Var man

Var man av Greta Sundberg är egentligen en pjäs som nu också kommit ut i romanform. Den handlar om Kristian, Tobbe och Sanna. Kristians pappa försvann när han var liten. Hans mamma väntar nu barn med en annan man och det får Kristian att tänka på sin egen pappa, som bor i stan men som han inte känner. Tobbe är arton år och föräldralös och hans bror sitter i fängelse. Han bor hos Lennart, som lär Tobbe allt om tredje riket och rasmedvetenhet. Kristian och Tobbe blir kompisar och Kristian tillägnar sig Tobbes nynazistiska tankar. Kristian blir förälskad i Sanna, vars pappa är död. Hon sitter ofta på kyrkogården och skriver dikter.

Hela romanen är skriven på ett poesiliknande sätt, vilket gör den väldigt lätt att läsa. Detta är ett exempel på hur texten ser ut. I citatet får vi veta Tobbes tankar om drömhunden, som jag förstås fastnade för just för att det är ett citat om hundar, men också för att jag tyckte att det var något obehagligt med hans lyriska förklaring om vad som är bra med schäfrar samtidigt som han drar paralleller med Hitler.

Schäfer är bäst, man kan den till allt
Den kan leta mögel
och knark
och laviner
och sprit
och bomber
och efter människor
som försvunnit
Den har ett bra psyke
bara man lär upp den ordentligt
För det måste man
schäfern är en krafthund, ingen liten pudel
Man måste få den att lyda
så den vet
vad man får göra och inte
Bara man gör det
så får man en vän för livet
en vän som följer en som en skugga
vart man än går
Som Fürherns hund, Blondi
Hon följde honom in i slutet
hon var med honom där nere i bunkern
och svek honom aldrig
För hunden vet
och hunden dömer ingen

Den här boken liknar inte de pjäser jag läst tidigare, men det beror förmodligen på att den är en pjäs som omvandlats till romanform. Trots det märks det på något vis att det är en pjäs och man kan lätt föreställa sig den som pjäs. Det var en roman som väckte mycket tankar och känslor. Ibland mådde jag rent fysiskt illa för att den skapade sådana obehagskänslor och jag blev också både arg och upprörd över huvudpersonernas tankar och åsikter.

Den karaktär som jag tyckte var intressantast var Tobbe, trots att han också är den mest skrämmande och obehagliga karaktären. Men han är också den som framstår som mest trovärdig, kanske beroende på att jag en gång i tiden kände en person som liknar bokens Tobbe.

Detta är visserligen en ungdomsroman, men den har mycket att ge även för en vuxen läsare. Jag rekommenderar den verkligen. Jag kommer alldeles säkert att använda mig av den i min framtida undervisning, eftersom formen och sättet den är skriven på erbjuder många olika sätt att jobba med den, t ex genom dramatiseringar och rollspel.