Håpas du trifs bra i fengelset

Håpas du trifs bra i fengelset av Susanna Alakoski handlar om Anni och Sami, som är syskon. De har växt upp i ett missbrukarhem och Sami blev missbrukare, medan Anni blev socialarbetare. Långa tider har de ingen kontakt med varandra och när de har kontakt blir det oftast problem, men ändå vill de kunna ha en normal relation med varandra.

Jag gillade hennes roman Svinalängorna, men tycker inte att denna är riktigt lika bra. Språkligt gillar jag den- Susanna Alakoski skriver på ett sätt som liknar det jag själv skriver när jag skriver skönlitteratur- och den är väldigt lättläst. Dock går det språkliga nyskapandet ibland till överdrift.

Jag gillar också att det tydligt märks att hon vet vad hon skriver om. Det jag inte riktigt gillar är att romanen är alltför lik Svinalängorna. Det är en familj med en mamma och pappa, en bror och en syster och det är systern som klarar sig bra i livet i båda böckerna. Visst, det är säkert till viss del självbiografiskt, men trots detta fantasilöst (och handlar kanske om författarens sätt att bearbeta sitt förflutna?) Skillnaden är dock att det i den här romanen är en vuxen huvudperson och det funkar inte lika bra som att ha ett barn som huvudperson, i mitt tycke.

Även om jag inte tyckte lika mycket om den här romanen som om Svinalängorna så var den absolut inte dålig. Jag gillar att författaren tar upp problem i samhället och även att det finns en viss kritik mot hur samhället behandlar marginaliserade människor.

Jag gillar också att hon tar upp saker som man sällan tänker på, t ex Finland. Såg att de flesta svenskar aldrig satt sin fot i Finland och att när jag berättade något om vårt lands historia så sa svenskarna säger du det, säger du det, och knappas skulle de någonsin sätta sin fot i Finland, eftersom det är närmare till Frankrike, Österrike och Schweiz, och Frankrike är ett land man besöker hjältegravar och krigskyrkogårdar i, inte Finland. Vem bryr sig, okända ryska soldaters gravar. Än mindre skulle svenskarna någonsin kunna förstå eller redogöra för den så radikalt annorlunda 1900-talshistorien mellan två länder eftersom jag knappt gjorde det själv, och jag insåg att somaliernas och bosniernas och serbernas liv inte skulle bli enkla i Sverige /.../


Detta är en roman med hög igenkänningsfaktor, även om man inte upplevt missbruk på nära håll. I alla fall om man är född på 70-talet. En sak som jag kände igen var följande, som jag hört sägas om klasskompisar, skolkamrater och släktingar: Du var begåvad, du var egentligen mycket begåvad. Så sa alla. Varför kunde du inte bara. Om du bara hade. Så sa alla.