Jonathan Strange & Mr Norrell

Efter att ha sett folk på bussen läsa Jonathan Strange & Mr Norrell av Susanna Clarke funderade jag på att köpa den och när jag såg den på bokrean slog jag till. Skälet till att jag ville köpa den var att jag tyckte att den var snygg. Den är 770 sidor lång och svart (med titeln och författaren i vit text på pappersomslaget, men på själva boken är också texten svart). Det är inte heller bara pärmarna som är svarta, utan även bladens kanter är svarta. Och så finns det ett svart snöre, som är till för att lägga mellan sidorna för att man ska veta var man är.

Vanligtvis köper jag inte böcker för att de är snygga och naturligtvis trodde jag också att handlingen i den här romanen skulle vara bra. Den handlar om Mr Norrell, en torr och tråkig typ som inte skulle varit särskilt märkvärdig om det inte varit för hans magiska förmågor, och Jonathan Strange, som också har magiska förmågor och som blir Norrells elev. En profetia säger att de två ska återföra magin till England. Det får dock vissa konsekvenser.

Den här romanen var verkligen seg och långtråkig i början. Jag hade oerhört svårt att komma in i den. Den är indelad i tre delar och den första delen var rätt långtråkig, men bitvis verkade den lovande. Den andra delen var mest bara långtråkig. Den tredje och sista deln var riktigt bra och först då började jag tycka om den.

En av de saker som jag ogillade med den här romanen var att författaren ville berätta alldeles för mycket. Det gör att romanen känns lite ofokuserad och spretig. Alla bitar om politik och kriget mot Napoleon (romanen utspelar sig i början av 1800-talet) kunde man lätt ha hoppat över, eftersom de enligt min mening inte tillförde något till handlingen. Romanen innehåller ganska mycket historiska och kulturhistoriska referenser och det kan vara kul för den som känner igen dem, men är rätt onödiga för handlingen. Speciellt i en roman som ändå är så pass lång så tror jag att författaren hade tjänat på att vara mer fokuserad på huvudhandlingen.

En annan sak som jag starkt ogillade med den här romanen var alla dessa fotnoter, som ibland var mer än en hel sida långa. Fotnoterna var lika påhittade som resten av berättelsen och innehöll allt från förklaringar till ett ord till långa sagor och berättelser om helt ovidkommande saker. Jag säger inte att alla fotnötter var ointressanta; många av dem var riktigt bra sagor. Men de hade väldigt liten eller ingen relevans för historien och verkade mest störande och irriterande. Återigen, författaren vill berätta så mycket, men det blir bara jobbigt att läsa.

Jag undrar om det är något slags modenyck hos författare (i alla fall författare som försöker efterlikna 1800-talsromaner) eftersom jag nyligen klagade på samma sak när jag skrev om Mörkrets väg. Susanna Clarke lyckas dock verkligen i sitt försök att efterlikna 1800-talsförfattarna. Språket känns exakt rätt och får mig att tänka på systrarna Brontë, Jane Austen och i viss mån också Charles Dickens. Berättelsens långsamma tempo, med många utvikningar och oväsentligheter om t ex kläder och uppförande, är också typiskt för den tidens romaner.

Jag beundrar författaren för det, men i mitt tycke är det inte nödvändigtvis något bra. Jag tycker nämligen inte särskilt mycket om Charlotte Brontës Jane Eyre, Emily Brontës Wuthering Heights eller Jane Austens Emma eller Stolthet och fördom. Författaren har också en sorts torr humor, som jag inte alltid vet om den är avsiktlig eller inte. Det finns också en del samhällskritik. Jag bläddrade i den här romanen i England, så jag har läst lite ur den engelska versionen och för en gångs skull tycker jag att översättningen är riktigt, riktigt bra.

Jag brukar gilla när romaner utspelar sig på platser där jag varit och det gör den här romanen i början, då den utspelar den sig i Yorkshire. Där har jag ju bott i sex veckor och mr Norrells första magiska trick utförs i York Minster, där han får draken och statyerna av kungarna att börja prata, och det kan jag lätt föreställa mig eftersom jag har varit där. Men det är förstås inga problem att föreställa sig miljöerna även om man inte varit där; det är bara det att jag tycker att igenkännandet förhöjer läsningen lite grann. Och kanske speciellt med den här romanen eftersom den var ganska seg i början.

Karaktärerna är många och det är ibland, särskilt i början, svårt att hålla reda på vem som är vem. Vissa karaktärer är också intressantare än andra. Jonathan Strange är en betydligt mer intressant karaktär än mr Norrell. Betjänten Stephen Black är dock kanske den mest intressanta av alla karaktärer och den som känns mest levande. Mannen med tistelfjunshåret är också en färgstark karaktär. Bland bikaraktärerna utmärker sig några, t ex Vinculus och Childermass, och gör boken lite mer intressant.

Boken var som sagt ganska seg och det tog mig ganska lång tid att läsa (inte bara för att den var seg, utan för att jag hade annat att göra), men jag ångrar ändå inte att jag köpte den. Den kommer att pryda min bokhylla. Det fanns ett citat av mr Norrell i romanen som jag tycker sammanfattar mina åsikter om den här romanen på ett ganska bra sätt: En bok om magi är inte nödvändigtvis en magisk bok.