Penelopiaden

Penelopiaden av Margaret Atwood är en omdiktning av Odysséen med ett feministiskt perspektiv. Som man förstår av titeln så är det här Penelope, Odysseus väntande fru, som är huvudperson. Penelope befinner sig i Hades, dödsriket, och det är därifrån hon berättar sin historia.

Romanen är betydligt kortare än Odysséen, endast 164 sidor lång. Romanen är uppdelad i 29 sånger som innehåller allt från ballader till rättegångsprotokoll. Till formen påminner den väldigt mycket om en pjäs. När jag läste den kunde jag samtidigt se framför mig hur man skulle kunna sätta upp den på scenen. Kören, bestående av de tolv pigorna, bidrar naturligtvis till att romanen blir pjäsliknande.

Språkligt var denna roman en fröjd att läsa. Språket varierar mellan de olika texttyperna. Speciellt mycket tyckte jag om dikterna. Ett exempel ur en av dikterna, som jag beundrar dels för rimmen där de tre första verserna rimmar på varandra och den fjärde rimmar på sista ordet i strofen innan och dels för att den nästan är skriven på hexameter:
Så skål till kapten var än han gör sig ett namn,
hit och dit kastad på vida havets famn,
Där han långsamt skyndar mot hemmets hamn-
Odysseus ständigt vattenbegjuten!

Till de dödas rike for han vidare på färden,
Där han ville träffa folk från andevärlden,
Och då särskilt lyssna på Teiresias, en lärd en
Odysseus den förslagne suputen

Romanen var också väldigt humoristisk och jag skrattade högt flera gånger. Till exempel tyckte jag att det var kul att höra de olika historerna om Odysseus irrfärder som skiljer sig något från det man läst i Odysséen:
Rykten kom, med andra skepp. Odysseus och hans män hade supit sig fulla i den första hamn de anlöpt och mannarna hade gjort myteri, sa en del; nej, sa andra, de hade ätit en magisk växt som fick dem att tappa minnet, och Odysseus hade räddat dem genom att binda dem och bära dem ombord. Odysseus hade slagits med en jättelik enögd kyklop, sa en del; nej, sa andra, och slagsmålet handlade om en obetald nota. Några av dem hade ätits upp av kannibaler, sa en del; nej, det var bara ett vanligt bråk, sa andra, där man bitit varandra, blött näsblod och viftat med knivar och spillt blod. Odysseus var gäst hos en gudinna på en förtrollad ö, sa en del; hon hade förvandlat hans manskap till svin- inte så svårt om ni frågar mig- men sen hade hon förvandlat dem tillbaka igen eftersom hon hade förälskat sig i honom och matade honom med okända delikatessermed sina egna odödliga händer, och de två älskade till vanvett varje natt; nej, sa andra, det var bara ett dyrt horhus där han snyltade på bordellmamman.

Jag har tidigare läst två andra romaner av Margaret Atwood, Oryx och Crake och Tjänstekvinnans berättelse. Jag tyckte om båda de böckerna så jag förväntade mig att den här också skulle vara bra. Men jag blev ändå överraskad av hur mycket jag gillade den. Detta är nog det bästa jag har läst på länge. Dock tror jag att man bör ha intresse för och goda kunskaper om grekisk mytologi för att kunna uppskatta den fullt ut. Penelopiaden är ett djärvt litterärt verk som jag verkligen rekommenderar.