Snögrav

Snögrav av Bo R Holmberg är en historisk kriminalroman, som utspelar sig år 1849 i Anundsjö, i närheten av Örnsköldsvik. Det snöar ymnigt och när det slutat snöa töar ett lik fram, huggen i bröstet med en kniv. Snart börjar det snöa igen och när dagsmejan sätter in åtta dagar senare hittas ännu ett lik. Det blir länsman Harald Morells uppgift att hitta mördaren eller mördarna.

Jag är inte överdrivet förtjust i deckare men jag hittade den här väldigt billigt på bokrean och tänkte att jag skulle ge den en chans. Historiska kriminalromaner har jag ju aldrig läst tidigare, borsett från Carina Burmans Vit som marmor, som jag läste för ett tag sedan. Det märks att författaren till den här romanen är väl insatt i kriminologi från den här tiden. I alla fall fick man känslan av att det var historiskt korrekt när man läste romanen.

Det verkar också som att författaren är kunnig i histioria överlag, eftersom allting kändes väldigt tidstypiskt när jag läste den. En sak som jag tyckte var intressant var karaktärernas efternamn. Några hade namn efter sina fäder, t ex Morells medhjälpare Johan Anundsson, var far hette Anund Persson, medan andra har en annan typ av efternamn t ex Morell och Sondelius. Detta borde innebära att det var någon gång vid den här tiden som efternamnen började bli mer av släktnamn.

Jag får också intrycket av att författaren känner till trakterna han skriver om, så när jag läste romanen antog jag att han kommer från Örnsköldsvikstrakten och en snabb sökning på Google visade att det stämde. Det märks dels på hans sätt att beskriva trakten, men kanske främst på att han skriver mycket av dialogen på dialekt. Ibland var det ganska grov dialekt, så jag föreställer mig att det kan ställa till med bekymmer för vissa, även om han faktiskt förklarar vissa ord i dialogen, t ex tjöjs och fimlet.

Själv hade jag inte särskilt svårt att förstå, eftersom mycket påminner om dialekten som talas här uppe, med vissa variationer. Ett exempel är slärvig, som används i romanen som jag snarare skulle skriva slarvig efter den dialekt jag känner till (betyder trasig). Jag tyckte att dialogen på dialekt gav en trevlig prägel, speciellt eftersom de olika karaktärerna använder olika mycket dialekt. Gamla människor använder mycket dialekt, medan prästen och länsman inte alls gör det. Det ger också ett intryck av äkthet.

Romanen är alltså välskriven och historiskt korrekt (såvitt jag kan bedöma). Det enda som saknas är spänning. Mordet på de två personerna är inte tillräckligt engagerande för att man ska fastna för romanen. Man undrar helt enkelt inte vem/vilka mördaren/mördarna är, eftersom det mesta är väldigt förutsägbart. Bara på ett enda ställe blir det en liten aning spännande, men inte tillräckligt. Det är väldigt synd, eftersom romanen i övrigt är bra. Men eftersom spänning och mystik är en viktigt ingrediens i en deckare, tycker i alla fall jag, så jag blev lite besviken på den här romanen. Utan spänning blir den bara medelmåttig, men hade den varit lite mer spännande hade den varit riktigt bra.