Brick Lane

Jag har funderat på att läsa Brick Lane av Monica Ali ända sedan jag såg reklam för filmen med samma namn när jag var i England. Jag ville gärna se filmen, men helst ville jag läsa romanen först, så när jag hittade Brick Lane på bokrean var det ingen tvekan om att jag skulle köpa den.

Den handlar om Nazneen som växer upp i Bangladesh. Hon blir sedan bortgift med en dubbelt så gammal man som bor i England, närmare bestämt på Brick Lane i London. Med tiden börjar Nazneen anpassa sig till livet i England, även om området de bor i snarare verkar vara en Bangladesh i miniatyr. Hon börjar jobba hemifrån med att sy kläder och inleder ett förhållande med en ung man. Det blir rasrelaterade oroligheter i området, vilka naturligtvis förvärras efter 11 spetember, och Nazneens man, den begåvade men oföretagsamme Chanu, bestämmer sig för att hela familjen ska flytta tillbaka till Bangladesh.

Jag är väldigt glad att jag köpte och läste den här romanen. När jag läste om romanen och såg reklamen för filmen fick jag en föreställning om den som visade sig vara felaktig, vilket bara var till dess fördel. Exempelvis fick jag för mig att den äldre mannen hon tvingas gifta sig med skulle vara en otrevlig och osympatisk person, men det är han inte. Visst, ibland visar han upp mindre trevliga sidor, som när han skriker och hotar sina döttrar, men samtidigt kan man inte låta bli att tycka om den lite smått löjliga figuren. Jag föreställde mig också att mannen hon inleder förhållandet med skulle vara en bättre människa en den äldre äkta maken, men så är det inte heller. I själva verket har jag svårt att se något attraktivt med en så religiös människa som han.

Det intressantaste med romanen är dock religionen. Nazneen är en djupt troende muslim, men har samtidigt ganska intressanta funderingar, som t ex när hon tänker att om imamerna vore kvinnor skulle de göra det obligatoriskt att be upprätt för att underlätta för gravida kvinnor. Man får också en god inblick i hur muslimska kvinnor kan tänka, även om det är ganska frustrerande att läsa, t ex inställningen att "Jag är ju bara kvinna". Jag kände igen mycket från när jag läste religion och en muslimsk kvinna kom och berättade om sitt liv och det gör att det känns väldigt realistiskt att muslimska kvinnor resonerar på det viset. Och även om jag inte håller med, så gör det att jag får mer förståelse för varför saker och ting är som de är och det är alltid bra.

Det är också intressant att läsa om konflikterna mellan första generationens och andra generationens invandrare. Nazneens älskare är bangladeshier, men har aldrig varit i Bangladesh, vilket naturligtvis ses ner på. Och det förekommer ofta bråk i familjen eftersom den äldsta dottern vill klä sig och leva på engelskt vis. Problemet med missbruk av droger bland invandrarungdomar tas också upp, även om jag knappast tror att det är ett problem enbart bland invandrare.

Problemen med rasism tas också upp på ett realistiskt sätt. Att hatet mot muslimer har blivit ett problem efter 11 september var ingen nyhet, men jag visste inte att problemet var så pass stort redan innan det. Jag tycker att det var väldigt intressant att få läsa om det från en annan vinkel än vad man vanligtvis gör, d v s från en muslimsk synvinkel. Det gör förstås att man får mer förståelse och det tror jag är bra. Samtidigt finns det andra saker som jag har väldigt svårt att ha förståelse för (t ex att offra sig själv för sakens skull) och det tror jag också är bra att man är medveten om.

Jag gillade att man också fick en liten inblick i hur livet i Bangladesh kan se ut, genom systern Hassinas brev till Nazneen. Jag gillade också att romanen hade inslag av muntlig berättartradition genom berättelserna från Bangladesh; berättelser om djinner och dylikt.

Monica Ali skriver väldigt bra och romanen är så pass lättläst, trots att den har ett viktigt budskap och handlar om svåra och tunga saker, att den passar i stort sett alla läsare. Jag kan nog till och med tänka mig att använda den i min undervisning eftersom den erbjuder så pass mycket att diskutera och fundera på. Det jag dock inte gillade med den var att kapitlen var alldeles för långa. Jag vet att jag kanske är lite väl petig med det, men vissa kapitel var ca 30 sidor långa och det tycker jag är för långt. Men romanen var ju ändå bra, så det är bara ett litet minus.

Detta var Monica Alis debutroman och jag hoppas verkligen att hon skriver fler. Jag kommer absolut att läsa dem. Med all säkerhet kommer jag också att se filmen Brick Lane någon gång framöver, även om jag tror att den kommer att skilja sig en hel del från romanen och jag är säker på att den inte kommer att vara lika bra som romanen (eftersom filmer baserade på romaner sällan är det).