Detta är en fristående uppföljare till Ensamma hjärtan och hemlösa hundar, men är kanske lite mera sorglig och allvarlig än den föregående. Detta är dock på alla sätt och vis en feel good-roman- den är förutsägbar, lättläst och slutar lyckligt- och som sådan är den helt okej. Jag gillar förstås att hundar spelar en viktig roll i romanen, men det finns en del saker som jag retar mig på. En sådan sak var följande replik: 'Löper hon?' Juliet fick anstränga sig för att låta artig, trots att hon visste att alltihop var hennes fel. 'Borde hon ens vara ute?' Jag har flera gånger haft denna diskussion på ett engelsk hundforum och attityden att löptikar inte har rätt att gå ut irriterar mig något enormt.
Jag retar mig också på att översättaren inte har tillräckliga hundkunskaper och översatt old english sheepdog, vilket är ett rasnamn, men gamla engelska fårhund. Att författaren gillar hundar är det dock ingen tvekan om. I sitt tack i slutet av romanen skriver författaren Att ha en hund att gå ut med är som att ha en personlig tränare, fast ingen skriker på en och man slipper avgifter. Man kan inte smita undan sitt dagliga träningspass när den fyrbente tränaren vänder upp blicken och ser på en med sina olyckliga 'gå ut med mig!-ögon', men har man väl kommit utanför dörren är friska luften gratis och de skiftande vyerna och samtalen så mycket bättre än de man skulle ha haft på ett svettigt löpband. Det håller jag med om och jag gillar också att författaren också uppmuntrar folk som inte har egen hund att gå ut med hundar på något hundstall. Detta är ju inte så vanligt i Sverige, men i England är det det och ju fler som engagerar sig desto bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar