Jag har läst Busters öron av Maria Ernestam. Den handlar om Eva, en 56-årig kvinna vars hobby är att odla rosor. Hon får en dagbok av sitt barnbarn och börjar i den skriva ner sin historia, som hon dittills gjort allt för att glömma. Hon växte upp i en familj som på ytan verkade perfekt, men som inte var det. Hennes självcentrerade mamma gjorde hennes liv till ett helvete och Eva bestämmer sig tidigt för vad hon måste göra.
Jag fastnade för den här boken redan från första meningen (i den "riktiga" boken; inte inledningen i kursiv stil, som jag inte riktigt såg någon mening med): Jag var sju år när jag bestämde mig för att döda min mamma. Enligt min mening är det ett perfekt sätt att börja en bok, eftersom det väcker så många frågor som man sedan vill läsa vidare för att få svar på; varför vill hon döda sin mamma och dödar hon henne verkligen?
Jag gillade den här romanen just för att den är ganska otäck. Det är en hel del våldssamma händelser och det väcker min fascination, samtidig som jag tycker att det är hemskt (speciellt Busters öron, som den djurälskare jag är). Den väcker också en hel del känslor. Sättet som mamman behandlar Eva är verkligen hemskt och man lider med barnet Eva, samtidigt som man ser konsekvenserna av det hos den vuxna Eva.
Dagboksanteckningarna tar nämligen inte bara upp det som har hänt i det förflutna, utan behandlar också det som händer Eva i nutiden. På det viset får man en helhetsbild av henne som person. Men även om det verkar som en ganska mörk roman, så är den inte det. På sina ställen är den, trots allt otäckt, lite smårolig och den slutar ganska hoppfullt.
Jag tycker att Maria Ernestam skriver bra. Språket är varierat och samtidigt enkelt. Dagboksformen gör att den blir lättläst och man får hela tiden veta lagom mycket för att man ska vilja läsa vidare för att få veta mer om vad som händer Eva, både i nutiden och det förflutna. Jag kommer sannolikt att läsa fler romaner av henne någon gång i framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar