Den siste tempelriddaren

Jag köpte Den siste tempelriddaren av Raymond Khoury på bokrean, mest för att den var väldigt billig. Jag trodde inte att den skulle vara särskilt bra eftersom den på insidan av omslaget jämförs med Dan Browns Da Vinci-koden. Erfarenheten har visat att baksidestexter som lovar att "Om du älskade Da Vinci-koden så kommer du att älska den här." och liknande påståenden oftast är missvisande. Det som slutligen gjorde att jag köpte Den siste tempelriddaren var att jag också på insidestexten kunde läsa att den faktiskt skrevs före Da Vinci-koden, även om den kom ut efter den och det borde tyda på att den är av bättre kvalitet än de flesta andra böcker som utgivits efter Da Vinci-koden.

I Den siste tempelriddaren gör fyra ryttare klädda som tempelriddare ett anfall på Metropolitanmuseet där man har en utställning med religiösa skatter utlånade av Vatikanen. Bland annat stjäls en gammal kodmaskin. Arkeologen Tess Chaykin slår sig ihop med FBI-agenten Sean Reilly hamnar mitt i ett riskfyllt äventyr där de blir jagade av skoningslösa mördare och som tar dem från Manhattan till Turkiets bergstrakter och Greklands öar. Slutligen upptäcker de tempelriddarnas häpnadsväckande hemlighet som kan förändra hela världen.

Handlingen i Den siste tempelriddaren gör naturligtvis jämförelser med Da Vinci-koden omöjliga att undvika. Jag tyckte om Da Vinci-koden (även om jag gillade Dan Browns Angels and demons bättre) och var som sagt beredd på att bli besviken. Det blev jag dock inte. Jag tyckte faktiskt att den här romanen var minst lika bra, kanske till och med bättre än Da Vinci-koden.

Båda böckerna har, som populärlitteratur ofta har, stereotypa karaktärer. Jag hade väldigt svårt att känna för huvudpersonerna, men det gjorde inte så mycket eftersom historien var så pass bra. Språkligt var den heller inget mästerverk, men eftersom den erbjöd så mycket tankar gjorde inte heller det någonting.

Det religiösa mysteriet i den här romanen var, enligt min mening, mycket intressantare än i Dan Browns böcker. Inte minst citatet av 1500-talspåven Leo X som finns både på baksidan om boken och på insidan av boken gjorde att jag blev intresserad: Den har varit till stor nytta för oss, den här myten om Kristus. Romanen bjöd också på en del annat tänkvärt: ...men under alltsammans har religionen alltid varit bränslet som hållit intoleransen och hatets eldar brinnande. Och religionen hindrar oss från att göra saker och ting bättre...och Det enda jag kan se är den onödiga plåga och det lidande som religionen har framkallat, inte bara för mig utan för miljontals människor under århundradenas gång samt många andra liknande tankar.

Jag tycker också att det är mycket bra att man tar upp vissa fakta om kristendomen, t ex att Markus, Matteus, Lukas och Johannes evangelier faktiskt inte är skrivna av varken Markus, Matteus, Lukas och Johannes, utan av människor, som troligtvis aldrig ens träffat någon av dem, mer än 40 år senare. Hur trovärdiga kan sådana texter vara? Det är också bra att författaren tog upp kyrkomötet i Nicea, där man på 300-talet e Kr bestämde vilka texter som skulle ingå i Bibeln. De som då bestämde var i huvudsak människor som ville ha makt, och som valde ut texter som skulle göra att människorna blev lättare att få makt över. Många evangelier kom aldrig med i Bibeln, eftersom de inte passade dessa politikers syften.

Det religiösa innehållet är också anledningen till att romanen inte gavs ut när den skrevs. Författaren erbjöds massor med pengar för romanen, men på villkor att allt religiöst togs bort (jag kan verkligen inte begripa hur det skulle gå till- då blir ju inget kvar?!). Det gick han inte med på, men efter succén med Da Vinci-koden ville förläggarna gärna ge ut den.

Raymond Khoury är författare till film- och TV-manus och det märks i den den här romanen, hans romandebut. Det känns nästan som att läsa en film. Det är action och spänning hela tiden och fakta och ledtrådar levereras precis lagom i handlingen och i lagom portioner. Trots detta lyckades jag räkna ut hur den skulle sluta, eftersom den egentligen inte kunde ha slutat på något annat sätt. Trots det kändes slutet som lite av en besvikelse.