Ibland bara måste man

Ibland bara måste man av David Leviathan är också en ungdomsroman, fast av ett lite annat slag än Var man som jag läste nyligen. Den här romanen handlar om Paul och hans kompisar Joni och Tony och om hans stora kärlek Noah och hans förra pojkvän Kyle. Paul träffar Noah i bokhandeln och blir blixtförälskad. Men lyckan blir kortvarig eftersom Paul råkar kyssa sitt ex Kyle. Och vänskapen med Joni upphör helt när hon träffar pojkvännen Chuck.

Precis som de flesta ungdomsromaner är den här enkelt skriven och lättläst (fast översättningen kunde gärna ha fått vara bättre). Men den är också väldigt ytlig och jag lyckas inte bli riktigt intresserad. Det är synd, eftersom jag tycker att det är en bra tanke med en feel good-roman som handlar om homosexuella. Det mesta som finns skrivit om homosexuela handlar mest om svårigheterna med att vara homosexuell, så jag är säker på att det finns ett behov av mer positiv litteratur.

Men även om den här romanen faktiskt är ganska positiv så är den också ganska verklighetsfrämmande. Och ibland måste man också ifrågasätta saker och ting. Exempelvis så finner jag det osannolikt att Pauls dagisfröknar skulle ha skrivit "Helt klart gay" som omdöme om honom redan när han var fyra år. Men det är förstås positivt att huvudpersonen inte haft några problem med att acceptera sin homosexualitet och att andra också accepterat honom som han är.

Men den miljö som Paul lever i känns inte alls särskilt trovärdig. Hela staden verkar väldigt vänligt inställd och när scoutrörelsen inte ville ha homosexuella i sin förening gick Pauls scoutförening ur scoutrörelsen och bytte namn, bara så att han också skulle kunna vara med. Var och varannan person på hans high school är bög eller lesbisk och fotbollskaptenen är transvestit. Visst vore det väl bra om vi levde i ett samhälle som var så öppet och fördomsfritt, men så ser ju verkligheten inte ut (speciellt inte i USA, där romanen utspelar sig, föreställer jag mig).

Karaktärerna är också ganska tråkiga och stereotypa, speciellt transvestiten Infinite Darlene. Jag känner inte egentligen för någon, utom möjligen Noah, som framstår som ganska trevlig, och stackars Tony, vars religiösa föräldrar inte accepterar hans sexuella läggning. Språket är dock helt okej och romanen är bitvis lite humoristisk, vilket jag gillar. Den är också rätt romantisk, fast ibland lite väl mycket sockersöt för min smak.

På det stora hela tycker jag att romanen är ganska tråkig och intetsägande. Den gav en stunds underhållning, men inte mer. Jag ser inte att jag har någon användning för den i min undervisning, vilket är synd eftersom jag tycker att det vore bra med lite positiv litteratur om homosexualitet. Den här romanen har dock fått ganska bra kritik, men jag gillade den som sagt inte särskilt mycket.