Metro 2033: Den sista tillflykten

När jag hittade Metro 2033: Den sista tillflykten på bokrean tilltalades jag främst av att det är en science fiction- roman av en rysk författare. Jag gillade också idén med att romanen utspelar sig i Moskvas tunnelbana efter ett krig som gjort jordens yta obeboelig. Romanens huvudperson Artiom bor på tunnelbanestationen VDNCh, som hotas av underliga varelser som uppstått i kriget. Artiom måste ge sig ut på en farlig vandring i metrons mörka tunnlar för att rädda dem. I människornas kamp för att överleva i metron har det på tunnelbanestationerna bildats små stater med egna ideologier och styrelseskick och på sin vandring får Artiom inblick i flera av dem.

Just detta med att det har bildats en egen liten värld, där det finns både handelsförbund, ett nazistiskt Fjärde rike, kommunister och Jehovas vittnen m m tycker jag är det mest intressanta med romanen. Jag är som vanligt mest intresserad av de religiösa tankegångarna: 'Därför dömde Gud Adam till döden. Så småningom åldrades Adam och dog, men först förde han vidare sin synd till sina barn, och därför åldras även vi och dör. Och så sände Gud sin förstfödde son, Jesus, för att denne skulle lära människorna sanningen om Gud. Genom att bli dödlig och offra sitt eget liv i människornas ställe ville han befria mänskligheten från synd och död.' Artiom tyckte att det lät som en mycket besynnerlig idé. Varför först döma alla till döden, och sedan offra sin egen son för att allt skulle bli som förr? Gud var väl ändå allsmäktig?

När Artiom träffar på några som tillber den Stora masken kommer också några intressanta tankar om religion: "Jag försöker inte analysera min tro ur en psykologisk synvinkel, det vill jag helt enkelt inte. Och för mig är den mindre en fråga om vetskap än om vardagligt beteende. Min tro består inte i att jag är uppriktigt övertygad om en högre makts verkliga existens, utan i att jag följer de föreskrivna buden, ber min kvällsbön och går i kyrkan. Det får mig att må bättre, jag känner mig lugnare." 'Så är det...' Åldringen tystnade. 'Och?' utbrast Artiom efter en kort paus. 'Det finns inget "och". Det är oviktigt om jag tror på Stora masken eller inte. Men de bud som läggs i dess gudomliga mun kommer att leva i århundraden. Mer behövs inte; man skapar en gud och ger honom de rätta orden. Och tro mig, Stora masken är inte sämre än andra gudar och kommer att överleva många av dem.'

Jag gillade också författarens liknelse mellan livet och metron: Tillvaron hade inte mer att bjuda på- endast en tom, mörk tunnel av utmätt tid, genom vilken varje människa måste irra i blindo från stationen 'Födelsen' till stationen 'Döden'. Den som sökte en tro var helt enkelt ute efter ett sidospår längs sträckan. Men det fanns bara två stationer, tunneln hade byggts enkom för att förbinda dessa med varandra och det kunde inte finnas några förgreningar däremellan.

Det är en mörk och hotfull värld och man måste nog gilla postapokalytiska och dystopiska berättelser (vilket jag gör) för att uppskatta den här romanen. Den är spännande och actionfylld, samtidigt som den också kan kännas lite långsam och långtråkig. Fast jag antar att livet i metron skulle bli rätt enformigt efter ett tag. Det känns ibland som att läsa en film, eller kanske ett dataspel (vilket kanske inte är så konstigt, eftersom boken också blivit dataspel).

Språket är bra och jag gillar att den har lite drag av grekisk mytologi. Dock känns romanen ändå väldigt rysk och påminner mycket om de (få) ryska romaner jag läst. Speciellt detta med namnen känns mycket ryskt. Alla personer har ett namn, men de har också ett eller flera smeknamn och det gör att det kan kännas förvirrande. Dock upplevde jag det inte som lika förvirrande i den här romanen som jag gjorde när jag läste Brott och straff.

Dock saknar jag lite realism. Jag är lite tveksam till att det skulle skapas sådana monster som t ex pterodaktyler och trearmade och huvudlösa figurer på bara 20 år efter ett kärnvapenkrig. Det kan jag dock bortse ifrån för handlingens skull. Det jag dock skulle ha velat ha mer förklaringar till är mer praktiska saker. Hur får de vatten (borde inte det också vara kontaminerat?), hur får de ström? var går de på toaletten? vad gör de med avföringen? etc.

Lite irriterade jag mig också på kartan över den framtida metron, med alla de olika förbunden o s v, som finns på insidan av bokens pärm. Den stämmer inte överens med de vägar som huvudpersonen tar och det verkar som att vissa stationer inte finns på kartan och några har andra namn, så det är väldigt svårt att följa huvudpersonens vandring på kartan. Det förstör dock inte själva handlingen.

Jag saknar också kvinnor i romanen. Huvudpersonen är manlig och alla andra personer han kommer i kontakt med är män. Visst, det förekommer någon kvinna vid något marknadstånd och någons fru får en liten roll då och då, men kvinnorna är verkligen obetydliga bifigurer i den här romanen.

Men trots att det fanns en del minus med romanen så gillade jag den och jag kommer absolut att läsa uppföljaren.