Hallonbäcken

Hallonböcken av Lina Forss handlar om 24-åriga Timotej som förlorar sin mamma i cancer. Hon flyttar tillbaka till Stockholm från London och försöker hitta sig själv. Istället hittar hon Oden på en vild fest i Sandhamn. De flyttar ihop ganska snabbt, men Timotej har sina tvivel om att det verkligen är kärlek. Hon kastas mellan olika bjudningar på Östermalm med sin familj och Odens familj, som är minst sagt dysfunktionell.

Lina Forss skriver på ett sätt som jag vanligtvis gillar, med en ibland ovanligt ordföljd i meningarna och ibland nästan lite poetiskt. Och visst gillar jag det. Men ibland känns det också nästan lite jobbigt att läsa. Nästan lite pretentiöst, som om författaren verkligt ansträngt sig för att vara originell. Därför tycker jag ibland att det känns lite krystatoch tröttsamt, som när allt för många meningar efter varandra bryter mot V2-regeln. Det känns som att Lina Forss skriver så här därför att det är vad som ger bra recensioner från kritikerna.

Jag har också väldigt svårt att känna något för Timotej. Hon liknar inte mig det allra minsta och mest tycker jag att hon handlar irrationellt och idiotiskt. Jag har t ex väldigt svårt att förstå mig på hennes tankar och känslor om Odens bror. Det enda försonande drag hon har är att hon tycker om hundar och har två stycken: blandrasen Sheeba som hon köpt från Battersea Dogs Home och weimaranern Drömhunden. Och det märks verkligen att författaren faktiskt vet någonting om att äga hund, för Timotej både promenerar med hundarna, borstar dem och klipper klorna och åker på utställning.

Det mest irriterande med romanen var bristen på kommunikaion mellan huvudpersonerna. Jag kan inte fatta att man väljer att flytta ihop med en person som man inte vet någonting om; till exempel så hade hon bott ihop med Oden i ett halvår innan hon fick veta att han hade en syster. Hela Odens familj känns oerhört osannolik och eftersom största delen av romanen handlar om Timotejs relationer till hans familj biir romanen inte heller särskilt trovärdig. Författaren refererar till både Jackie Collins och TV-serien Falcon Crest och faniljen känns precis som tagen ur en såpa, i stil med Dynastin, Falcon Crest eller Dallas.

Romanen utspelar sig i början av 90-talet och det märker man genom att författaren refererar till olika kulturella och politiska fenomen. Detta gör att läsaren känner igen sig och det är det enda som avslöjar när romanen utspelar sig. Jag tycker att det är helt okej att blanda in kulturen i handlingen, som till exempel när de befinner sig i vardagsrummet och på TV:n visas Kär och galen, men jag tycker inte att Lina Forss gör det tillräckligt. Mest blir det fragmentariska fakta som radas upp för att vi ska förstå att nu är året inte längre 1991 utan 1992.

Jag har aldrig läst något av Lina Forss tidigare, men när jag kollade upp henne såg jag att hon skrivit en roman tidigare, Vildängel, som denna roman dessutom är en fristående fortsättning på. Det kan vara en förklaring till att jag hade svårt att lära känna Timotej; hon kanske presenterades tydligare i första romanen. Jag har dock inte någon vidare lust att läsa varken föregångaren eller efterföljaren just nu, men kanske jag ändå gör det någon gång.