Att läsa Wuthering Heights av Emily Brontë var förstås en skoluppgift. Jag har visserligen länge funderat på att läsa den, men eftersom jag har lite svårt för Jane Eyre av Charlotte Brontë, (Emilys syster) och t ex Jane Austens romaner så har jag misstänkt att jag inte kommer att gilla denna heller. Wuthering Heights handlar om Heathcliff och Catherine, som växer upp tillsammans nästan som syskon. När de växer upp förälskar de sig i varandra, men eftersom Heathcliff är av okänt ursprung, möjligen zigenare, kan det förstås inte bli tal om äktenskap mellan dem. Hon gifter sig därför med en annan man och Heathcliff blir bitter och vresig. Catherines svek mot Heathcliff fortsätter att plåga även kommande generation.
Denna roman var lite bättre än vad jag hade förväntat mig, för jag kände i alla fall lite engagemang med huvudpersonerna. Speciellt Heathcliff tycker jag är en fascinerande karaktär. Men de andra karaktärerna är inte särskilt intressanta, snarast upplever jag vissa av dem som riktigt dumma (t ex Isabelle som gifter sig med Heathcliff trots att han försöker hänga hennes hund; det skulle jag aldrig ha gjort).
Den är välskriven och relativt lättläst, med undantag från en av karaktärernas repliker. Dessa är skriven på Yorkshiredialekt och näst intill omöjlig att förstå: 'T maister nobbut just buried, and Sabbath nut o'erd, und t' sahnd uh t' gospel still i' yer lugs, and yeh darr be laiking!sham on ye! sit ye dahn, ill childer! they's good books eneugh if ye'll read 'em, sit ye dahn, and think of ye sowls!
Jag är i alla fall glad att jag nu har läst den, eftersom det ändå hör till en viss allmänbildning att ha läst den, eller i alla fall att känna till vad den handlar om. Men den kommer aldrig att räknas till mina favoritromaner och jag kommer sannolik aldrig att läsa den igen, även om det antagligen finns en hel del att analysera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar