Mörkrets väg

Mörkrets väg av Michael Cox har undertiteln En bekännelse och det handlar alltså om en mördares bekännelse. I en mörk gränd i London mördas en rödhårig man och mördaren är Edward Glyver. Men bekännelsen handlar egentligen inte om mördet på den rödhårige mannen; det mordet sker bara för övnings skull. Edward Glyver har planer på att mörda en annan man och romanen är en bekännelse till det. I tillbakablickar får man veta vad som har hänt och vad som leder till att Glyver vill mörda den mannen.

I baksidestexten står Vår oberäknelige berättare tar med oss på en gastkramande resa djupt ner till skumma viktorianska gränder, opiumhålor och snuskiga bordeller fulla av förtappade kvinnor, men också till det förtjusande godset Evenwood och det tyckte jag lät väldigt intressant. Romanens första mening, Efter att ha tagit livet av den rödhårige gick jag till Quinn's* och intog en ostronsupé. (som också citeras på framsidan) känns också väldigt lovande

Tyvärr håller inte romanen riktigt vad den lovar i baksidestexten. Jag är inte särskilt förtjust i romaner som skrevs i 1800-talets England, t ex romaner av Jane Austen eller systrarna Brontê, eftersom jag tycker att de är ganska ointressanta och intetsägande. Det intresserar mig inte att läsa om fina damer och herrar som går på picnic eller om den högttravande kärlek som romanerna ofta handlar om. Undantaget är Dickens, eftersom jag tycker att han också lyckas skildra Londons slum och dess människor på ett bra sätt.

Mörkrets väg jämförs naturligtvis med Dickens och jag hade därför hoppats på att en modern roman om den tiden skulle kunna skildra Londons slum på ett ännu bättre sätt. Men faktum är att den knappt alls utspelar sig på bordeller och i opiumhålor. Ett besök i en opiumhåla, vilket skildras på ca en sida (av 577) tycker jag är lite för lite för att ens nämnas i baksidestexten. Bordeller är dock mer förekommande, men det handlar mest om att Edward träffar sin flickvän och handlar inte så mycket om bordellerna i sig.

Det finns dock också likheter med Dickens och jag föreställer mig att han varit en stor inspirationskälla för författaren. Edvards sökande efter sin identitet påminner en del om Oliver Twists och det finns ett flertal allusioner till verk av Dickens, t ex omnämns i förbigående en karaktär vid namn Sykes och en karaktär läser tidningsutgåvan av David Copperfield.

Författaren borde ha insett att han skulle komma att jämföras med Dickens, men också att han skulle komma till korta jämfört med Dickens. Ändå kan jag inte låta bli att beundra ambitionen. Det är helt uppenbart att författaren har lagt ner väldigt mycket arbete på romanen och att han har stora kunskaper om det viktorianska England och även kunskaper i litteratur och mytologi. Det märks att romanen är väl genomarbetad och planerad (det står på baksidan att han planerat den i 30 år).

Tyvärr är det också till nackdel för romanen. Jag kan på sätt och vis förstå att man om man hållit på så länge och lärt sig så mycket vill ha med så mycket som möjligt av det man kan och vet, men som författare måste man lära sig att sålla. Allt för mycket information gör den här romanen bitvis seg och tröttsam att läsa.

Den är också skriven på ett sätt som imiterar 1800-talsromaner. Det är skickligt gjort att imitera det sätt som man skrev på den tiden, men samtidigt blir det ibland lite tungläst eftersom språket är lite krångligare och orden lite svårare (det var faktiskt ett par ord som jag inte förstod och det hör inte till vanligheterna). Typiskt för 1800-talsromaner (enligt min mening) är att handlingen inte drivs framåt med något vidare tempo, utan saker ältas om och upprepas och det gör också att den här romanen känns seg att läsa.

Ett annat speciellt drag i den här romanen är den låtsade autenticiteten. Boken inleds med ett förord från en fiktiv utgivare och i förordet ges intrycket av att romanen är skriven av Edvard Glyver själv och funnen många år senare. Samma drag användes t ex i Robinson Crusoe, men det är skillnad på läsare på 1700-talet och på 2000-talet. På 1700-talet trodde läsarna att romanen var ett vittnesbörd från en skeppsbruten, men läsarna på 2000-talet vet bättre än så. Dock tror jag inte att författaren egentligen velat få sina läsare att tro det som står i förordet; det inser han nog att de inte gör.

Jag tycker därför att det var ett ganska intressant drag, men något som hör ihop med det är fotnötterna. Romanen är full av fotnötter om alla möjliga saker, som på vilken adress en nämnd pub ligger och vilka personerna är. Eftersom det står "reds.anm" efter varje fotnot verkar det som att det är ytterligare ett försök att få romanen att verka autentisk och för författaren att få med ännu mer av sina kunskaper. I början läste jag även fotnötterna, men eftersom de inte har något att tillföra berättelsen började jag hoppa över dem och jag läste bara de som översatte de latinska titlarna, för de var de enda som hade någon funktion. Att läsa fotnötterna störde läsningen alldeles för mycket.

Nu kan man ju lätt tro att den här romanen inte var särskilt bra, men handlingen var faktiskt rätt intressant. Det är väl i och för sig ingen ny historia, men det är ändå en intressant berättelse. Men det är lite för mycket på sidan om som överskuggar handlingen och som gör att romanen bitvis blir tung och seg. Men bitvis är den också riktigt bra. Är man intresserd av att läsa om 1800-talets London tycker jag dock att Sugar- kvinnan som steg ut ur mörkret är bättre än den här.