Marley och jag

Marley och jag av John Grogan är berättelsen om livet med världens värsta hund. John Grogan är krönikör på en stor amerikansk tidning och nu har han skrivit en bok om sin hopplösa labrador Marley. Boken börjar med att han och hans fru Jenny köper en liten gul labradorvalp för att öva på att bli föräldrar. Den lilla valpen växte upp till en gul ångvält på 45 kg som mötte livet med entusiasm. Han sprang genom dörrar, demolerade garaget, åt upp allt från matrester till använda graviditetstest. Han blev utkastad från lydnadskursen och lugnande medel hjälpte inte. Men har var också mycket tillgiven och blev en ovärderlig familjemedlem i familjen Grogan.

Boken var skriven på ett roligt sätt och jag log många gånger igenkännande, för även om min hund inte på långa vägar är världens värsta hund så har hon gjort sig skyldig till en del hyss som liknar Marleys. Samtidigt är jag ganska glad att hon inte har så mycket likhet med Marley. Här är en liten beskrivning av hur det gick till när Marley kom på lydnadskursen första gången:
Innan vi ens hunnit komma ut ur bilen fick Marley syn på de andra hundarna som samlats med sina ägare på parkeringen. Party! Han tog ett skutt över oss och ut ur bilen och stack iväg som ett skott med kopplet släpande efter sig. Han pilade från den ena hunden till den andra, nosade dem i baken, småpinkade och skickade iväg stora spottsjok genom luften. För Marley var det en doftfestival- så många genitalier, så lite tid- och han grep tillfället i flykten och såg hela tiden till att jag inte hann ikapp honom. Så fort jag nästan fick tag på honom skyndade han iväg några meter. Till slut var han inom räckhåll och jag kastade mig fram och landade med båda fötterna på hans koppel. Det här satte stopp för honom så tvärt att jag för ett ögonblick blev rädd att han brutit nacken. Han for baklänges, landade på rygg, snodde runt och såg på mig med den fridfulla minen hos en heroinmissbrukare som just har fått sin fix.

Marley kanske inte påminner så väldigt mycket om Myrrha, men han påminner en del om andra hundar som jag känt och hundar som jag har haft på kurs. Det som mest upprörde mig med boken var att instruktören, som författaren kallar Miss Dominatrix, kastar ut dem från kursen när det visar sig att hennes sätt att träna inte hjälper på honom. Det tycker jag snarare visar på instruktörens brister än hundens.

Sedan så tror jag egentligen inte att Marley var så hemsk som författaren vill göra gällande, utan en del händelser är nog överdrivna för att göra boken lite roligare. Det gör inget, tycker jag, för böcker är inte till för att berätta sanningen utan för att underhålla. Och road blev jag ju.

Men inte bara road, utan också väldigt ledsen. För alla böcker om en hunds liv som jag har läst slutar på ett enda sätt och det är naturligtvis alltid väldigt sorgligt. Och kanske är jag nu, när min egen hund är över 10 år gammal, lite extra känslig eftersom jag vet att jag om inte alltför lång tid själv kommer att vara tvungen att gå igenom det.

När man läser den här boken blir man också medveten om att det skiljer ganska mycket mellan svensk och amerikansk hundhållning. Till exempel så hoppas och tror jag inte att man skriver ut lugnande medel till hundar lika lättvindigt som veterinären skriver ut det åt Marley, och då inte bara för att han är åskrädd utan för att han helt enkelt ska bli mer hanterlig. Jag tycker också att de verkar vara lite för slappa med att hålla hunden kopplad, eftersom han nu inte alltid lyder. Men det är i och för sig inte bara ett amerikanskt fenomen; såna hundägare finns här i Sverige också.

Men trots tårar på slutet så var den här boken lättläst och underhållande. Den skiljer sig dock inte på något vis från alla andra böcker om hundar och utmärker sig inte på något särskilt vis. Den är nog också bara underhållande för människor som tycker om hundar; de som inte gör det har nog svårt att se humorn och kärleken i den här boken.