Sugar-kvinnan som steg ut ur mörkret av Michael Faber handlar naturligtvis om just Sugar, en nittonårig prostituerad som gradvis lyckas komma upp sig livet. Den handlar också om William Rackham, motvillig arvtagare till ett framgångsrikt parfymeri, som köper loss Sugar för att få ha henne helt för sig själv. Det handlar också en hel del om William Rackhams familj, t ex den tokiga hustrun, den djupt religiöse brodern och broderns väninna.
Den här romanen är väldigt lång, ca 850 sidor, och man kan inte undgå att märka att författaren lagt ner mycket arbete på att ta reda på fakta om 1870-talets London. Miljöerna som beskrivs, allt från de fattigaste områdena till det mer välbärgade Notting Hill, känns väldigt trovärdiga. Och trots att författaren har gjort så mycket forskning så låter han bli att ta med allt han lärt sig, vilket jag tycker är bra. Jag avskyr när författare tycker sig ha gjort research i onödan om de inte skriver ner varenda detalj i boken. Men Faber lyckas mycket bra med sina miljöbeskrivningar tycker jag utan att vara någon expert på tidsperioden. Men det är känslan som räknas eller hur?
Karaktärerna känns också trovärdiga och autentiska, även om Sugar kanske ibland känns lite väl överdriven. Jag har lite svårt att tänka mig att det fanns särskilt många prostituerade kvinnor med författarambitioner och som kunde läsa och skriva vid den tiden. Men annars tycker jag att karaktärerna funkar alldeles utmärkt. De känns levande och lite oberäkneliga.
Jag gillar också att bokens berättare är närvarande som någon sorts allvetande ande eller spöke som guidar mig som läsare och ger mig den information som jag behöver, nästan som the Ghost of Christmas Past från A christmas carol av Charles Dickens. Men jag saknar också denna allvetande guide när denne, i och för sig ganska omärkligt, försvinner en bit in i romanen.
Man kan inte direkt påstå att den här tiden, slutet av 1800-talet, är någon favorit för mig. Tvärtom känner jag mig väldigt avogt inställd till det engelska samhället på den här tiden, så som jag känner till det genom t ex Jane Austen och systrarna Brontë. Jag har väldigt lite tålamod med överklassens levnadssätt där pengar, kläder, frisyrer och bjudningar är det viktigaste, hur världen än såg ut i övrigt med svält och elände. Den här romanen utspelar sig tll största delen i överklassen, men den tar också upp en del om hur de fattiga hade det. Den visar också på fler nyanser hos överklassen än t ex i Austens romaner och detta gjorde att jag faktiskt tyckte att den här romanen var riktigt bra.
Det som jag var mindre nöjd med var slutet. Det kändes inte riktigt som att romanen hade något slut och det i sig är väl okej; med tanke på hur romanen började, d v s rakt in i de här människornas liv, så kan man ju tänka sig att deras liv bara kommer att fortsätta även utan oss som betraktare. Men att plötsligt dra upp tempot i romanen med en dramatisk händelse, bara för att avsluta där kändes faktiskt lite konstigt. Men jag tycker ändå att helhetsintrycket av den här romanen var bra och jag tyckte att den var mycket läsvärd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar