kommer att läsa fler av Sphie Kinsellas romaner och kanske också de romaner hon skriveit under pseudonymen Madeleine Wickham.

Sekten

Jag har tidigare läst en del ungdomsromaner av Peter Pohl, t ex Janne min vän, och gillat dem så när jag såg Sekten på hyllan i bibliotektet kunde jag inte låta bli att låna den. Sekten handlar om en familj på fem personer. En av döttrarna fick ett glassplitter i ögat och när läkarvetenskapen inte kan hjälpa går de till en healer och ganska snart är de fast i en sekt som leds av Irja Ljusmark. Hon påstår sig vara Guds moder och har kontakt med Gud, Jesus, diverse andra andaroch utomjordingar. Med tiden splittras familjen av vårdnadstvister och andra rättegångar.

Romanen bygger på en verklig händelse och författaren har samlat material från telefonsamtal, intervjuer, tidningsartiklar, radioprogram och samtal med några av de inblandade. Jag tycker att det är väldigt intressant att läsa om sådant här eftersom jag är väldigt intresserad av religion och psykologi. Den här boken var också intressant läsning och det var svårt att lägga ifrån sig boken eftersom man ville läsa vidare för att veta om familjen skulle ta sitt förnuft till fånga och lämna den tokiga sektledaren.

Men trots att jag hade svårt att lägga boken ifrån mig tyckte jag egentligen inte att den här romanen var särskilt bra. Peter Pohl skriver ganska journalistiskt, vilket innebär att han berättar vad som händer i korta, enkla meningar. Det jag saknar är vad personerna tycker, tänker och känner. Jag vill lära känna personerna, inte bara veta vad som händer runt omkring dem. Det kan jag, lika väl som Peter Pohl, ta reda på i tidningsartiklar m m.

Peter Pohl verkar ha skrivit den här boken som en sorts samhällskritik; kritik mot skolan, socialen och rättsväsendet, men den kritiken går inte fram riktigt eftersom han inte fokuserar tillräckligt på det. Eftersom jag inte tycker att man kan lära känna någon av huvudpersonerna och samhällskrikten inte är tillräckligt tydlig så tycker jag inte att boken ger tillräckligt mycket att fundera på. Och det tror jag är nödvändligt för att en sån här bok ska få avsedd effekt. Jag läste den med stort intesse, men sedan jag läste ut den har jag inte ägnat huvudpersonerna en tanke och jag har inte funderat över fenomenet sekter eller samhällets slapphet.

Det är lite synd, eftersom det faktiskt hade kunnat bli en mycket bra roman om författaren hade gått lite mer på djupet i de psykologiska processerna som ligger bakom att man kan bli fast i en sådan här sekt. Materialet som författaren haft att jobba erbjuder tillräckligt av hemskheter som begåtts mot främst barnen, men även de vuxna, men det blir inte riktigt intressant förrän man får veta vad personerna tänker och känner om det. Förmodligen hade boken blivit bättre om den skrivits av någon av de inblandade.

Men ändå tycker jag att den här romanen är läsvärd. Även om den kunde ha gett mer att tänka på så ger den i alla fall lite att fundera över. Och allt som kan vara till hjälp för att människor ska slippa hamna i sekter är bra. Boken är intressant och den är lätt att läsa, vilket tillsammans med att det händer mycket gör att den går väldigt fort att läsa.

Otroligt men sant

Jag köpte Otroligt men sant av John Searles på bokrean mest bara för att köpa upp de pengar jag fått i julklapp. Den var därför inte ett av mina förstahansval, men jag ångrar inte att jag köpte den. Den var både spännande och intressant skriven.

Ronnie Chase dog i en bilolycka på sin examensdag. Fem år senare dyker hans flickvän Melissa upp hemma hos Ronnies mamma och bror. Melissa var också med vid olyckan och de har inte sett henne sedan dess. Hennes ansikte är vanställt och hon har chockerande nyheter- hon är med barn och hon vet helt säkert att barnet är Ronnies.

Handlingen var så pass intressant att jag fastnade redan efter några sidor. Är barnet verkligen Ronnies?. Och vad hände egentligen på examenskvällen? Varför har Ronnies bror Philip benet gipsat? Vad har hänt med Ronnies familj efter hans död? Man vill hela tiden läsa vidare för att få svar på dessa och många andra frågor. Bitvis är den här romanen lika spännande som en thriller. Jag tror att den skulle göra sig väldigt bra som film.

Romanen är också skriven på ett intressant sätt, eftersom den inte är skriven i kronologisk ordning. Vissa kapitel handlar om nutiden och andra handlar om dåtiden och för den här romanen är det ett mycket passande sätt att berätta historien eftesom den annars riskerar att bli för enkel och förutsägbar. Som läsare får man pussla ihop vad som hänt från tiden just före olyckan till nutid från den information som man får under romanen. Därför får man inte en fullständigt komplett bild förrän i slutet.

Jag uppskattade berättarperspektivet i romanen väldigt mycket. Det är en allvetande berättare med väldigt tydlig närvaro. Den allvetande berättaren gör också att övergångarna mellan de olika personernas perspektiv kan bli väldigt lätta och smidiga: Philip fortsätter att titta men kan förstås inte se när Bill stänger dörren efter sig och går in i vardagsrummet i sitt och Gails hus. Han kan inte se när Bill står på trasmattan vid källardörren och plockar med cigaretten medan han lyssnar på ljudet av Gails stönanden nere i källaren.

Ibland vänder sig berättaren till läsaren: Det finns en sak till du nog skulle vilja se, något som är bra mycket oroande än det du hittills har sett och som döljer sig bakom bedrumsdörren. Men, precis som Melissa sa till sitt ofödda barn på vägen hem i bilen: 'Inte än'. Tills vidare låter vi det vara, medan hon sover och världen stilla rör sig runt henne.

Karaktärerna var ganska välbeskrivna, även om vissa var mer beskrivna än andra. Man fick en väldigt tydlig bild av onnie och Philips mamma och av Philip och Melissa. Men man kunde gärna ha fått lära Philips pappa och andra lite mer.

Den här romanen gick lätt och snabbt att läsa, dels för att den var enkelt skriven och dels för att den hade en spännande intrig. Jag har aldrig hört talas om författaren tidigare, men det stod att han skrivit en roman innan denna, Boy still missing, och den är jag väldigt sugen på att läsa.

The Memory Keeper's Daughter

När jag var i England tittade jag på The Memory Keeper's Daughter av Kim Edwards flera gånger och funderade på att köpa den. Det blev inte av då, eftersom jag redan hade för mycket tunga böcker som skulle med hem i resväskan, men nu har jag köpt den och läst den.

Den handlar om dr David Henry, som på grund av en snöstorm tvingas förlösa sin fru själv. Frun föder tvillingar och pojken är frisk och välmående, men flickan föds med Down's syndrom. David lämnar omedelbart bort dottern och säger till frun Norah att dottern dött vid födseln. Detta svek kommer att påverka hela hans familj under väldigt lång tid. Det kommer också att påverka sköterskan Carolines liv, eftersom hon inte klarar att lämna flickan på institutionen utan tar henne med sig till en annan stad för att uppfostra henne som sin egen.

Berättelsen börjar 1964, då synen på personer med Down's syndrom (och andra funktionshinder) var en annan och det gör att man på sätt och vis kan förstå att David Henry agerar för att skydda sin fru. Men på samma gång är det en fruktansvärt hemsk sak att göra och det är det som gör att man vill läsa den här romanen. Och när man väl har börjat att läsa den vill man läsa vidare för att få veta hur det ska gå för de olika karaktärerna.

Den här romanen visar också att varje handling får konsekvenser för en själv och andra på ett eller annat sätt och det tror jag kan vara viktigt att komma ihåg. I detta fall får handlingen naturligtvis stora konsekvenser för många människor.

Man får läsa berättelsen utifrån fyra personers perspektiv: Davids, frun Norahs, sonen Pauls och sköterskan Carolines. Det gör att man får lära känna de olika personerna ganska bra. Romanen sträcker sig över en ganska lång tid- från 1964 till 1989- och det gör att man också får se hur karaktärerna förändras över tid. Jag tycker att karaktärerna är väl beskrivna och känns trovärdiga.


Dock saknar jag ett perspektiv i berättelsen och det är dottern Phoebes. Visserligen känner hon inte till något av den händelse som lett till att hon befinner sig där är i livet, men det hade ändå varit intressant att få läsa hennes syn på livet med den som hon tror är hennes mamma. Främst hade det varit intressant eftersom hennes syn på världen skiljer sig så mycket från alla andras. Genom andras beskrivning av Phoebe och egen erfarenhet av personer med Down's så verkar Phoebe ha en betydligt mer positiv syn på välden och ha en livsglädje som inte många andra har. Hennes tvillingbror tänker om henne att She seemed not o worry very much about things, but rather to accept the world as a fascinating and unusual place where anything might happen.

Men det är förstås det som gör att författaren valt att inte skriva om Phoebes perspektiv; det är svårt att sätta sig in i hur en person med Down's ser på världen och risken är att det inte blir bra om man försöker. Jag förstår därför att författaren valt som hon gjort, för med tanke på hur hon skriver så tror jag inte att hon hade klarat av att göra det på ett bra sätt. Det hindrar dock inte att jag skulle vilja läsa om hennes perspektiv på saker och ting.

Jag tyckte om den här romanen eftersom den hade en spännande intrig och man ville läsa vidare för att få veta hur det skulle gå, även om slutet till viss del var förutsägbart. Den hade också en symbolik som skulle göra den väldigt tacksam att analysera, t ex är snö återkommande och kan sägas symbolisera kylan som karaktäriserar David efter hans svek. Kim Edwards skriver också väldigt bra. Men det jag mest gillar med romanen är att den ger en hel del att tänka på.

Svampkungens son

Svamkungens son av Marie Hermansson utspelar sig på 70-talet och handlar om Gunnar, vars far är svampkännare och en mycket duktigt sådan. Han ar också bra på att förföra kvinnor och det gör han ofta på de många svampkurser som han håller. Gunnar har inte samma hand med kvinnor, utan får hålla till godo med de Lektyrtjejer som han tejpar upp på sina väggar. Men när den vackra Madeleine kommer till en svampkurs blir det konkurrens mellan far och son. Vissa händelser leder till att Gunnar söker upp sin mor som bor vid havet och där hittar han sig själv.

Jag har tidigare läst två andra romaner av Marie Hermansson, Mannen under trappan och Hembiträdet samt novellsamlingen Det finns ett hål i verkligheten. Jag tyckte om båda de romaner jag läst tidigare och även novellsamlingen innehöll en del bra berättelser.

Jag tyckte också om den här. Medan jag läste den här romanen tyckte jag nog att den var till och med lite bättre än de andra två, men jag tror inte att den kommer att fastna i minnet på samma sätt som de andra gjorde. Den här romanen var bra, lättläst och man ville hela tiden läsa vidare för att få veta hur det skulle gå för Gunnar. Det var en intressant intrig. Den hade också en intressant symbolik i motsättningen mellan hav och skog, manligt och kvinnligt o s v, men romanen gav egentligen inte så mycket att tänka på.

Precis som Marie Hermanssons andra romaner har också den här romanen ett drag av saga, som jag gillar väldigt mycket. I romanen nämner författaren också till Elsa Beskows Tomtebobarnen, som jag tyckte hemskt mycket om som barn. Jag gillar också Marie Hermanssons sätt att skriva. Hon skriver enkelt och rakt med en ibland lite humoristisk ton.

Varje del i den här romanen började med en beskrivning av en svamp ur någon svampbok och svampens karaktäristiska drag hade betydelse för det avsnittet. Jag är helt ointresserad av svampt, men jag tyckte ändå om att svamparna fick betydelse i romanen. Jag gillade pappan Holgers anekdoter om olika svampar; jag gillar att känna till onödiga fakta som att det finns svampar som kan röra på sig. Men svampar är ju ganska magiska till sin natur och jag tycker nästan att författaren kunde ha använt sig av detta i större utsträckning än hon gör.

Som sagt, jag gillade den här romanen medan jag läste den, men eftersom den inte ger något att fundera på och karaktärerna är lite för stereotypiska så är det nog ingen roman som jag kommer att minnas länge. Men den erbjöd en mycket trevlig underhållning medan jag läste den och det är ju också viktigt. Det är ju därför jag läser.

Alentejo Blue

Alentejo Blue av Monica Ali handlar om den lilla portugisiska byn Mamrrosa. Men egentligen finns ingen direkt handling i den här romanen. Varje kapitel handlar om olika personer som av någon anledning befinner sig i Mamarrosa. Det är t ex Joao, en homosexuell grisfarmare , den brittiske författaren Stanton och Teresa, som bor i Mamarrosa men som ska flytta till London och bli barnflicka. De olika personernas vägar korsas naturligtvis, men det finns ingen egentlig sammanhållande handling. Det är bara nedslag i deras liv, även om dessa nedslag sker i kronologisk ordning.

Tempot i romanen är väldigt lugnt och det händer inte så mycket. Nu verkar det kanske som att det är en ganska tråkig roman, men det är det inte. I och för sig tyckte jag att vissa personer var intressantare att läsa om än andra, men så är det ju ofta i en roman. Grisfarmaren Joao hade jag gärna läst mer om och författaren Stanton och hans samröre med den andra engelska familjen som bor i Mamarrosa intresserade mig också. Men det unga amerikanska paret på resa i Portugal tyckte jag bara störde i romanen. Jag kände mig helt enkelt stressad av att läsa om dem och jag tyckte heller inte att deras bröllopsproblem var särskilt intressanta.

För inte så länge sedan läste jag romanen Brick Lane av Monica Ali och den tyckte jag om. Man kan dock knappt tro att den här romanen är skriven av samma författare; så olika är de två romanerna. Enligt min mening så tyder det på att det är en skicklig författare. Att stilen varierar något beroende på vilken person hon skriver om tyder också på detta.

Brick Lane läste jag på svenska, men Alentejo Blue valde jag att läsa på engelska och det tror jag var ett klokt val. Jag gillar Monica Alis sätt att skriva och hennes personliga stil märks ännu mer på originalspråket. Personligen tyckte jag dock att Brick Lane var lite bättre, men jag tyckte om den här också. Jag kommer garanterat att fortsätta att läsa Monica Alis romaner, om hon nu skriver fler.

The Secret Dreeamworld of a Shopaholic

The Secret Dreamworld of a Shopaholic av Sophie Kinsella är en typisk chic lit-roman. Den är lättläst och lättsmält, vilket var precis vad jag behövde efter att ha läst Jonathan Strange & Mr Norrell. Dessutom var det länge sedan jag läste något på engelska och det längtade jag efter.

Romanen handlar om Rebecca Bloomwood, som är ekonomijournalist. Sin egen ekonomi har hon dock ingen koll på. Hon älskar att shoppa och skulderna hopar sig. Hon försöker handla mindre men det går inte. Då försöker hon tjäna mer pengar, men det går inte heller så bra.

Jag hade väldigt svårt att identifiera mig med huvudpersonen Rebecca. Jag kan verkligen inte förstå hur det kan vara så viktigt att ha dyra märkeskläder. Rebecca är nämligen så ytlig att det är statusen som avgör vad hon vill köpa och inte om hon tycker om det eller inte. Exempelvis så tittar hon på en träskål som hon tycker är jätteful, men när hon får veta att den varit med i en fin inredningstidning så vill hon genast köpa den.

Hon agerar också på ett sätt som gör att man bara blir irriterad när man läser. Exempelvis så stoppar hon breven från banken i en grop som håller på att fyllas med cement, för att hon menar att hon då kan skylla på att hon aldrig fått dem. Alla hennes skulder och bankfolk som försökte få tag i henne gjorde att jag kände mig stressad hela tiden jag läste, i alla fall fram tills hon började ta sitt förnuft till fånga mot slutet.

Det kändes faktiskt lite beklämmande att läsa något som är avsett att vara humoristiskt om ett allvarligt problem. Ingen skulle väl skriva på det viset om drogberoende? I och för sig har ju Marian Keyes gjort det i viss mån i En oväntad semester, men även i den finns en ton av allvar när det gäller missbruket.

När jag läste den här romanen kunde jag heller inte låta bli att tänka på vad den sänder ut för budskap till unga kvinnor som läser den. Man får lätt intrycket av att en riktig kvinna ska älska att shoppa och att det är viktigt att ha kläder av de "rätta" märkena. Det är förstås inte bara den här romanen som ger en sådan bild av kvinnor, utan det förekommer i nästan alla romaner i den här genren, men den här var nog en av de mest ytliga jag någonsin läst.

Författaren skriver dock bra och jag gillade hennes Mina hemligheter. Därför kommer jag nog att läsa mer av henne, inte minst för att jag redan köpt en till roman av henne. Men jag är lite osäker på om jag kommer att läsa fler romaner i shopaholic-serien, även om jag faktiskt känner en liten nyfikenhet över hur det ska gå för Rebecca. Så vi får väl se om det blir fler romaner i serien.

Sex

Sex av Sara Villius är en väldigt kort roman, bara 135 sidor i A5-format, så den går väldigt fort att läsa. Eftersom jag har väldigt mycket att göra så var det precis vad jag ville ha och det var därför som jag lånade den på biblioteket trots att jag har en massa böcker som står i bokhyllan och väntar på att bli lästa. Kapitlen är väldigt korta, vissa inte mer än en mening, och det bidrar förstås också till att den går fort att läsa.

Boken handlar om den vackra, elvaåriga Myra som en dag träffar CF, en vuxen man som hon börjar umgås med. När Myra ska åka på läger i tre veckor åker hon istället i hemlighet med CF till Frankrike.

Tyvärr avslöjas lite för mycket av bokens handling på bokens baksida, för där antyds att alla kanske inte är vad det verkar att vara. Och så är det ju; Myras äventyr är en annan kvinnas fantasier för att fly verkligheten. Jag hade förmodligen tyckt att romanen varit intressantare om det hade kommit som en överraskning istället. Det gör också att man känner sig underskattad som läsare eftersom det känns som att de som skrivit baksidestexten tror att läsaren kommer att bli förvirrad och inte förstå boken om de inte förklarar i förväg.

Handlingen är väldigt koncentrerad och berättas med ett stilsäkert språk. Språket är nog det jag uppskattade mest i romanen, för den är väldigt välskriven. Myra är också en intressant karaktär, men CF känns inte riktigt lika levande. Jag hade nog önskat att han varit lite mer "hotfull", för jag tycker att jag borde ha fått mer känsla av att han var pedofil och sexuella övergrepp hotade Myra, men den känslan fick jag egentligen aldrig. Kanske beror det på att jag redan från början visste lite för mycket.

Sara Villius har tydligen skrivit fler böcker, men jag har aldrig läst något av henne eller ens hört talas om henne. Men jag kan mycket väl tänka mig att läsa mer, eftersom jag gillar hennes sätt att skriva. Ändå tycker jag inte att den här boken var annat än medelmåttig, men jag tror att det beror på att man inte blir överraskad av det som antagligen är avsett som en överraskning. Jag gillar ju romaner som gör att man får tänka till lite och det hade jag fått göra i den här om inte baksidestexten avslöjat för mycket.

Jonathan Strange & Mr Norrell

Efter att ha sett folk på bussen läsa Jonathan Strange & Mr Norrell av Susanna Clarke funderade jag på att köpa den och när jag såg den på bokrean slog jag till. Skälet till att jag ville köpa den var att jag tyckte att den var snygg. Den är 770 sidor lång och svart (med titeln och författaren i vit text på pappersomslaget, men på själva boken är också texten svart). Det är inte heller bara pärmarna som är svarta, utan även bladens kanter är svarta. Och så finns det ett svart snöre, som är till för att lägga mellan sidorna för att man ska veta var man är.

Vanligtvis köper jag inte böcker för att de är snygga och naturligtvis trodde jag också att handlingen i den här romanen skulle vara bra. Den handlar om Mr Norrell, en torr och tråkig typ som inte skulle varit särskilt märkvärdig om det inte varit för hans magiska förmågor, och Jonathan Strange, som också har magiska förmågor och som blir Norrells elev. En profetia säger att de två ska återföra magin till England. Det får dock vissa konsekvenser.

Den här romanen var verkligen seg och långtråkig i början. Jag hade oerhört svårt att komma in i den. Den är indelad i tre delar och den första delen var rätt långtråkig, men bitvis verkade den lovande. Den andra delen var mest bara långtråkig. Den tredje och sista deln var riktigt bra och först då började jag tycka om den.

En av de saker som jag ogillade med den här romanen var att författaren ville berätta alldeles för mycket. Det gör att romanen känns lite ofokuserad och spretig. Alla bitar om politik och kriget mot Napoleon (romanen utspelar sig i början av 1800-talet) kunde man lätt ha hoppat över, eftersom de enligt min mening inte tillförde något till handlingen. Romanen innehåller ganska mycket historiska och kulturhistoriska referenser och det kan vara kul för den som känner igen dem, men är rätt onödiga för handlingen. Speciellt i en roman som ändå är så pass lång så tror jag att författaren hade tjänat på att vara mer fokuserad på huvudhandlingen.

En annan sak som jag starkt ogillade med den här romanen var alla dessa fotnoter, som ibland var mer än en hel sida långa. Fotnoterna var lika påhittade som resten av berättelsen och innehöll allt från förklaringar till ett ord till långa sagor och berättelser om helt ovidkommande saker. Jag säger inte att alla fotnötter var ointressanta; många av dem var riktigt bra sagor. Men de hade väldigt liten eller ingen relevans för historien och verkade mest störande och irriterande. Återigen, författaren vill berätta så mycket, men det blir bara jobbigt att läsa.

Jag undrar om det är något slags modenyck hos författare (i alla fall författare som försöker efterlikna 1800-talsromaner) eftersom jag nyligen klagade på samma sak när jag skrev om Mörkrets väg. Susanna Clarke lyckas dock verkligen i sitt försök att efterlikna 1800-talsförfattarna. Språket känns exakt rätt och får mig att tänka på systrarna Brontë, Jane Austen och i viss mån också Charles Dickens. Berättelsens långsamma tempo, med många utvikningar och oväsentligheter om t ex kläder och uppförande, är också typiskt för den tidens romaner.

Jag beundrar författaren för det, men i mitt tycke är det inte nödvändigtvis något bra. Jag tycker nämligen inte särskilt mycket om Charlotte Brontës Jane Eyre, Emily Brontës Wuthering Heights eller Jane Austens Emma eller Stolthet och fördom. Författaren har också en sorts torr humor, som jag inte alltid vet om den är avsiktlig eller inte. Det finns också en del samhällskritik. Jag bläddrade i den här romanen i England, så jag har läst lite ur den engelska versionen och för en gångs skull tycker jag att översättningen är riktigt, riktigt bra.

Jag brukar gilla när romaner utspelar sig på platser där jag varit och det gör den här romanen i början, då den utspelar den sig i Yorkshire. Där har jag ju bott i sex veckor och mr Norrells första magiska trick utförs i York Minster, där han får draken och statyerna av kungarna att börja prata, och det kan jag lätt föreställa mig eftersom jag har varit där. Men det är förstås inga problem att föreställa sig miljöerna även om man inte varit där; det är bara det att jag tycker att igenkännandet förhöjer läsningen lite grann. Och kanske speciellt med den här romanen eftersom den var ganska seg i början.

Karaktärerna är många och det är ibland, särskilt i början, svårt att hålla reda på vem som är vem. Vissa karaktärer är också intressantare än andra. Jonathan Strange är en betydligt mer intressant karaktär än mr Norrell. Betjänten Stephen Black är dock kanske den mest intressanta av alla karaktärer och den som känns mest levande. Mannen med tistelfjunshåret är också en färgstark karaktär. Bland bikaraktärerna utmärker sig några, t ex Vinculus och Childermass, och gör boken lite mer intressant.

Boken var som sagt ganska seg och det tog mig ganska lång tid att läsa (inte bara för att den var seg, utan för att jag hade annat att göra), men jag ångrar ändå inte att jag köpte den. Den kommer att pryda min bokhylla. Det fanns ett citat av mr Norrell i romanen som jag tycker sammanfattar mina åsikter om den här romanen på ett ganska bra sätt: En bok om magi är inte nödvändigtvis en magisk bok.

Det röda rummet

Det röda rummet av Nicci French är egentligen skriven av två personer. Nicci French är en pseudonym för de äkta makarna Sean French och Nicci Gerrard, som båda två är journalister. Att det är två personer som skrivit den märks dock inte när man läser romanen.

Det röda rummet handlar om Kit Quinn, som är psykolog. Hon blir attackerad och svårt skadad vid ett överfall och när hon kommer tillbaka till arbetet får hon i uppgift att jobba med ett mord, där mannen som överföll henne är misstänkt. Hon avskyr honom, men är inte alls lika säker som polisen på att han är skyldig. Hon får därför bedriva lite av en egen undersökning för att få reda på hur det ligger till.

Jag är inte riktigt säker på hur man ska kategorisera den här romanen, men jag gissar att det ska föreställa vara en psykologisk thriller. Jag tyckte dock inte att den var tillräckligt spännande för att vara en thriller, även om den hade potential att vara spännande. För min del hade den också gärna kunnat få vara mer psykolgisk, d v s gå lite mer på djupet i karaktärernas tankar och känslor.

Jag tyckte att handlingen var helt okej, men karaktärerna kändes ganska stereotypa. Av någon anledning hade jag också svårt för huvudpersonens namn, Kit Quinn. Jag tyckte inte att hennes karaktär passade att heta Kit (det hade varit bättre med Katherine, som hon hette egentligen). Och när hon kallades doktor Quinn började jag bara tänka på TV-serien Doctor Quinn- Medicine Woman, som gick för länge sedan. När jag gick en kurs i litterär gestaltning pratade vi om att karaktärernas namn är viktiga och det blev ganska tydligt här (även om det kanske bara är jag som tycker så).

Romanen var väldigt lättläst, tack vare korta kapitel, enkelt språk och mycket dialog. Dialogen kunde dock ha kortats ner en del, eftersom jag tyckte att de pladdrade lite väl mycket om oväsentligheter ibland. Detta var en ganska medelmåttig roman, varken bra eller dålig. Den passade mig i alla fall väldigt bra att läsa just nu eftersom jag har mycket att göra och behöver läsa för avkopplingens skull. Då passar det bra med en sådan här roman som inte kräver så mycket engagemang från läsaren.

Den tionde kretsen

Den tionde kretsen är skriven av Jodi Picoult och handlar om fjortonåriga Trixie, som just blivit dumpad av sin pojkvän. På en fest blir hon våldtagen och det påverkar hela hennes familj. Hennes pappa blundar både för det faktum att Trixie håller på att bli vuxen och att hans fru har ett förhållande med en annan man. Händelsen med våldtäkten får hennes pappa att bege sig till helvetet och tillbaka för att skydda sin dotter.

Jag har tidigare läst tre andra romaner av Jodi Picault: Allt för min syster, Försvinnanden och Mercy. De två förstnämnda samt Den tionde kretsen är de enda av hennes romaner som kommit ut på svenska, men hon har skrivit flera andra romaner. Jag funderade på att köpa den här romanen när jag var i England och nu ångrar jag att jag inte gjorde det. Jag tror att det hade gett mer att läsa den på originalspråk, för jag tror att det försvann en del i översättningen.

Enligt min mening är den här romanen det bästa jag har läst av Jodi Picoult. De andra har också varit helt okej, men de har också varit lite väl lika varandra i upplägget. Den här boken är lite annorlunda jämfört med de andra. Jag gillade parallellerna med Dantes Inferno, dels för att jag gillar den och dels för att det ger läsaren lite att tänka på (och mig som lärare har det också gett en del idéer hur man kan jobba med Inferno).

Handlingen i romanen är intressant och jag ville hela tiden läsa vidare för att få veta hur det skulle gå för Trixie och hennes familj. Karaktärerna är kanske lite slätstrukna och det är egentligen bara Trixies pappa Daniel som jag riktigt känner för. Han känns som en trovärdig och trevlig karaktär, medan övriga är lite stereotypa. Lite irriterar jag mig också på vissa av karaktärernas namn. Huvudpersonen heter egentligen Beatrice, efter Dante Alighieris älskade, men vill bli kallad Trixie vilket känns obegripligt för mig. Trixie låter som en urblåst blondin, fast är i själva verket rödhårig och intelligent. Trixies bästa vän heter Zephyr och liknande namn är inte ovanliga bland Trixies skolkamrater.

Jag har upprepade gånger poängterat att jag gillar böcker med korta kapitel och jag tycker att den här romanen har för långa kapitel. Jag har svårt att lägga ifrån mig en roman utan att ha läst ut kapitlet, men med kapitel som är upp emot femtio sidor långa så blev jag ibland tvungen att göra det. Det är extra svårt när det är en bra roman och man gärna vill läsa vidare.

Mellan varje kapitel finns också en tecknad serie, som handlar om superhjälten Duncan, som tillsammans med Vergilius beger sig till helvetet för att rädda dottern Tracy. Trixies pappa Daniel är serietecknare och det ska föreställa vara den serie han för tillfället jobbar med. Jag är inte särskilt förtjust i teckande serier med monster och action och denna serie är precis en sådan. Därför läste jag mest bara pratbubblorna, men jag tycker ändå att serien var ett ovanligt och intressant grepp. Speciellt uppskattade jag att författaren gömt ett hemligt meddelande i serierutorna (vilket står i slutet av romanen, så jag fick gå tillbaka och bläddra i serierna för att hitta det).

Den här romanen var väldigt bra och har också gjort att jag förmodligen kommer att läsa mer av Jodi Picoult i framtiden. Anledningen till att jag inte köpte den i England var att jag tyckte att det jag läst av henne tidigare började kännas enformigt, men den här romanen var en positiv överraskning.

Ljus över snö

Jag har nu läst ännu en av de böcker som jag köpte på bokrean, Ljus över snö av Anita Shreve. Det var inte en av de böcker som jag hade planerat att köpa, men eftersom jag hade fått pengar i julklapp hade jag råd att köpa mer än jag hade trott, så jag valde att köpa den här också.

Huvudperson i romanen är Nicky, som två år tidigare flyttade till New Hampshire med sin pappa efter att Nickys mamma och ettåriga lillasyster dött i en bilolycka. De bor i ett ensligt hus vid en dåligt underhållen väg. En dag när de är ute på en vinterpromenad hör de ett ljud och hittar en alldeles nyfödd baby som uppenbarligen lämnats i vinterkylan för att dö.

Jag ångrar absolut inte att jag köpte den här romanen, för den var väldigt bra. Jag fastnade i berättelsen på en gång, förmodligen för att det är en så hemskt att lämna ett nyfött barn ute i skogen. Jag ville läsa vidare för att få veta vad som ska hända med barnet de hittade, men också för att få reda på vem som lämnat barnet och varför.

Berättar-jaget, som är trettio år när hon berättar, men tolv år i berättelsen, är dock inte den mest intressanta karaktären. Det är i och för sig intressant att läsa hennes tankar om olyckan när hon förlorade sin mamma och lillasyster och om hennes förhållande till pappan, men det är ingen originell berättelse. Därför tycker jag att det nyfödda barnets mamma är en betydligt intressantar karaktär.

Romanen gick fort att läsa, dels beroende på att den är enkelt skriven och dels beroende på att handlingen är så pass intressant. Det enkla språket står också lite i kontrast till de djupa känslorna. Teman som sorg, förlust och konflikter tas upp i de små detaljerna i berättelsen och det uppskattar jag. Jag föredrar att själv dra mina slutsatser om huvudpersonernas tankar och känslor efter vad de gör, inte vad det står att de tycker och känner.

Eftersom jag tycker om romaner som får läsaren att tänka och känna så gillade jag den här romanen. I och för sig tyckte jag nog att slutet kunde ha varit lite annorlunda och lite mindre lyckligt, men det är en petitess. Anita Shreve, som jag aldrig hört talas om tidigare, har skrivit ett tiotal romaner innan denna så kommer jag helt säkert att försöka läsa mer av henne i framtiden.

Wilderness Tips

Wilderness Tips är en novellsamling av Margaret Atwood. Det är tio noveller i samlingen, med ganska varierande handling. Den bästa novellen tyckte jag var "True Trash", som handlar om en tonårspojke på läger, som tillsammans med sina kompisar spionerar på kvinnorna som serverar maten. Det var en väldigt trevlig stämning i novellen och även om jag hade förutsett slutet så tyckte jag om det.

Jag gillade också "Hairball", som handlar om en kvinna som har ett förhållande med en gift man. Den gillade jag för att den var lite överraskande äcklig. En annan novell som jag gillade var "The Age of Lead", eftersom jag gillade cirkelresonemanget i den.

De övriga novellerna var också väldigt bra och i alla kunde man känna igen Margaret Atwoods sätt och stil. Novellen "Uncles", som handlar om en framgångsrik journalist, påminner lite grann om Cat's Eye. Inte för att handlingen är lika, utan för att de båda handlar om kvinnor som är framgångsrika på sitt område. Och på något vis, kanske för att farbröder spelar en stor roll för en ung flicka som förlorat sin far i Vietnamkriget, påminde den mig också om In Country av Bobbie Ann Mason, som jag också tyckte om.

Alla novellerna i den här samlingen var bra, även om jag gillade vissa mer. Jag har tidigare läst några romaner av Margaret Atwood, t ex den tidigare nämnda Cat's Eye, Tjänstekvinnan, Penelopiaden och Oryx och Crake. Dessa tre romaner är ganska olika, fast har ändå en stil som är Margareet Atwoods egen. Hon har varit verksam som författare rätt länge och har varit ganska produktiv. Jag gillar hennes sätt att skriva och kommer alldeles säkert att läsa mer av henne.

Mannen i mina drömmar

Mannen i mina drömmar av Curtis Sittenfeld handlar om Hannah, som man får följa från det att hon är fjorton år tills hon är tjugoåtta. Hannah kommer från en dysfunktionell familj och hon funderar och reflekterar mycket å vad hon gör. Det gör att hon inte riktigt lever livet, utan funderar mest över det. Detta gör att hon får svårt med relationer till män och det är förstås också en källa till funderingar för Hannah. Inte förrän hon blir vuxen börjar hon förstå sig själv och vad hon vill ha ut av livet.

Huvudpersonen Hannah är inte alltid en sympatisk person och jag blev ibland oerhört frustrerad på hur hon beter sig och vad hon säger. Jag retade mig också på hennes sätt att överanalysera allting. Samtidigt känner jag igen mycket av mig själv i henne. Kanske är det därför som jag blir så irriterad på henne ibland. Huvudpersonen Hannah påminner väldigt mycket om huvudpersonen i Curtis Sittenfelds debutroman, I en klass för sig. Jag kände dock igen mig lite mer i Hannah än i Lee, kanske beroende på att jag inte har några personliga erfarenheter av internatskolor. Hannahs collegeliv med studier, fester och killar är något som jag har mer erfarenhet av.

Bitvis är den här romanen också ganska rolig och jag gillar Sittenfelds enkla, lättlästa sätt att skriva. Det passar för den här typen av roman; en sorts chic-lit, fast lite mera dystert och realistiskt.

Jag tyckte mycket om Curtis Sittenfelds förra roman när jag läste den för ett tag sedan. Den här romanen skiljer sig egentligen inte särskilt mycket från den. Båda handlar om unga kvinnor som funderar lite för mycket på sitt liv och på att passa in. Båda romanerna är också supplagda på samma sätt. De är uppdelade i kapitel som motsvarar en period i huvudpersonens liv och fungerar nästan som avslutade noveller. Den här romanen sträcker sig dock över en längre tid än I en klass för sig, trots att den senare är längre. Det gör att den här romanen känns lite mer upphackad och fragmentarisk än I en klass för sig.

Jag har inget emot att man lägger upp en roman på det viset, men jag tycker att det är lite fantasilöst att göra det två gånger i rad. Nästa gång jag läser en roman av Curtis Sittenfeld hoppas jag på att få läsa en roman med obruten kronologi. Jag tyckte om den här romanen, även om jag inte tyckte att den var riktigt lika bra som den föregående, och jag kommer med all sannolikhet att läsa fler romaner av den här författaren.

Mörkrets väg

Mörkrets väg av Michael Cox har undertiteln En bekännelse och det handlar alltså om en mördares bekännelse. I en mörk gränd i London mördas en rödhårig man och mördaren är Edward Glyver. Men bekännelsen handlar egentligen inte om mördet på den rödhårige mannen; det mordet sker bara för övnings skull. Edward Glyver har planer på att mörda en annan man och romanen är en bekännelse till det. I tillbakablickar får man veta vad som har hänt och vad som leder till att Glyver vill mörda den mannen.

I baksidestexten står Vår oberäknelige berättare tar med oss på en gastkramande resa djupt ner till skumma viktorianska gränder, opiumhålor och snuskiga bordeller fulla av förtappade kvinnor, men också till det förtjusande godset Evenwood och det tyckte jag lät väldigt intressant. Romanens första mening, Efter att ha tagit livet av den rödhårige gick jag till Quinn's* och intog en ostronsupé. (som också citeras på framsidan) känns också väldigt lovande

Tyvärr håller inte romanen riktigt vad den lovar i baksidestexten. Jag är inte särskilt förtjust i romaner som skrevs i 1800-talets England, t ex romaner av Jane Austen eller systrarna Brontê, eftersom jag tycker att de är ganska ointressanta och intetsägande. Det intresserar mig inte att läsa om fina damer och herrar som går på picnic eller om den högttravande kärlek som romanerna ofta handlar om. Undantaget är Dickens, eftersom jag tycker att han också lyckas skildra Londons slum och dess människor på ett bra sätt.

Mörkrets väg jämförs naturligtvis med Dickens och jag hade därför hoppats på att en modern roman om den tiden skulle kunna skildra Londons slum på ett ännu bättre sätt. Men faktum är att den knappt alls utspelar sig på bordeller och i opiumhålor. Ett besök i en opiumhåla, vilket skildras på ca en sida (av 577) tycker jag är lite för lite för att ens nämnas i baksidestexten. Bordeller är dock mer förekommande, men det handlar mest om att Edward träffar sin flickvän och handlar inte så mycket om bordellerna i sig.

Det finns dock också likheter med Dickens och jag föreställer mig att han varit en stor inspirationskälla för författaren. Edvards sökande efter sin identitet påminner en del om Oliver Twists och det finns ett flertal allusioner till verk av Dickens, t ex omnämns i förbigående en karaktär vid namn Sykes och en karaktär läser tidningsutgåvan av David Copperfield.

Författaren borde ha insett att han skulle komma att jämföras med Dickens, men också att han skulle komma till korta jämfört med Dickens. Ändå kan jag inte låta bli att beundra ambitionen. Det är helt uppenbart att författaren har lagt ner väldigt mycket arbete på romanen och att han har stora kunskaper om det viktorianska England och även kunskaper i litteratur och mytologi. Det märks att romanen är väl genomarbetad och planerad (det står på baksidan att han planerat den i 30 år).

Tyvärr är det också till nackdel för romanen. Jag kan på sätt och vis förstå att man om man hållit på så länge och lärt sig så mycket vill ha med så mycket som möjligt av det man kan och vet, men som författare måste man lära sig att sålla. Allt för mycket information gör den här romanen bitvis seg och tröttsam att läsa.

Den är också skriven på ett sätt som imiterar 1800-talsromaner. Det är skickligt gjort att imitera det sätt som man skrev på den tiden, men samtidigt blir det ibland lite tungläst eftersom språket är lite krångligare och orden lite svårare (det var faktiskt ett par ord som jag inte förstod och det hör inte till vanligheterna). Typiskt för 1800-talsromaner (enligt min mening) är att handlingen inte drivs framåt med något vidare tempo, utan saker ältas om och upprepas och det gör också att den här romanen känns seg att läsa.

Ett annat speciellt drag i den här romanen är den låtsade autenticiteten. Boken inleds med ett förord från en fiktiv utgivare och i förordet ges intrycket av att romanen är skriven av Edvard Glyver själv och funnen många år senare. Samma drag användes t ex i Robinson Crusoe, men det är skillnad på läsare på 1700-talet och på 2000-talet. På 1700-talet trodde läsarna att romanen var ett vittnesbörd från en skeppsbruten, men läsarna på 2000-talet vet bättre än så. Dock tror jag inte att författaren egentligen velat få sina läsare att tro det som står i förordet; det inser han nog att de inte gör.

Jag tycker därför att det var ett ganska intressant drag, men något som hör ihop med det är fotnötterna. Romanen är full av fotnötter om alla möjliga saker, som på vilken adress en nämnd pub ligger och vilka personerna är. Eftersom det står "reds.anm" efter varje fotnot verkar det som att det är ytterligare ett försök att få romanen att verka autentisk och för författaren att få med ännu mer av sina kunskaper. I början läste jag även fotnötterna, men eftersom de inte har något att tillföra berättelsen började jag hoppa över dem och jag läste bara de som översatte de latinska titlarna, för de var de enda som hade någon funktion. Att läsa fotnötterna störde läsningen alldeles för mycket.

Nu kan man ju lätt tro att den här romanen inte var särskilt bra, men handlingen var faktiskt rätt intressant. Det är väl i och för sig ingen ny historia, men det är ändå en intressant berättelse. Men det är lite för mycket på sidan om som överskuggar handlingen och som gör att romanen bitvis blir tung och seg. Men bitvis är den också riktigt bra. Är man intresserd av att läsa om 1800-talets London tycker jag dock att Sugar- kvinnan som steg ut ur mörkret är bättre än den här.

Ibland bara måste man

Ibland bara måste man av David Leviathan är också en ungdomsroman, fast av ett lite annat slag än Var man som jag läste nyligen. Den här romanen handlar om Paul och hans kompisar Joni och Tony och om hans stora kärlek Noah och hans förra pojkvän Kyle. Paul träffar Noah i bokhandeln och blir blixtförälskad. Men lyckan blir kortvarig eftersom Paul råkar kyssa sitt ex Kyle. Och vänskapen med Joni upphör helt när hon träffar pojkvännen Chuck.

Precis som de flesta ungdomsromaner är den här enkelt skriven och lättläst (fast översättningen kunde gärna ha fått vara bättre). Men den är också väldigt ytlig och jag lyckas inte bli riktigt intresserad. Det är synd, eftersom jag tycker att det är en bra tanke med en feel good-roman som handlar om homosexuella. Det mesta som finns skrivit om homosexuela handlar mest om svårigheterna med att vara homosexuell, så jag är säker på att det finns ett behov av mer positiv litteratur.

Men även om den här romanen faktiskt är ganska positiv så är den också ganska verklighetsfrämmande. Och ibland måste man också ifrågasätta saker och ting. Exempelvis så finner jag det osannolikt att Pauls dagisfröknar skulle ha skrivit "Helt klart gay" som omdöme om honom redan när han var fyra år. Men det är förstås positivt att huvudpersonen inte haft några problem med att acceptera sin homosexualitet och att andra också accepterat honom som han är.

Men den miljö som Paul lever i känns inte alls särskilt trovärdig. Hela staden verkar väldigt vänligt inställd och när scoutrörelsen inte ville ha homosexuella i sin förening gick Pauls scoutförening ur scoutrörelsen och bytte namn, bara så att han också skulle kunna vara med. Var och varannan person på hans high school är bög eller lesbisk och fotbollskaptenen är transvestit. Visst vore det väl bra om vi levde i ett samhälle som var så öppet och fördomsfritt, men så ser ju verkligheten inte ut (speciellt inte i USA, där romanen utspelar sig, föreställer jag mig).

Karaktärerna är också ganska tråkiga och stereotypa, speciellt transvestiten Infinite Darlene. Jag känner inte egentligen för någon, utom möjligen Noah, som framstår som ganska trevlig, och stackars Tony, vars religiösa föräldrar inte accepterar hans sexuella läggning. Språket är dock helt okej och romanen är bitvis lite humoristisk, vilket jag gillar. Den är också rätt romantisk, fast ibland lite väl mycket sockersöt för min smak.

På det stora hela tycker jag att romanen är ganska tråkig och intetsägande. Den gav en stunds underhållning, men inte mer. Jag ser inte att jag har någon användning för den i min undervisning, vilket är synd eftersom jag tycker att det vore bra med lite positiv litteratur om homosexualitet. Den här romanen har dock fått ganska bra kritik, men jag gillade den som sagt inte särskilt mycket.

Var man

Var man av Greta Sundberg är egentligen en pjäs som nu också kommit ut i romanform. Den handlar om Kristian, Tobbe och Sanna. Kristians pappa försvann när han var liten. Hans mamma väntar nu barn med en annan man och det får Kristian att tänka på sin egen pappa, som bor i stan men som han inte känner. Tobbe är arton år och föräldralös och hans bror sitter i fängelse. Han bor hos Lennart, som lär Tobbe allt om tredje riket och rasmedvetenhet. Kristian och Tobbe blir kompisar och Kristian tillägnar sig Tobbes nynazistiska tankar. Kristian blir förälskad i Sanna, vars pappa är död. Hon sitter ofta på kyrkogården och skriver dikter.

Hela romanen är skriven på ett poesiliknande sätt, vilket gör den väldigt lätt att läsa. Detta är ett exempel på hur texten ser ut. I citatet får vi veta Tobbes tankar om drömhunden, som jag förstås fastnade för just för att det är ett citat om hundar, men också för att jag tyckte att det var något obehagligt med hans lyriska förklaring om vad som är bra med schäfrar samtidigt som han drar paralleller med Hitler.

Schäfer är bäst, man kan den till allt
Den kan leta mögel
och knark
och laviner
och sprit
och bomber
och efter människor
som försvunnit
Den har ett bra psyke
bara man lär upp den ordentligt
För det måste man
schäfern är en krafthund, ingen liten pudel
Man måste få den att lyda
så den vet
vad man får göra och inte
Bara man gör det
så får man en vän för livet
en vän som följer en som en skugga
vart man än går
Som Fürherns hund, Blondi
Hon följde honom in i slutet
hon var med honom där nere i bunkern
och svek honom aldrig
För hunden vet
och hunden dömer ingen

Den här boken liknar inte de pjäser jag läst tidigare, men det beror förmodligen på att den är en pjäs som omvandlats till romanform. Trots det märks det på något vis att det är en pjäs och man kan lätt föreställa sig den som pjäs. Det var en roman som väckte mycket tankar och känslor. Ibland mådde jag rent fysiskt illa för att den skapade sådana obehagskänslor och jag blev också både arg och upprörd över huvudpersonernas tankar och åsikter.

Den karaktär som jag tyckte var intressantast var Tobbe, trots att han också är den mest skrämmande och obehagliga karaktären. Men han är också den som framstår som mest trovärdig, kanske beroende på att jag en gång i tiden kände en person som liknar bokens Tobbe.

Detta är visserligen en ungdomsroman, men den har mycket att ge även för en vuxen läsare. Jag rekommenderar den verkligen. Jag kommer alldeles säkert att använda mig av den i min framtida undervisning, eftersom formen och sättet den är skriven på erbjuder många olika sätt att jobba med den, t ex genom dramatiseringar och rollspel.

Snögrav

Snögrav av Bo R Holmberg är en historisk kriminalroman, som utspelar sig år 1849 i Anundsjö, i närheten av Örnsköldsvik. Det snöar ymnigt och när det slutat snöa töar ett lik fram, huggen i bröstet med en kniv. Snart börjar det snöa igen och när dagsmejan sätter in åtta dagar senare hittas ännu ett lik. Det blir länsman Harald Morells uppgift att hitta mördaren eller mördarna.

Jag är inte överdrivet förtjust i deckare men jag hittade den här väldigt billigt på bokrean och tänkte att jag skulle ge den en chans. Historiska kriminalromaner har jag ju aldrig läst tidigare, borsett från Carina Burmans Vit som marmor, som jag läste för ett tag sedan. Det märks att författaren till den här romanen är väl insatt i kriminologi från den här tiden. I alla fall fick man känslan av att det var historiskt korrekt när man läste romanen.

Det verkar också som att författaren är kunnig i histioria överlag, eftersom allting kändes väldigt tidstypiskt när jag läste den. En sak som jag tyckte var intressant var karaktärernas efternamn. Några hade namn efter sina fäder, t ex Morells medhjälpare Johan Anundsson, var far hette Anund Persson, medan andra har en annan typ av efternamn t ex Morell och Sondelius. Detta borde innebära att det var någon gång vid den här tiden som efternamnen började bli mer av släktnamn.

Jag får också intrycket av att författaren känner till trakterna han skriver om, så när jag läste romanen antog jag att han kommer från Örnsköldsvikstrakten och en snabb sökning på Google visade att det stämde. Det märks dels på hans sätt att beskriva trakten, men kanske främst på att han skriver mycket av dialogen på dialekt. Ibland var det ganska grov dialekt, så jag föreställer mig att det kan ställa till med bekymmer för vissa, även om han faktiskt förklarar vissa ord i dialogen, t ex tjöjs och fimlet.

Själv hade jag inte särskilt svårt att förstå, eftersom mycket påminner om dialekten som talas här uppe, med vissa variationer. Ett exempel är slärvig, som används i romanen som jag snarare skulle skriva slarvig efter den dialekt jag känner till (betyder trasig). Jag tyckte att dialogen på dialekt gav en trevlig prägel, speciellt eftersom de olika karaktärerna använder olika mycket dialekt. Gamla människor använder mycket dialekt, medan prästen och länsman inte alls gör det. Det ger också ett intryck av äkthet.

Romanen är alltså välskriven och historiskt korrekt (såvitt jag kan bedöma). Det enda som saknas är spänning. Mordet på de två personerna är inte tillräckligt engagerande för att man ska fastna för romanen. Man undrar helt enkelt inte vem/vilka mördaren/mördarna är, eftersom det mesta är väldigt förutsägbart. Bara på ett enda ställe blir det en liten aning spännande, men inte tillräckligt. Det är väldigt synd, eftersom romanen i övrigt är bra. Men eftersom spänning och mystik är en viktigt ingrediens i en deckare, tycker i alla fall jag, så jag blev lite besviken på den här romanen. Utan spänning blir den bara medelmåttig, men hade den varit lite mer spännande hade den varit riktigt bra.