I en klass för sig

I en klass för sig är Curtis Sittenfelds debutroman och den handlar om 14-åriga Lee som börjar på internatskolan Ault. Hon har själv valt att börja där, men när hon väl har börjat har hon svårt att passa in bland de rika ungdomarna. Hon är där på stipendium, vilket hon håller hemligt för att passa in. Men det är svårt och jobbigt att försöka vara någon man inte är. Lee blir lite av en observatör snarare än en deltagare.

Romanen utspelar sig under de fyra år som Lee går på Ault och under den tiden hinner Lee förändras ganska mycket. Ibland är hon inte någon särskilt trevlig person och många gånger suckar jag över de val hon gör. Men det kanske är just det som gör att hon känns så mänsklig. Jag känner också så väl igen mig själv i Lee och även i en del av hennes upplevelse. Bitvis kunde det lika gärna ha varit en beskrivning av en händelse i min ungdom. Därför tror jag att det här är en uppväxtskildring som både vuxna och ungdomar kan känna igen sig i. Det finns också en hel del att diskutera och resonera över.

Det är Lee själv som berättar sin historia, fast ur ett vuxenperspektiv. Det lyser igenom då och då genom att Lee avslöjar saker som ska hända i framtiden. Det är ett grepp som nog inte skulle ha saknats i romanen om det inte funnits där, men eftersom det gör det tycker jag att det i alla fall ibland gör att man reflekterar över saker som man kanske inte annars skulle ha tänkt så mycket på. Exempelvis så resonerar Lee på ett par ställe över vad som kunde ha hänt om hon hade agerat på ett annat sätt och det fick i alla fall mig att reflektera över en del val som jag gjort i livet. Det leder visserligen inte till något eftersom man inte kan göra något ogjort, men det kan i alla fall vara bra att tänka på någon gång ibland.

Att romanens sträcker sig över en ganska lång tid i huvudpersonens liv gör att det inte går att ta med allt som händer personen. Därför kändes den här romanen ibland lite fragmentarisk och den lämnar då och då en del lösa trådar. Det känns ibland mer som enstaka nedslag i en persons liv utan sammanhang med andra händelser. En del av dessa händelser har ingenting att göra med handlingen- att händelser i början av romanen ska leda fram till något i slutet av romanen- men det är naturligtvis relevant om man ser romanen som en utvecklingsroman. Det gör jag och därför störs jag inte så mycket av att det skrivs om en lärare som Lee har problem med under andra året och som sedan försvinner.

När jag hade läst ungefär halva den här romanen tänkte jag att jag önskade att den aldrig skulle ta slut. Men samtidigt så ville jag hela tiden läsa vidare för att få veta hur det skulle gå för Lee. Jag ville veta hur det skulle gå för henne med vänskapen och kärleken. Kommer hon att få någon riktigt vän? Hur ska det gå med henne och Cross, killen som hon är förälskad i på avstånd? Det var därför svårt att lägga ifrån sig boken, fast jag egentligen inte ville att den skulle ta slut.

När jag väl hade läst ut den upptäckte jag att den inte egentligen tog slut. Den här romanen lämnade efter sig en känsla av obehag, saknad och sorgsenhet. Inte på grund av att den slutar olyckligt eller så; det bara är den känsla som romanen som helhet skapar. Det är ingen trevlig känsla och jag kunde inte direkt börja läsa en ny bok när jag hade läst ut den här. Den var helt enkelt svår att slå ur tankarna och är säkert också svår att glömma i längden. Så trots de känslor den efterlämnade så är detta bland det bästa jag läst på länge.