Rätt inställning till regn

Rätt inställning till regn av Alexander McCall Smith är den tredje boken om Filosofiska söndagsklubben och filosofen Isabel Dalhousie. I den här boken kommer några amerikanska släktingar och hälsar på, hon blir bekant med ett amerikanskt par och hon bestämmer sig för att köpa en lägenhet till sin hushållerska Grace.

Det händer inte speciellt mycket i den här romanen, men den är ändå väldigt lättläst och intressant. Många av Isabels filosofiska funderingar är intressanta att själv fundera över. En fundering om val av politiker håller jag med om Vi väljer allt yngre politiker för att de är slipade och gör sig bra på teve. Men egentligen borde vi söka efter visdom och välja människor som förvärvat den; sådana människor gör sig i allmänhet inte på teve; de är ofta grå, rynkiga och eftertänksamma. Det får mig också att tänka på en viss populär hundtränare som gör sig bra på TV, men som helt saknar visdom och kunskap. Alla som gör sig bra på TV har inte något vettigt att komma med.

Ett tema i den här romanen var skotsk historia och det gillade jag. Jag kan inte speciellt mycket om skotsk historia, så nu har jag lärt mig lite mer än jag visste innan. Dock ställer jag mig lite frågande till följande påstående: 'Det är en föröisk sång om en skotsk soldat i Sverige. Skottarna for dit för länge sen- på inbjudan till skillnad från de flesta brittiska soldater...' 'Jag känner till allt det där' sade Isabel. 'Det är därför man träffar på skotska namn i Sverige. Macpherson och liknande. Som numera är svenska.' Jag känner inte till några svensk-skotska namn och någon Macpherson (eller liknande)har jag inte hört talas om i Sverige.

Den här boken hade ett lite överraskande slut som jag inte förutsåg skulle komma, men det gjorde mig intresserad av att läsa vidare om Isabel Dalhousie och hennes familj och vänner. Förhoppningsvis hittar jag fler böcker i serien på bokrean, där jag fyndade dessa tre första.

Pythians anvisningar

Den tredje boken i serien om Victoria Bergmans svaghet av Jerker Eriksson och Håkan Axlander-Sundquist heter Pythians anvisnigar och i denna sista bok får vi upplösningen på alls de mord med kopplingar till varandra som skett i de övriga böckerna. I den här boken försöker Sofia lösa sina problem med själv-terapi. Jeanette Kihlberg och hennes kollega Jens Hurtig letar efter Victorias dotter Madeleine.

Jag gillade hela den här serien, men denna sista bok är nog den svagaste i hela serien. Denna är inte lika spännande som de övriga och jag tycker inte heller att upplösningen känns helt trovärdig och det känns som att det finns några lösa trådar. Men den var i alla fall inte förutsägbar, vilket helt klart är ett plus.

Det jag dock hade förutsett och väntat mig, d v s en uppgörelse mellan Jeanette och kvinnan hon har ett förhållande med, inträffade aldrig och det känns lite snopet.

Romanen är dock välskriven och eftersom den är lättläst med korta kapitel så gick det väldigt fort att läsa ut den. Den var spännande och otäck. Som helhet är de tre romanerna mycket bra och läsvärda. Jag måste också nämna att jag verkligen gillade omslagen till alla tre romanerna.

Pojken som slutade gråta

Jag har nu lyssnat klart på Pojken som slutade gråta av Ninni Schulmann. Detta är hennes andra bok och även i denna är journalisten Magdalena Hansson huvudperson. Ett hus brinner ner och dagen efter avlider en kvinna av skadorna hon ådrog sig i branden. Branden visar sig vara anlagd och snart inträffar ytterligare en brand. Magdalena kan förstås inte låta bli att engagera sig i bränderna.

Jag gillade Ninni Schulmanns debutroman, Flickan med snö i håret, men denna når inte alls upp till samma nivå (vilket i och för sig kan bero på att jag läste den förra och lyssnade på den här). Men detta är ändå en helt okej roman. Som de flesta deckare är den förstås delvis ganska förutsägbar, men det tog ändå ett tag innan jag räknade ut vem mordbrännaren var.

Det bästa med romanen är, precis som med den förra, karakärerna och personbeskrivningarna. Karaktärerna känns trovärdiga, även om vissa av dem rent av är ganska tråkiga (fast det är förstås det som gör dem realistiska). Möjligen tycker jag dock att det kanske är lite väl många karaktärer som får mer plats än nödvändigt. Fast i den förra boken gillade jag Magdalena, men i denna börjar jag reta mig på henne. Det jag gillade med den förra romanen var relationerna mellan människorna, men det saknar jag lite grann i den här.

Även om denna roman inte nådde upp till samma nivå som den föregående så kommer jag alldeles säkert också att läsa Ninni Schulmanns nästa roman och hoppas på att den kommer att vara mer som den första.

Radhusdisco

Radhusdisco av Morgan Larsson är en verklig trip down memory lane för mig, och säkert också för många andra. Den handlar om Morris, som växer upp på 80-talet. Vi får följa honom genom hela skolgången från lågstadiet tills han gått ut högstadiet. Morris växer upp i ett radhusområde i Trollhättan i en helt vanlig familj. Det mesta handlar om skolan, kompisar och tjejer.

Detta är en roman som är härligt fri från alkoholiserade föräldrar, dysfunktionella relationer, narkotikamissbruk, sexuella övergrepp och elände. Det är en charmig roman med mycket humor och värme. Och ett stort plus är den tydliga tidskänslan. Eftersom jag växte upp på 80-talet så är ju igenkänningsfaktorn hög. Dock inte bara när det gäller de tidstypiska fenomenen som moviebox, axelvaddar, Salomonryggsäck och tidningen OKEJ, utan även i Morris tankar och funderingar.

Precis samma bryderi som Morris hade jag när jag var barn: Tydligen var det ett ärr jag hade fått på knäet. I alla fall kallade mamma och pappa det så. Själv kunde jag varken få det till ett ärr eller någon annan bokstav, hur mycket jag än tittade.

Morris beskrivning av att springa i korridorer med röda tegelväggar när han gick på miniorerna kändes precis som att förflyttas till Broselsgårdens krypta och dess korridor med röd tegelvägg, där jag gick på miniorerna. Morris idé om bokstäver påminner också en del om mig själv som barn: Ibland när jag själv skrev kunde jag se att ett visst "e" till exempel såg elakt ut, och ett annat "e" såg väldigt snällt ut. Gjorde jag ett elakt "e"försökte jag alltid sudda ut det, eller skriva över det tills det blev snällt. Jag har visserligen inte haft några fixa idéer om snälla och elaka bokstäver, men jag var alltid mycket noga med att inga ord skulle stå ensamma på en rad.

Mamma hade önskat att även jag skulle heta Mattias, men pappa menade att det var ett sådant namn som föräldrar gav sina barn när de inte kom på något annat får mig att tänka på när jag och min kompis satt och räknade antalet Mattias (och Magnus) i skolfotokatalogen, för att vi tyckte att det var ett så vanligt namn.

Morris skolgång påminner också en hel del om min egen. Vi hade också en väldigt stökig klass på högstadiet och självklart fick vi också se filmer med skrämselpropaganda mot att röka och snusa, vilket jag tror att alla som gick i skolan på 80-talet fick göra. Precis som på Morris funkade det, men på många andra fick det nästan motsatt effekt.

Den här boken är enkelt och rakt skriven och det är omöjligt att inte tycka om Morris. Jag hade verkligen svårt att lägga ifrån mig boken och läste ut den på ett par dagar, så mycket gillade jag den.

Motsatsen till kärlek

Jag funderade mycket fram och tillbaka om jag skulle köpa Motsatsen till kärlek av Julie Buxbaum eller inte. Jag gillade omslaget, men baksidestexten sa inte så mycket om boken, men till slut köpte jag den i alla fall.

Den handlar om Emily som har en trevlig pojkvän, en fin lägenhet på Manhattan och ett välbetalt jobb som advokat. Men så gör hon slut med pojkvännen för att hon inte vill att han ska fria till henne. På jobbet känns allt fel och hon har en dålig relation till sin pappa och mamman dog när hon var 14. Hon har en bra relation till sin farfar, fast han är gammal och sjuk. Allt detta leder till att Emily bestämmer sig för att ta kontroll över sitt liv.

Detta var en lättläst roman med ett enkelt språk och korta kapitel. Den var mindre chic lit än vad jag trodde att den skulle vara, men det var inte heller någon djup roman. Egentligen var den ganska lagom. Lagom mycket sorg, lagom mycket kärlek och lagom mycket humor.

Metro 2033: Den sista tillflykten

När jag hittade Metro 2033: Den sista tillflykten på bokrean tilltalades jag främst av att det är en science fiction- roman av en rysk författare. Jag gillade också idén med att romanen utspelar sig i Moskvas tunnelbana efter ett krig som gjort jordens yta obeboelig. Romanens huvudperson Artiom bor på tunnelbanestationen VDNCh, som hotas av underliga varelser som uppstått i kriget. Artiom måste ge sig ut på en farlig vandring i metrons mörka tunnlar för att rädda dem. I människornas kamp för att överleva i metron har det på tunnelbanestationerna bildats små stater med egna ideologier och styrelseskick och på sin vandring får Artiom inblick i flera av dem.

Just detta med att det har bildats en egen liten värld, där det finns både handelsförbund, ett nazistiskt Fjärde rike, kommunister och Jehovas vittnen m m tycker jag är det mest intressanta med romanen. Jag är som vanligt mest intresserad av de religiösa tankegångarna: 'Därför dömde Gud Adam till döden. Så småningom åldrades Adam och dog, men först förde han vidare sin synd till sina barn, och därför åldras även vi och dör. Och så sände Gud sin förstfödde son, Jesus, för att denne skulle lära människorna sanningen om Gud. Genom att bli dödlig och offra sitt eget liv i människornas ställe ville han befria mänskligheten från synd och död.' Artiom tyckte att det lät som en mycket besynnerlig idé. Varför först döma alla till döden, och sedan offra sin egen son för att allt skulle bli som förr? Gud var väl ändå allsmäktig?

När Artiom träffar på några som tillber den Stora masken kommer också några intressanta tankar om religion: "Jag försöker inte analysera min tro ur en psykologisk synvinkel, det vill jag helt enkelt inte. Och för mig är den mindre en fråga om vetskap än om vardagligt beteende. Min tro består inte i att jag är uppriktigt övertygad om en högre makts verkliga existens, utan i att jag följer de föreskrivna buden, ber min kvällsbön och går i kyrkan. Det får mig att må bättre, jag känner mig lugnare." 'Så är det...' Åldringen tystnade. 'Och?' utbrast Artiom efter en kort paus. 'Det finns inget "och". Det är oviktigt om jag tror på Stora masken eller inte. Men de bud som läggs i dess gudomliga mun kommer att leva i århundraden. Mer behövs inte; man skapar en gud och ger honom de rätta orden. Och tro mig, Stora masken är inte sämre än andra gudar och kommer att överleva många av dem.'

Jag gillade också författarens liknelse mellan livet och metron: Tillvaron hade inte mer att bjuda på- endast en tom, mörk tunnel av utmätt tid, genom vilken varje människa måste irra i blindo från stationen 'Födelsen' till stationen 'Döden'. Den som sökte en tro var helt enkelt ute efter ett sidospår längs sträckan. Men det fanns bara två stationer, tunneln hade byggts enkom för att förbinda dessa med varandra och det kunde inte finnas några förgreningar däremellan.

Det är en mörk och hotfull värld och man måste nog gilla postapokalytiska och dystopiska berättelser (vilket jag gör) för att uppskatta den här romanen. Den är spännande och actionfylld, samtidigt som den också kan kännas lite långsam och långtråkig. Fast jag antar att livet i metron skulle bli rätt enformigt efter ett tag. Det känns ibland som att läsa en film, eller kanske ett dataspel (vilket kanske inte är så konstigt, eftersom boken också blivit dataspel).

Språket är bra och jag gillar att den har lite drag av grekisk mytologi. Dock känns romanen ändå väldigt rysk och påminner mycket om de (få) ryska romaner jag läst. Speciellt detta med namnen känns mycket ryskt. Alla personer har ett namn, men de har också ett eller flera smeknamn och det gör att det kan kännas förvirrande. Dock upplevde jag det inte som lika förvirrande i den här romanen som jag gjorde när jag läste Brott och straff.

Dock saknar jag lite realism. Jag är lite tveksam till att det skulle skapas sådana monster som t ex pterodaktyler och trearmade och huvudlösa figurer på bara 20 år efter ett kärnvapenkrig. Det kan jag dock bortse ifrån för handlingens skull. Det jag dock skulle ha velat ha mer förklaringar till är mer praktiska saker. Hur får de vatten (borde inte det också vara kontaminerat?), hur får de ström? var går de på toaletten? vad gör de med avföringen? etc.

Lite irriterade jag mig också på kartan över den framtida metron, med alla de olika förbunden o s v, som finns på insidan av bokens pärm. Den stämmer inte överens med de vägar som huvudpersonen tar och det verkar som att vissa stationer inte finns på kartan och några har andra namn, så det är väldigt svårt att följa huvudpersonens vandring på kartan. Det förstör dock inte själva handlingen.

Jag saknar också kvinnor i romanen. Huvudpersonen är manlig och alla andra personer han kommer i kontakt med är män. Visst, det förekommer någon kvinna vid något marknadstånd och någons fru får en liten roll då och då, men kvinnorna är verkligen obetydliga bifigurer i den här romanen.

Men trots att det fanns en del minus med romanen så gillade jag den och jag kommer absolut att läsa uppföljaren.

Nattfåk

Nattfåk av Johan Theorin handlar om familjen Westin som flyttar från Stockholm till gården Åludden på norra Öland. Men på Åludden, som är byggt från virke från en förlist båt, har många underliga dödsfall inträffat och man kan inte flytta in där utan att något hemskt händer. Och det händer naturligtvis också denna familj, som dessutom har ett outrett dödsfall i familjen. Den handlar också om polisen Tilda, som är dotterdotter till Gerlofs bror. Gerlof, som vi fick lära känna i Skumtimmen, spelar även i den här romanen en ganska avgörande roll i att lösa fallet.

Detta är en deckare, thriller och spökhistoria i ett. Personligen tycker jag dock att spökhistorien är helt överflödig och jag blir snarare irriterad än skrämd. Jag tycker också att det kanske är lite för många trådar som ska vävas ihop och avsnitten från Åluddens historia känns helt onödiga. Att någon fött ett dödfött, oäkta barn på vinden har ingen som helst betydelse för berättelsen i nutid.

Språket är helt okej, fast jag gillar inte riktigt uppläsaren den här gången heller (samma uppläsare som i Skumtimmen). Den här romanen är bättre än den föregående, men bra tycker jag inte att den är. Dels är det spökhistorien som gör att jag är tveksam och dels slutet. Det blev ett ganska rörigt slut eftersom det var så många människor ute i fåken (en öländsk vinterstorm), men slutet var i alla fall inte oklart. Dock var det ganska oklart hur Gerlof kom fram till de slutsatser som gjorde att allt reddes ut.

Karaktärerna är ganska stereotypa och jag gillar egentligen inte någon av dem. Speciellt inte huvudpersonen Joakim Westin, som jag tycker har stora brister som förälder. Främst för att han inte berättar för sina barn att deras mamma är död, utan bara säger att hon är borta, men också för att han lämnar sina barn ensamma i huset och går ut långa stunder. Polisen Tilda är väl egentligen den enda som jag kan sympatisera med och Gerlof har jag inget emot, även om jag inte kan påstå att jag gillar honom.

Jag var inte överförtjust den här romanen, men det kändes ändå ganska passande att lyssna på slutet av den under ett par dagars norrländsk snöstorm. Eftersom jag inte gillat vare sig Skumtimmen eller Nattfåk särskilt mycket är jag inte säker på om jag kommer att läsa/lyssna på fler romaner av Johan Theorin, men gissningsvis så kommer jag säkert att göra det (troligtvis lyssna).

Hundar, hus och hjärtats längtan

Hundar, hus och hjärtats längtan av Lucy Dillon handlar om Juliet, som har förlorat sin man och isolerar sig i huset som de köpt för att renovera. Hennes mamma lyckas få henne att börja gå ut på hundpromenader och utan att hon riktigt vet hur det gått till har hon fått ansvar för ett antal hundar och katter i området. Med hjälp av Lorcan, inneboende hos de livliga och högljudda grannarna, börjar hon också renovera huset. Juliets syster lever ett perfekt liv, men hon saknar värme och gemenskap i sitt äktenskap.

Detta är en fristående uppföljare till Ensamma hjärtan och hemlösa hundar, men är kanske lite mera sorglig och allvarlig än den föregående. Detta är dock på alla sätt och vis en feel good-roman- den är förutsägbar, lättläst och slutar lyckligt- och som sådan är den helt okej. Jag gillar förstås att hundar spelar en viktig roll i romanen, men det finns en del saker som jag retar mig på. En sådan sak var följande replik: 'Löper hon?' Juliet fick anstränga sig för att låta artig, trots att hon visste att alltihop var hennes fel. 'Borde hon ens vara ute?' Jag har flera gånger haft denna diskussion på ett engelsk hundforum och attityden att löptikar inte har rätt att gå ut irriterar mig något enormt.

Jag retar mig också på att översättaren inte har tillräckliga hundkunskaper och översatt old english sheepdog, vilket är ett rasnamn, men gamla engelska fårhund. Att författaren gillar hundar är det dock ingen tvekan om. I sitt tack i slutet av romanen skriver författaren Att ha en hund att gå ut med är som att ha en personlig tränare, fast ingen skriker på en och man slipper avgifter. Man kan inte smita undan sitt dagliga träningspass när den fyrbente tränaren vänder upp blicken och ser på en med sina olyckliga 'gå ut med mig!-ögon', men har man väl kommit utanför dörren är friska luften gratis och de skiftande vyerna och samtalen så mycket bättre än de man skulle ha haft på ett svettigt löpband. Det håller jag med om och jag gillar också att författaren också uppmuntrar folk som inte har egen hund att gå ut med hundar på något hundstall. Detta är ju inte så vanligt i Sverige, men i England är det det och ju fler som engagerar sig desto bättre.

Hotellet i hörnet av bitter och ljuv

Jag har nu läst Hotellet i hörnet av bitter och ljuv av Jamie Ford. Jag köpte den på bokrean (mest för att jag gillade omslaget), men har nästan ångrat det då jag inte alls har känt för att läsa den. Men när jag väl började läsa ångrade jag inte längre att jag köpte den.

Romanen utspelar sig i nutid (80-talet) och dåtid (40-talet) och huvudperson är Henry, som är amerikansk kines i Seattle. Som barn lär han känna och förälskar sig i Keiko, som är japansk amerikan. Efter Pearl Harbor hamnar Keiko i interneringsläger, men Henry finns fortfarande där för henne. De förlorar dock kontakten, men när man hittar tillhörigheter från japanska familjer som internerats på Hotell Panama beger sig Henry dit för att leta efter något från sitt förflutna.

Jag tyckte väldigt mycket om den här romanen och det gick väldigt fort att läsa den (jag gillar när det är korta kapitel). Detta med interneringen av japaner känner jag naturligtvis till, men det är en mindre känd del av amerikansk historia och jag har inte läst speciellt mycket om det (dock tror jag att Snow Falling On Cedars av David Guterson handlade om det) och det var intressant att läsa om det.

Det mest intressanta i denna roman var dock relationerna. Relationen mellan Henry och Keiko, naturligtvis, men också om relationen mellan Henry och hans föräldrar, Henrys relation till sonen och hans relation till den avlidna hustrun, Henrys relation till den svarte jazzsaxofonisten Sheldon o s v. Att läsa om olika möten mellan kulturer är naturligtvis också intressant. Detta är en roman som jag verkligen kan rekommendera.
 

The Other Side Of Dawn

Den sjunde och sista boken i John Marsdens Tomorrow-serie heter The Other Side Of Dawn och kriget håller på att närma sig en upplösning. Ellie och hennes vänner får en uppgift av "kiwisarna" d v s Nya Zeelands armé- de ska skapa så mycket problem de kan för fienden. Det lyckas de bra med, men Ellie kommer också ifrån de andra.

Jag gillade denna sista bok i ungdomsserien och det känns skönt att allt slutligen fick en upplösning och dessutom en upplösning som känns trovärdig, d v s inte något "and they lived happily ever after". Man inser att de erfarenheter de gjort under kriget har förändrat dem för alltid och att de aldrig kommer att glömma.

Jag tyckte att detta var den absolut bästa boken i serien, delvis beroende på att den har en bra balans mellan spänning och reflektion. Men främst gillar jag den för att jag gillar slutet. Det känns dock som att romanen har två möjliga slut och jag vet faktiskt inte vilket jag hade föredragit. Det hade kunnat bli ett bra slut efter Ellies konfrontation på Tailor's Stitch, dock lite mörkare än det faktiska slutet, som kanske känns lite osannolikt och förutsägbart (men det är ju trots allt en ungdomsroman).

Suzi Dougherty har varit en mycket bra uppläsare med inlevelse och engagemang genom hela serien.

Himmel

När jag gick på universitetet läst jag Underdog av Torbjörn Flygt och tyckte att den var helt okej, men inte jättebra. Men när jag hittade Himmel av samma författare på bokrean bestämde jag mig för att köpa den och nu har jag också kommit mig för att läsa den. Och jag gillade verkligen den här boken.

Den handlar om ett flertal olika personer vars vägar korsas, men de lever i olika världar. Den handlar om Louise och Fredrik, med lyckade karriärer och gott om pengar, men ändå är de inte lyckliga och en av dem är ständigt otrogen. Den handlar om Parvaneh, som blir misshandlad av sin man och som bestämmer sig för att förändra sitt liv och hon möter Amir när hon läser svenska för invandrare. Lena är gift med Janson som en gång spelat bort allt de ägde, men hon tror att han har slutat. Det har han inte.

Detta är en roman om elände och på ett sätt känns det som att han beskriver ett elände som existerar bara för att han skriver om det och man känner igen sig i mycket. Detta är en ganska förutsägbar roman, men även om man vet vad som kommer att hända så lyckas författaren hålla intresset vid liv. Kanske gillade jag den här romanen bättre än Underdog för att den utspelar sig i nutid istället för på 70-talet. För den känns verkligen aktuell och nutida, samtidigt som karaktärerna på ett sätt känns tidlösa.

Jag gillar Flygts språk och jag tycker speciellt att han lyckas bra med "invandrarspråket". Ibland får jag tänka till för att förstå vad han menar, men så är det ju också när man lyssnar på någon med brytning. Jag tyckte att det här var en mycket bra roman och trots att den är sorglig, så känns den också som en feel good-roman.

The Night Is For Hunting

The Night Is For Hunting av John Marsden är den sjätte boken i Tomorrow-serien och precis som de andra så har jag lyssnat på den som talbok. I den här boken är Ellie och de andra fortfarande kvar i Stratton, men på grund av en sammandrabbning med fiendesoldater ger de sig iväg tillbaka till Hell, fast denna gång har de också sällskap av några av de barn som de stötte på i Stratton. Efter vissa problem kommer de fram och trots att de känner sig trygga där måste de också ge sig iväg utanför den tryggheten och de råkar naturligtvis ut för en del äventyrliga händelser.


Detta är nog den bästa av böckerna hittills och mycket beror det på att de kommer in nya karaktärer som rör upp saker och ting lite. De karaktärer som man redan lärt känna har visserligen förändrats under seriens gång, men de började kännas lite välbekanta och tråkiga så nya karaktärer känns bra. Den här boken har en precis lagom blandning av action och spänning och känslor och funderingar. Man börjar också känna att det kanske börjar närma sig slutet av kriget.

Suzi Doherty är fortfarande mycket bra som uppläsare. Hon läser med inlevelse och  engagemang.

Flickan med snö i håret

Flickan med snö i håret är Ninni Schulmans debutroman. Det är en svensk deckare och för att vara en sådan tyckte jag faktiskt att den var riktigt bra. Jag gillade huvudpersonerna och den kändes ganska autentisk. Den utspelar sig i Hagfors, Värmland dit Magdalena flyttar tillbaka med sin lilla son efter en svår skilsmässa. Romanen handlar också om poliserna Petra och Christer, som får fullt upp när en ung flicka försvinner under nyårsnatten och en annan flicka hittas mördad.

Jag gillade som sagt den här romanen och mycket beror det nog på att den utspelar sig i en liten stad i Värmland. Det känns som en omväxling till alla brott i storstäderna och livet i lilla Hagfors skildras på ett sätt som känns äkta. Dock kunde de kursiva avsnitten där ett traffickingoffer får komma till tals helt överflödiga (något som kan skyllas på Mons Kallentoft?).

Egentligen är det inte brotten och deras upplösning som är det intressanta i den här romanen, utan relationerna mellan människorna. Jag är ju inte speciellt förtjust i deckare, men jag kommer säkert att läsa fler böcker av Ninni Schulman.

Burning For Revenge

Den femte boken i John Marsdens Tomorrow-serie heter Burning For Revenge och i den utför Ellie och hennes vänner en lyckad attack på flygplatsen i Wirrawee och måste fly från området. De beger sig till Ellies mormors hus i den i stort sett sönderbombade staden Stratton, men det visar sig snart att de inte är alldeles ensamma där.

I början tyckte jag att den här boken var lite långtråkig. Det var lite för mycket action och den kändes inte alltid helt realistisk. Det hände inte heller så mycket i mitten av boken, men händelserna i Stratton gör ändå att man blir nyfiken på de överlevande som finns där. Slutet är dock riktigt bra.

Det som gör boken intressant är egentligen, precis som med de förra, karaktärernas utveckling. I den här boken håller de sig ganska mycket för sig själva och man får se en mörk sida av Lee som inte märkts så mycket tidigare. Kevin bryter ihop och blir en börda i deras attack mot flygplatsen, men de övriga tar hand om honom. Ellie och Homer blir nästan apatiska, medan Fi i stort sett förblir densamma.

Det är samma uppläsare, Susan Doherty, på den här som på de övriga och även här gör hon ett bra jobb.

Dödergök

Jag har nu läst Dödergök av Katarina Wennstam. Jag har tidigare läst Smuts av samma författare och den gillade jag, så när jag hittade den här boken blev jag sugen på att läsa den. Den handlar om Maria Allende som med sin man och lilla dotter köper ett hus i en Stockholmsförort. Men det perfekta huset visar sig gömma på en hemlighet- i huset har en kvinna levt med ständig misshandel från sin man och hon dog även i huset. Maria, som är arbetslös journalist, blir intresserad och börjar gräva i fallet. Parallellt med detta jobbar åklagaren Madeleine Edwards med ett hedersmordsfall.

Detta var en lättläst bok som gick väldigt snabbt att läsa. Den var kanske inte speciellt välskriven, men jag ville i alla fall hela tiden läsa vidare för att få veta hur det skulle gå (även om jag tidigt räknade ut vad som hade hänt). Författaren verkar insatt i ämnet och historien drivs framåt på ett bra sätt. Dock känns det ibland som ett frosseri i elände, men ger också en del att tänka på gällande svenskt rättsväsende och även om fördomar inom rättsväsendet.

Jag gillade den här romanen, just för att den var lättläst och hade bra driv. Tydligen är detta den andra delen i en trilogi om Madeleine Edwards och då jag redan läst Smuts och nu denna så kommer jag med all sannolikhet att också läsa den tredje delen. Det är dock alldeles möjligt att läsa romanerna separat; det tog ett tag innan jag kom på att den hörde till samma serie.

Darkness Be My Friend

Darkness Be My Friend är den fjärde boken i John Marsdens Tomorrow-serie. I denna bok åker ungdomarna tillbaka till Hell, fast den här gången tillsammans med ett antal nyazeeländska soldater. Deras uppgift är att vara guider till soldaterna, men när de och Lee försvinner på ett uppdrag i Wirrawee ger sig de andra iväg för att leta efter dem. De börjar också planera för att genomföra en attack på flygplatsen utanför Wirrawee, men det går inte riktigt enligt planerna.

Jag tycker inte att den här boken är lika bra som den förra, men den är på ett sätt väldigt intressant ur en psykologisk synvinkel. Homer, som brukar vara den som får goda idéer får här idéer som inte är så kloka, men som han envist håller fast vid. Lee har blivit väldigt hämndlysten och både Kevin och Fi mår psykiskt dåligt av kriget, men hanterar det på lite olika sätt.

Just denna utveckling av karaktärerna är nog ganska ovanlig för äventyrs- och ungdomsromaner, men det är nog också det som gör att den här serien har blivit så populär. Jag gillar den i alla fall därför. Och för att den är väldigt spännande, förstås. I den här boken lyckas ungdomarna inte lika bra med sina attacker mot fienden och det gillar jag, för jag har tyckt att de har varit nästan lite för duktiga och framgångsrika i de tidigare romanerna. Men spänningen finns där förstås ändå.

The Third Day, The Frost

Third Day, The Frost är den tredje boken i John Marsdens Tomorrow-serie. I den här boken befinner sig ungdomarna återigen i Hell, men trots att de har olika känslomässiga problem av vad de gjort börjar de känna sig rastlösa. De bestämmer sig för att bege sig till Cobbler's Bay för att se om de kan göra någon skada för fienden. Det blir ett farofyllt uppdrag och Ellie visar återigen prov på sin viljestyrka, men denna gång lyckas de inte riktigt lika bra med att komma undan efter sitt terroristdåd.

Detta är kanske den mest spännande romanen hittills och det känns som att den är mer strukturerad än de tidigare. Det är spännande att läsa (eller i mitt fall, höra, eftersom jag lyssnade på den) om deras planer och genomförandet, fast kanske mest spännande om flykten efteråt. Det är också kul att återse en gammal bekant. Det är väldigt intressant att se hur de olika karaktärerna förändras med tiden, samtidigt som de också har kvar grunden i sin personlighet.

Det är samma uppläsare i den här boken som de övriga och jag tycker fortfarande att hon är väldigt bra. Jag gillar hennes australiensiska dialekt och hon läser med inlevelse (som i och för sig känns lite barnslig ibland, men det är ju en ungdomsroman).

Baristas- tredje boken

Baristas- tredje boken är den sista delen i Denise Rudbergs undgdomsserie och handlar om Ludvig, Nicolas och Ruben som jobbar på kaffebaren Pronto. I den här boken har det tagit slut mellan Ludvig och Viki, vilket gör att han börjar festa allt mer. Ruben har hoppat av gymnasiet och ska söka in på Scenskolan. Nicolas har träffat en ny tjej. Men så inträffar en olycka som påverkar dem allihop.

Jag har läst de två första böckerna i serien och de har varit helt okej (fast inte lika bra som hennes tidigare serie Tillsammans, från vilken Baristas är en spin off), men den här tredje boken är den sämsta hittills. Det är liksom ingen dynamik i deras relationer och handlingen är inte speciellt spännande.

Jag tycker att boken känns lite ytlig, trots att det händer saker som gör att författaren hade kunnat gå lite djupare i karaktärerna. Språket är enkelt och lättläst, men jag tycker ibland att författaren är för övertydlig och hon hade kunnat gestalta lite mer istället. Detta sätt att skriva passar dock betydligt bättre för ungdomsromaner än för vuxenromaner, så jag tycker fortfarande att Denise Rudberg är en bättre ungdomsförfattare än vuxenförfattare.

Trots allt är denna roman läsvärd om man har läst de två tidigare delarna, men den lämnar inget bestående intryck. Dessutom får jag en känsla av att den inte är helt avslutad, trots att det står på baksidan att det är den tredje och avslutande delen.

Den stygga flickans rackartyg

Jag köpte Den stygga flickans rackartyg av Mario Vargas Llosa på bokrean och har först nu kommit mig för att läsa den. Och att läsa den tog sin lilla tid eftersom jag inte alls gillade den.

Den handlar om Ricardo, som växer upp i en fin stadsdel i Lima. Där träffar han Lily, som han blir förälskad i, men hon vill inte ha honom. Han flyttar till Paris och blir översättare och tio år senare kommer den stygga flickan, som han kallar henne, in i hans liv igen. Sedan försvinner hon och återkommer, gång på gång.

Romanen är full av sammanträffanden som är långsökta och osannolika, men trots detta är romanen fullständigt förutsägbar eftersom varje kapitel (som för övrigt är mycket långa) i stort sett är likadant: Ricardo gör en bekantskap, den stygga flickan kommer in i hans liv igen och försvinner, precis som den bekantskap han gjort. Detta med att nya karaktärer kommer in och beskrivs ingående bara för att sedan försvinna gör att romanen känns väldigt fragmentarisk. De fyller inget syfte för handlingen, utan deras enda syfte är att författaren ska få vädra sina åsikter om det mesta.

Miljöbeskrivningarna är dock rätt bra och översättningen okej, fast med några irriterande missar , t ex att det genomgående står marihuana istället för marijuana, Helsinki istället för Helsingfors och tapdance istället för steppdans.

Men det värsta är att huvudkaraktärerna är så osympatiska. Ricardo är i och för sig inte otrevlig, bara helt menlös, men den stygga flickan är egoistisk, lögnaktig och kall. Det finns inget försonande drag hos henne. De erotiska scenerna är heller inte speciellt bra och de förstärker bara intrycket av hur kall den stygga flickan är.

Jag orkade knappt läsa ut den här romanen, så uttråkad var jag. Jag tror att tanken med romanen var att den skulle vara romantisk, men jag ser helt enkelt inget romantiskt i den. För det första kan jag inte förstå att man kan vara kär i någon som man egentligen inte känner och för den andra kan jag inte förstå hur man kan fortsätta att vara kär i någon som hela tiden utnyttjar och sviker. Jag har aldrig tidigare läst något av nobelpristagaren Mario Vargas Llosa förut och det är mycket troligt att jag aldrig kommer att göra det igen heller, för denna roman imponerade inte alls.

The Dead of Night

The Dead of Night är den andra boken i John Marsdens Tomorrow- serie och jag har lyssnat på den som talbok. Förra året lyssnade jag på första boken, I morgon när kriget kom, och jag gillade den så när jag fick tag på resterande böcker som talböcker på engelska så blev jag glad.

Jag gillar att det är en kvinna som uppläsare, vilket det inte var i den första, och jag gillar också att hon talar australiensiska, eftersom boken utspelar sig i Australien.

I den här boken är Ellie, Lee, Homer, Fi, Robin och Chris tillbaka i sitt gömställe, som de kallar Hell, medan Kevin och Corrie åkt iväg för att få hjälp för Corries skottskada. Sysslolösheten blir för tråkig, så resten av gänget bestämmer sig för att ta reda på hur det gått för Corrie och Kevin. De beger sig också iväg för att försöka hitta andra människor som fortfarande är fria och träffar då på Major Harvey och hans anhang, som kallas Harvey's Heroes. Det visar sig dock att de inte är några hjältar och ungdomarna återvänder till Hell. Fast de är inte nöjda med att bara hålla sig gömda, så de ger sig iväg för att visa att det fortfarande finns ett motstånd.

Detta är en mycket spännande ungdomsroman, men förutom att den är spännande finns det också en hel del att tänka på och diskutera och därför kan jag mycket väl tänka mig att det finns ett användningsområde för boken inom skolan. Jag tror också att det är det som gör att jag gillar den.

Skumtimmen

Jag har lyssnat på Skumtimmen, som är Johan Theorins debutroman. Den handlar om Julia, vars 6-årige son försvinner på Öland på 70-talet. Hon kommer aldrig över detta, men när hennes far får en ledtråd till vad som kan ha hänt hennes son reser hon tillbaka till Öland. Tillsammans med sin gamle, reumatiske far Gerlof försöker hon ta reda på vad som hände och spåren tyder på att det har samband med något som hände för länge sedan.

Jag har aldrig varit på Öland, men miljöbeskrivningarna känns bra och trovärdiga; man får en känsla av hur det är och ser ut på Öland. En del av personbeskrivningarna är också bra. Julia utvecklas mycket under sin tid på Öland och Gerlof känns som en trovärdig karaktär med sin reumatism och sina upplevelser av hur det är att bo på äldreboendet. Dock finns det alldeles för många bikaraktärer, vilket i och för sig är ganska typiskt för deckare.

Dock känns tyvärr inte handlingen speciellt spännande, annat än på ett par ställen och det mesta känns ganska förutsägbart. I och för sig tar handlingen en vändning i slutet som jag inte förutsett, vilket nog beror på att jag lyssnade istället för läste (jag är mindre uppmärksam på detaljer när jag lyssnar, eftersom jag är mer visuell än auditiv). Uppläsaren störde mig också lite grann, främst hans sätt att uttala "ö". Jag är medveten om att det finns dialekter som inte har två ö-ljud, men det störde mig i alla fall.

Jag fastnade egentligen aldrig för den här romanen och jag kände aldrig att jag ville lyssna vidare för att få veta vad som hade hänt och vad som skulle hände. Den var dock inte precis dålig, för jag kände heller aldrig att jag ville sluta lyssna. Den var helt enkelt ganska medelmåttig.

Baddaren

Baddaren av Emma Hamberg handlar om Maja, som är gift med Pelle som är mycket äldre än henne. De är båda konstnärer, han framgångsrik och hon kämpande, och bor på ett slott ute på sin alldeles egna ö. Maja är inte nöjd med livet och kommer på att hon ska driva en simskola för vuxna i slottspoolen. Dit kommer Alex, Jens och Karin och de har alla olika problem som gör att de inte mår bra. Efter kursen har dock deras problem löst sig.

Denna roman borde jag egentligen ha läst under sommaren, för den är väldigt "somrig". Språket var enkelt, vilket gjorde den mycket lättläst. Handlingen är rätt förutsägbar, men lättsmält. Karaktärerna är stereotypa, men charmiga (i alla fall de flesta). Miljön var trevlig och perfekt för bokens handling. Det var dock ett par saker som störde mig, bl a att poolen helt plötsligt från att vara helt förfallen är klar för att Maja ska kunna hålla simskola i den. Hennes metoder för att lära ut simning är i också i vissa fall något tveksamma, men det märks dock att hon har läst på om hur man lär vuxna att simma. Hon har också läst på om stenhuggning, fast jag finner det lite osannolikt att vem som helst kan göra konstverk i sten.

Men det gör inte så mycket för detta är trots allt en feel good-roman som ger en stunds underhållning och det var precis det jag ville ha när jag valde att läsa den.

Aska

Jag är som bekant inte speciellt förtjust i deckare, men jag har läst Yrsa Sigurdardóttirs två tidigare romaner, Den som gräver en grav och Det tredje tecknet, och tyckt att det varit helt okej. När jag så hittade hennes tredje roman Aska på bokrean köpte jag den.

Den handlar, som de två tidigare romanerna, om advokaten Thora (stavas egentligen med en isländsk bokstav som jag inte kan skriva, men jag tror den uttalas som "th") som företräder en man som motsätter sig utgrävningarna av några hus som begravts under aska vid ett vulkanutbrott. Det visar sig att källaren i hans hus döljer tre lik och ett avhugget huvud. Thoras uppgift blir att ta reda på vad som hände vid tiden för vulkanutbrottet.

Denna roman var helt klart bättre än de två tidigare. Det känns som att den här romanen hänger ihop bättre än de två tidigare. Mycket beror det nog på att denna utspelar sig mot bakgrund av ett vulkanutbrott och därför känns den inte lika spretig som de två tidigare (som jag i ärlighetens namn knappt minns).

Denna roman var dock inte speciellt spännande och på många sätt var handlingen ganska förutsägbar, men ändå ville jag läsa vidare för att få reda på vad som hade hänt (eller snarare få bekräftelse på att jag hade rätt). Karaktärerna är rätt så stereotypa, men Thora är sympatisk och jag gillar att hon inte är halvt alkoholiserad och kämpar för att få ihop livet som arbetande kvinna och ensamstående mamma och farmor. Lite familjeproblem har hon förstås, men det stör inte eftersom det inte på något sätt tar överhanden. Jag tyckte att den här deckaren var bra och helt klart läsvärd.

Någonstans inom oss

Någonstans inom oss av Kajsa Ingemarsson handlar om Rebecka, som tar livet av sig genom att hoppa från en klippa. Kvar i livet lämnar hon sin sambo Mikael. Någonstans mellan himmel och jord måste hon ta itu med allt det som hon undvikit och får lära sig vad som är värt att leva för.

Jag tror inte på ett liv efter döden och därför känns handlingen i den här romanen ganska flummigt och osannolikt. Det är dock inget som stör mig jättemycket, eftersom litteratur trots allt är något påhittat och då behöver allt inte vara helt trovärdigt.

Romanen är mycket lättläst och jag ville läsa vidare för att se vad som skulle hända, även om handlingen var väldigt förutsägbar. Språket är enkelt och karaktärerna ganska stereotypa. Huvudpersonen Rebecka hade jag väldigt svårt att tycka om eftersom hon är en hård och kall karriärkvinna som bryr sig mer om materiella ting än om levande. Att man får förklaringar till varför hon blivit som hon blev gjorde inte att hon framstod som mer sympatisk. Jag tycker dessutom att det är en otroligt självisk handling att begå självmord.

Handlingen skiljer sig i och för sig lite från vanlig chic lit, men den här romanen följer ändå mönstret för genren (även om jag tror att författaren gärna vill betrakta romanen som seriösare än chic lit). Den var dock ganska medelmåttig och även om den gav underhållning under läsningen så är det inte en roman som gjort något bestående intryck.

Inlåsta

Berättarrösten i Inlåsta av Emma Donoghue är femårige Jack, vars hela värld består av det rum på ca 10 kvadrat som han delar med sin mamma. För honom är det världen; för henne är det det fängelse som hon spärrades in i efter att ha blivit bortförd av en främmande man. Jack och hans mamma lyckas till slut fly, men det är inte lätt för Jack att anpassa sig till Utanför.

Detta var en mycket lättläst roman som det var svårt att lägga ifrån sig. Jag ville hela tiden läsa vidare för att få veta hur det skulle gå för Jack och hans mamma. Jag gillade också att författaren valt att skriva ur Jacks perspektiv och med ett barnsligt språk, som att han ibland använder ord som sexte, gådde och han faktiskt beter sig som en femåring ibland.

Genom att det är Jack som berättar så blir boken inte så eländig och hemsk som den skulle ha kunnat vara med tanke på handlingen. Författaren är helt klart inspirerad av händelserna med Josef Fritzl och hela historien känns väldigt verklighetstrogen. Det blir inte heller det frosseri i misär som i t ex Pojken som kallades Det (som dock verkar vara väldigt populärt bland folk). Trots det får jag ändå en känsla av att författaren tar lite för lätt på något som faktiskt varit (och förmodligen är) verklighet för en del människor. Fast jag gillade verkligen den här romanen ändå och tyckte att den var läsvärd.

Mockingjay

Den tredje delen i The Hunger Games-trilogin av Suzanne Collins heter Mockingjay och i denna roman har Katniss blivit rebellernas symbol för upproret mot The Capitol och hon blir också mer inblandad i striderna än vad som egentligen var planen.

Det var naturligtvis ganska förutsägbart hur denna roman skulle sluta, men vägen dit var inte förutsägbar och bitvis var den spännande och bitvis lite långtråkig (jag är inte så förtjust i krigsactionscener). Katniss fortsätter dock att utvecklas som person och blir mer och mer sympatisk, jämfört med den ganska själviska flickan i den första romanen.

Jag uppskattar också att författaren gör händelserna realistiska, t ex att det händer viktiga saker när Katniss inte är närvarande och att en del personer som är viktiga i Katniss liv dör. Självklart uppskattar jag också att romanen, trots att den utspelar sig i en dystopisk framtid, faktiskt också säger en hel del om det samhälle vi lever i idag.

Jag tycker inte att den här romanen är lika bra som de två första delarna, The Hunger Games och Catching fire, men den är trots det mycket bra och definitivt läsvärd (har man läst de två tidigare så är det ju nästan ett måste att läsa även den tredje delen). Och denna serie är mycket väl värd att läsa!

Catching fire

Catching fire av Suzanne Collins är den andra delen i The Hunger Games-trilogin. I denna andra del börjar det bli oroligt i de tolv distrikten i Panem, som styrs med järnhand av The Capitol och president Snow. För att få ett stopp på upproret ser han därför till att Katniss återigen hamnar i arenan på The Hunger Games.

Jag gillade den första delen, The Hunger Games, men jag gillade faktiskt denna andra del ännu mer. Det är lite mindre fokus på just The Hunger Games och lite mer fokus på vad som händer i samhället. Den känns också lite mer spännande eftersom den är mindre förutsägbar.

En annan anledning till att jag gillade denna bok mer är att Katniss på något vis har blivit mjukare. I den första boken bryr hon sig i stort sett bara om sig själv, men här börjar hon bry sig även om andra människor. Jag gillar också att författaren gör båda killarna i Katniss liv både sympatiska och attraktiva, dock i viss mån på olika sätt, så att det inte blir allt för förutsägbart vem av dem hon kommer att välja till slut.

The Hunger Games

Jag blev rekommenderad att läsa The Hunger Games av min lillebror för ett par år sedan, men jag kom mig aldrig för att läsa den, men när jag det senaste året fått höra så mycket gott om denna ungdomsserie så beställde jag hem hela trilogin.

I en dystopisk framtid skickas ungdomar, tolv pojkar och tolv flickor, in i en arena för att döda varandra tills bara en återstår i en TV-sänd underhållning, The Hunger Games. När sextonåriga Katniss Everdeen erbjuder sig att ta sin systers plats i spelen betraktar hon det som en dödsdom, men hon tänker inte ge sig lätt.

Jag gillade verkligen den här romanen och det var svårt att sluta läsa; man ville hela tiden läsa vidare för att få veta hur det skulle gå för Katniss och Peeta. Trots att detta är en ungdomsroman så upplevde jag att den hade väldigt stort läsvärde även som vuxenroman och den ger en del att tänka på. Den är också spännande och actionfylld med en portion romantik.

Jag gillar också att författaren alluderar till bl a romarriket. The Hunger Games är ju en sorts gladiatorspel och landets president regerar med "bröd och skådespel" precis som de gjorde i romarriket. Vissa av karaktärerna, t ex Cinna, Flavia och Octavia, har också typiskt romerska namn. Det gör att det också finns ett visst användningsområde för romanen i undervisning.

Inlåst

Jag har lyssnat på Inlåst av Tove Klackenberg, uppläst av Eva-Maria Björkström-Roos. Den handlar om Svea Lundström Duval, som just slutat som åklagare och börjat jobba som advokat. Hennes första klient blir ungdomsbrottslingen Jerry Johansson och det som först verkar vara ett rutinärende blir snart mer spännande när en anställd på ungdomshemmet hittas mördad.

Det här var uppenbart inte första boken om Svea Lundström Duval, men det gick bra att läsa/lyssna ändå, eftersom man får veta allt väsentligt som hänt tidigare, mest gällande hennes trassliga privatliv. Jag upplevde dock Svea som en otroligt osympatisk huvudperson. Hon är höggravid, men intresserar sig inte för det kommande barnet. Hon gifter sig motvilligt med en man fast hon tycker att han är för omtänksam och mesig. Hon är helt enkelt en väldigt kall och otrevlig person som bara tänker på sig själv. Inte ens det faktum att hon har hund, en bouvier, gör att jag känner sympati med henne (vilket antagligen beror på hennes bristande engagemang i hunden).

Jag vet inte om det beror på att jag lyssnade istället för läste, men jag tyckte ibland att det var lite förvirrande och svårt att veta när olika saker hände.

Det märks att författaren vet vad hon skriver om- jag blev övertygad om att hon jobbar inom rättsväsendet så fort jag börjat lyssna och när jag kollade upp saken visade det sig stämma. Detta faktum gör dock att romanen blir mer tråkig än spännande, eftersom den handlar mer om rättsprocessen än om fallet, som i och för sig inte heller är speciellt spännande. Dock tar hon upp en del som inte är speciellt bra med rättsväsentet och socialtjänsten och det tycker jag är bra.

Dessutom tycker jag att det blir alldeles för mycket tankar, funderingar och känslor om privatlivet (och då inte bara Sveas), vilket gör att handlingen försvinner och boken tappar tempo. Detta är helt enkelt en riktigt tråkig roman (och jag tror inte att min åsikt skulle ändras nämnvärt även om jag gillade deckare mer än vad jag gör).

Simply divine

Jag köpte Simply Divine av Wendy Holden på bokrean och jag är glad att jag inte betalade mer för den än vad jag gjorde. Den handlar om Jane som är journalist och får i uppdrag att editera, vilket i själva verket betyder skriva, en kolumn av kändisen Champagne D'Vyne. De lever i två olika världar, men deras liv vävs snart samman.

Det här var en helt vanlig chic lit; lättläst, förutsägbar och lättsam. Dock tyckte jag inte att den var lika bra som en del andra romaner i samma genre. Jag tyckte också att den på något vis kändes omodern- exempelvis verkade ingen äga en mobiltelefon- och jag upptäckte då att den publicerades redan 1999. Det borde inte spela så stor roll, men när det gäller populärlitteratur så är det nog så att den är bäst när den är färsk.

Karaktärerna var självklart stereotypa, som de brukar vara i såna här romaner. Jag retade mig också på alla löjliga namn. Jag kan köpa att en diva väljer att kalla sig Champagne D'Vyne, men det blir för mycket när det också Basingstoke och Fluffy  Fronte-Bottom, Busty Binge-Fetlock och Loulou Fischtitz förekommer (för att inte tala om att Janes kollegor heter Tish, Tash och Tosh).

Den här boken var dock inte direkt dålig, bara rätt så intetsägande.

Om skönhet

Om skönhet av Zadie Smith handlar om familjen Belsey som består av Howard, som är expert på Rembrandt och professor på Wellington och Kiki som kämpar med hur hon ska hantera makens otrohet samt barnen Jerome, som flyttat för att studera vid Browns univeristet, Zora som studerar på Wellington och yngste sonen Levi som vill finna sina svarta rötter. Familjen, eller snarare Howard, är involverad i en familjefejd med familjen Kipps.

Jag har tidigare läst Vita tänder och Autografjägaren och den förstnämnda var helt okej, medan jag inte alls tyckte att Autografjägaren var speciellt bra. Det innebär att denna Zadie Smiths tredje roman helt klart är hennes hittills bästa, för den här var riktigt bra.

Språkligt har den samma stil som hennes tidigare romaner och jag gillar det. Det finns dock vissa saker som jag inte gillar med översättningen. Ett exempel på det är följande mening: Det var hans egen välformulerade engelska- jämförelsevis talat- som hade fixat så att deras tejp hade laddats i bandspelaren /.../ Det engelska ordet tape kan översättas som tejp, fast då i en annan betydelse (dock är jag inte helt övertygad om att ordet tejp i betydelsen (kassett)band det inte används i musikkretsar, men jag tycker ändå att ordet hade kunnat översättas på annat sätt).

Miljö- och karaktärsbeskrivningarna var bra, även om t ex Howard är en mycket osympatisk person. Det är också precis lagom många huvudkaraktärer och bikaraktärer för att man ska kunna hålla reda på allihop. Författaren ger också en del att tänka på när det gäller formandet av identitet och ger en del intressanta tankar om politik och religion. Och förstås frågan- vad är skönhet? Jag fastnade också för ett citat i boken: 'Också feta kvinnor behöver kärlek' sade Carl filosofiskt /.../

Kärlek, vänskap och choklad

Den andra boken i Alexander McCall Smiths serie om Isabel Dalhousie heter Kärlek, vänskap och choklad. I den här romanen möter Isabel Dalhousie en man som nyligen genomgått en hjärttransplantation och som plågas av visioner som han inte kan förklara och som han känner inte har med honom att göra. Isabel ger sig in i sökandet efter donatorn. I hennes huvud snurrar också frågor om kärlek, vänskap och choklad:

'Choklad medför stora filosofiska problem' sa hon. ' Det visar oss mycket om frestelse och självkontroll.'

Ju mer hon tänkte på det, desto mäktigare blev de filosofiska dimensionerna hos choklad. Det ställde definitivt akrasia, viljesvaghet, i fokus. Om vi vet att choklad inte är bra för oss (och i vissa avseenden är choklad inte bra för oss, i den meningen att vi går upp i vikt), hur kommer det sig då att vi äter för mycket till slut? Det tyder på svag vilja. Men om vi äter choklad måste det bero på att vi tror att det är för vårt eget bästa. Vår vilja driver oss att göra det vi vet att vi tycker om. Så vår vilja är inte svag- den är i själva verket riktigt stark och förmår oss att göra det vi verkligen vill göra (att äta choklad). Choklad var inte enkelt.

Vänskapsband kan verka starka, men hon förstod att inget är lättare att förstöra än vänskapen med alla de förväntningar den medför.

Och vad själen beträffar... ja, det som slår mig är att om vi har själar så måste djuren också ha det. Och om vi lever vidare efter döden, varför skulle de då inte göra det? Därför måste himlen, eller vad man nu vill kalla det, vara överfull med katter och hundar och boskap och så vidare. /.../ Om begreppet själ hade någon innebörd fanns det även någon form av hundsjäl och visst var den av kärleksfull natur? 

Jag tyckte rätt bra om den första boken i serien om Isabel Dalhousie, Filosofiska söndagsklubben, men jag tyckte att denna var ännu bättre. Stilen är likadan som i den första boken, men det känns som att man lärt känna karaktärerna lite mer och handlingen är intressantare än i den första. Denna kändes inte heller lika seg som den första; jag läste ut den på en dag medan jag satt ute i solen. Jag kommer alldeles säkert att läsa fler böcker i serien, inte minst för att jag redan har en till som jag köpte på bokrean.

Femtio sätt att träffa den rätte

Eftersom jag kände för att läsa något lättsamt när jag skulle jobba natt valde jag Femtio sätt att träffa den rätte av Lucy-Ann Holmes. Det är en chic lit-roman som handlar om Sarah Sargent, snart trettio och singel. Hennes föräldrar oroar sig över det och anmäler henne till en dokusåpa, som hon visserligen inte kommer med i. Men det ger henne idén att starta en blogg om femtio sätt att träffa den rätte, t ex speed-dejting, träffa någon på jobbet o s v.

Att läsa den här romanen när jag jobbade natt visade sig vara ett bra val. Den var lättläst och underhållande. Jag skrattade faktiskt högt ett par gånger och det gör jag sällan när jag läser (fast det kan ha berott på att jag var trött). Karaktärerna var stereotypa och handlingen förutsägbar, som det brukar vara i den här typen av litteratur, men den erbjöd ändå en stunds lättsam underhållning.

Den var också lite tankeväckande angående detta med att blogga. Jag tycker att man kan blogga om det mesta, även sitt kärleksliv, men då bör man skydda inblandade personers identitet eftersom det man skriver även får konsekvenser för dem. Detta är något jag brukar ha i åtanke när jag bloggar, även om jag inte skriver om speciellt personliga saker, men det är alltid bra att bli påmind.

Skadad

Jag har lyssnat på Skadad av Cathy Glass, vilket är en sann historia om Cathy, som under många år varit fosterförälder. En aprildag får hon hem en 8-årig flicka vid namn Jodie, som varit i flera fosterhem på kort tid. Jodie är besvärlig, men börjar snart berätta saker som får Cathy att förstå att hon har utsatts för sexuella övergrepp. Jodie visar också tecken på att lida av dissociativ personlighetsstörning.

Detta var en lättlyssnad (och säkert också lättläst) bok som påminner en hel del om Torey Haydens böcker, utan att riktigt nå upp till hennes nivå. Jodie är en mycket osympatisk person och speciellt hennes elakhet mot djur gör att jag har väldigt svårt att tycka om henne, samtidigt som jag tycker att inget barn någonsin ska behöva bli utsatt för det hon blivit utsatt för.

Men det som kanske upprör mig allra mest är bristerna i socialtjänsten med socialarbetare som inte bryr sig och byråkrati som gör att inget händer. Denna roman utspelar sig visserligen i England, men det finns ingen anledning att anta att det är mycket annorlunda i Sverige.

Håpas du trifs bra i fengelset

Håpas du trifs bra i fengelset av Susanna Alakoski handlar om Anni och Sami, som är syskon. De har växt upp i ett missbrukarhem och Sami blev missbrukare, medan Anni blev socialarbetare. Långa tider har de ingen kontakt med varandra och när de har kontakt blir det oftast problem, men ändå vill de kunna ha en normal relation med varandra.

Jag gillade hennes roman Svinalängorna, men tycker inte att denna är riktigt lika bra. Språkligt gillar jag den- Susanna Alakoski skriver på ett sätt som liknar det jag själv skriver när jag skriver skönlitteratur- och den är väldigt lättläst. Dock går det språkliga nyskapandet ibland till överdrift.

Jag gillar också att det tydligt märks att hon vet vad hon skriver om. Det jag inte riktigt gillar är att romanen är alltför lik Svinalängorna. Det är en familj med en mamma och pappa, en bror och en syster och det är systern som klarar sig bra i livet i båda böckerna. Visst, det är säkert till viss del självbiografiskt, men trots detta fantasilöst (och handlar kanske om författarens sätt att bearbeta sitt förflutna?) Skillnaden är dock att det i den här romanen är en vuxen huvudperson och det funkar inte lika bra som att ha ett barn som huvudperson, i mitt tycke.

Även om jag inte tyckte lika mycket om den här romanen som om Svinalängorna så var den absolut inte dålig. Jag gillar att författaren tar upp problem i samhället och även att det finns en viss kritik mot hur samhället behandlar marginaliserade människor.

Jag gillar också att hon tar upp saker som man sällan tänker på, t ex Finland. Såg att de flesta svenskar aldrig satt sin fot i Finland och att när jag berättade något om vårt lands historia så sa svenskarna säger du det, säger du det, och knappas skulle de någonsin sätta sin fot i Finland, eftersom det är närmare till Frankrike, Österrike och Schweiz, och Frankrike är ett land man besöker hjältegravar och krigskyrkogårdar i, inte Finland. Vem bryr sig, okända ryska soldaters gravar. Än mindre skulle svenskarna någonsin kunna förstå eller redogöra för den så radikalt annorlunda 1900-talshistorien mellan två länder eftersom jag knappt gjorde det själv, och jag insåg att somaliernas och bosniernas och serbernas liv inte skulle bli enkla i Sverige /.../


Detta är en roman med hög igenkänningsfaktor, även om man inte upplevt missbruk på nära håll. I alla fall om man är född på 70-talet. En sak som jag kände igen var följande, som jag hört sägas om klasskompisar, skolkamrater och släktingar: Du var begåvad, du var egentligen mycket begåvad. Så sa alla. Varför kunde du inte bara. Om du bara hade. Så sa alla.

A Week In December

A Week In December av Sebastian Faulks handlar, som titeln antyder, om en vecka i december. Man får följa ett antal personer, t ex en tunnelbaneförare på Circle Line, en polsk fotbollsspelare som just kommit till London, en affärsman som är på väg att göra sitt livs största affär, en ung advokat med för lite jobb, en student som är besatt av Islam, en pojke som är besatt av att röka på och titta på reality-TV, en framgångsrik chutney- och picklesfabrikör, som får en utmärkelse av drottningen och en fuskande bokkritiker. Deras liv korsas och påverkas av varandra och de måste alla, var för sig, konfrontera den värld de lever i.

I början hade jag väldigt svårt att komma in i den här romanen. Det var lite för många personer och lite för lite mening i deras dagliga liv. Fast vissa personers liv hade jag lättare för att intressera mig för, t ex tunnelbaneföraren Jenni, som när hon inte jobbar läser böcker, spelar dataspel och som bor tillsammans med sin lillebror. Affärsmannen John Veals hade jag däremot mycket svårt att engagera mig i och förstod knappt nåt av de stora affärer han pysslade med (inte p g a språket, utan helt enkelt för att affärer helt enkelt inte intresserar mig).

Men när jag väl hade kommit en bit in i romanen så blev den faktiskt riktigt bra. I baksidestexten står att romanen är Sweeping, satirical, Dickensian in scope/.../ och den påminner faktiskt om en modern Dickens. Humoristisk och satirisk är den också, även om ganska mycket av satiren går förlorad eftersom i alla fall jag inte känner till tillräckligt mycket om det engelska samhället för att förstå vem karaktärerna är baserade på.

Författaren har helt klart gjort väldigt bra research inför den här romanen, utan att den blir överflödig med information som det ibland blir när författare har gjort omfattande research. Det mesta kändes autentiskt och relevant. Jag gillade den här romanen, även om det var lite för många karaktärer och alla inte kändes helt verklighetstrogna. Men den hade intressanta tankar och observationer om det brittiska samhället (som i många fall är lika relevant i det svenska samhället). 

Bland annat får det engelska skolsystemet en känga (och det känns ganska relevant även för det svenska): Although the ppils regularly came near the top of te national leauge of exam results, most taking home a full house of A-stars and As, they had little idea of spelling or grammar, and neither had their teachers./.../ The headmaster called a meeting of the staff, who shrugged. It wasn't their fault. Most of them had been educated by teachers who believed that spelling at bes was a 'fetish' and, more probably, just a way of trying to keep poor children out of university.

Romanen tar naturligtvis också upp en del intressanta tankar om religion.'Up to a point', said Hassan 'I don't agree with the political agenda. There's no basis for it in the Koran.' 'Religions move on,' said Salim. 'Even the word of God evolves through human interpretation. That's what theology is for.'

Woeful punishment awaits the unbelievers. Shameful punishment awaits the unbelievers, For the unbelievers we have prepared chains and fetters, and a blazing Fire. Woe betide every back-biting slanderer who amasses riches and sedulously hoards them, thinking his wealth will render him immortal! /.../ 'Who is Axia?' 'The ruler.' Adam spoke as a teacher to a slow child. /.../ 'There is also the Disaster-Maker. You can't understand the Disaster-Maker. When he comes to us you'll be scattered like flies.' /.../ If your life's been wrong, he will punish you ' 'Who?' said Jenni. 'It's a scorching fire.' At that instant Gabriel knew what relentless voice of the Koran had reminded him of: it was his brother.

Detta om böcker var också intessant och, även om jag inte visste det, passar in på vad jag tycker om böcker: 'You like reading, don't you?' 'Yeah, I do.' 'Why?' 'Dunno. I s'pose it's an escape from the real world.' But surely it's just the opposite,' said Gabriel. 'Books explain the real world. They bring ypou close to it in a way you could never manage in the course of the day.'

Jag köpte den här romanen när jag var i London sist och den största anledningen till att jag köpte den var omslaget, eftersom jag själv tog en nästan likadan bild på St Paul's Cathedral från Millenium Bridge när jag var i London första gången:

Explosive Eighteen

 Den artonde delen i serien om Stephanie Plum av Janet Evanovich heter Explosive Eighteen och i den här boken har Stephanie just återkommit från en resa till Hawaii, men hon är mycket motvillig till att tala om vad som hände på resan. Hon kontaktas också att FBI-agenter och jagas av skurkar och de vill alla ha ett foto som hon råkat få med sig på flygresan från Hawaii.


I den här romanen märks det att Stephanie har utvecklats lite från den klantiga, olycksdrabbade prisjägare som hon var i de tidigare romanerna (Lovligt byte, Jagat byte, Nedlagt byte, Fångat byte, Delat byte, Hett byte, Farligt byte, Svårfångat byte, Lätt byte, Gömt byte, Explosivt byte, Twelve Sharp, Lean Mean Thirteen, Fearless Fourteen, Finger Lickin' Fifteen Sizzling Sixteen och Smokin' Seventeen) och i den här faktiskt klarar sig riktigt bra.

Jag gillade serien i början, men efter ett tag började de bli lite tjatiga. Dock tycker jag att serien har tagit sig lite igen och denna samt den föregående nog är de bästa hittills (med viss reservation för att jag har glömt hur de första böckerna var). Jag kommer nog i alla fall helt säkert läsa fler böcker i denna serie (om det blir fler, vilket jag i och för sig tror då serien inte alls känns avslutad).

Smokin' Seventeen

Nu har jag läst sjuttonde delen i Janet Evanovich serie om Stephanie Plum, Smokin' Seventeen. I den här boken hittas flera lik och morden verkar vara riktade mot Stephanie. Morellis mormor ger henne onda ögat och det ställer till det för Stephanie i relationerna med Morelli och Ranger och hennes mamma försöker hjälpa henne att hitta en ny man.

Den här boken är lika lättläst och underhållande som de övriga böckerna i serien (Lovligt byte, Jagat byte, Nedlagt byte, Fångat byte, Delat byte, Hett byte, Farligt byte, Svårfångat byte, Lätt byte, Gömt byte, Explosivt byte, Twelve Sharp, Lean Mean Thirteen, Fearless Fourteen, Finger Lickin' Fifteen och Sizzling Sixteen), fast jag tycker ändå att denna är snäppet bättre än de senaste böckerna i serien.

Sizzling sixteen

Nu var det ett bra tag sedan jag läste någon roman i serien om Stephanie Plum av Janet Evanovich, men eftersom jag nyligen beställt hem de tre senaste så har jag nu läst bok nummer sexton i serien, Sizzling Sixteen. Jag har tidigare läst de andra böckerna i serien (Lovligt byte, Jagat byte, Nedlagt byte, Fångat byte, Delat byte, Hett byte, Farligt byte, Svårfångat byte, Lätt byte, Gömt byte, Explosivt byte, Twelve Sharp, Lean Mean Thirteen, Fearless Fourteen och Finger Lickin' Fifteen) och gillat dem som enkel, lättsmält sommarläsning.

I den här boken försvinner Stephanies chef Vinnie och hon måste försöka hitta honom samtidigt som hon också måste hitta diverse förrymda småskurkar, som en 72-årig bigamist med fyra fruar och en toalettpapperstjuv. Hennes on/off förhållande med Morelli är för tillfället off och Ranger gör sitt bästa för att få henne i säng.

Som vanligt är detta en roande och underhållande bok. I början var den inte riktigt lika actionfylld och rolig som de brukar vara, men det blir bättre. Karaktärerna är som vanligt korkade, knäppa och kufiska och den här boken fungerade alldeles utmärkt för att hålla mig vaken när jag jobbade.

Left Neglected

Jag köpte Left Neglected av Lisa Genova när jag var i London sist och egentligen köpte jag den med för att man kunde köpa en bok och få den andra för halva priset på WH Smiths. Men den visade sig vara ett bra köp. Den handlar om Sarah, som är en småbarnsmamma i karriären och som lever ett stressigt liv. En dag råkar hon ut för en bilolycka och när hon vaknar upp är inget sig likt. Hon har drabbats av hemispatial neglect, d v s hennes hjärna bortser helt från den vänstra sidan: hon kan inte se något som befinner sig på hennes vänstra sida, hon kan inte använda ben och arm på vänster sida, hon kan inte äta maten som ligger på vänstra sidan om tallriken o s v.

I början tyckte jag att den här romanen var lite tråkig och handlade mest om hennes stressiga liv; jag blev nästan själv stressad av att läsa om det. Men den blir riktigt bra när hon drabbas av "left neglect" och jag ville hela tiden läsa vidare för att få veta hur det skulle gå för henne. Jag gillar slutet, som varken är lyckligt eller olyckligt, utan mer verklighetstroget.

Ibland blir man t o m osäker på om det är fakta eller fiction man läser. Det beror delvis på att den är skriven i jag-form och dels på att författaren verkligen vet vad hon skriver om eftersom hon jobbar inom neurovetenskap och neuropsykologi. Ett budskap med romanen är att det inte är värt att stressa genom livet, utan att det är bättre att sakta ner och njuta lite istället och även om det är ett bra budskap så tyckte jag att det absolut intressantaste med romanen var att få lära mig mer om vänstersidig neglekt. Jag gillade den här romanen och är lite sugen på att läsa hennes första roman, Still Alice.