
Jag har tidigare läst Det röda rummet av Nicci French och den tyckte jag var ganska medelmåttig och inte tillräckligt spännande för att vara en psykologisk thriller. Jag hade därför inte särskilt stora förhoppningar för den här romanen, trots att jag tyckte att baksidestexten på den här var mer tilltalande när jag köpte dem på bokrean.
Den här romanen var dock mycket bättre än Det röda rummet. Den var absolut tillräckligt spännande för att kallas psykologisk thriller och jag fastnade för den redan efter ett par sidor. Den var faktiskt så bra att jag hade svårt att lägga den ifrån mig. Jag ville läsa vidare för att få veta hur det skulle gå. Jag tyckte också att slutet var väldigt bra, även om jag till viss del hade förutsett hur det skulle sluta.
Det märks inte att romanen är skriven av två personer och språket är helt okej. Romanen är lättläst, inte minst tack vare de korta kapitlen. Den är också lättläst för att det hela tiden händer saker som gör att man vill läsa vidare, även om det inte alltid är stora och dramatiska händelser. Tvärtom, det mest skrämmande är egentligen de händelser som i själva verket inte alls är skrämmande, men som på något vis ändå är det.
Efter att ha läst Det röda rummet var jag inte så väldigt sugen på att läsa mer av de här författarna, men efter att ha läst Och så log han... tror jag att jag ska ge dem en chans till. Den här romanen var riktigt spännande och bra, rent av det bästa jag läst på länge, och jag hoppas att deras andra böcker också är det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar