Nattfåk

Nattfåk av Johan Theorin handlar om familjen Westin som flyttar från Stockholm till gården Åludden på norra Öland. Men på Åludden, som är byggt från virke från en förlist båt, har många underliga dödsfall inträffat och man kan inte flytta in där utan att något hemskt händer. Och det händer naturligtvis också denna familj, som dessutom har ett outrett dödsfall i familjen. Den handlar också om polisen Tilda, som är dotterdotter till Gerlofs bror. Gerlof, som vi fick lära känna i Skumtimmen, spelar även i den här romanen en ganska avgörande roll i att lösa fallet.

Detta är en deckare, thriller och spökhistoria i ett. Personligen tycker jag dock att spökhistorien är helt överflödig och jag blir snarare irriterad än skrämd. Jag tycker också att det kanske är lite för många trådar som ska vävas ihop och avsnitten från Åluddens historia känns helt onödiga. Att någon fött ett dödfött, oäkta barn på vinden har ingen som helst betydelse för berättelsen i nutid.

Språket är helt okej, fast jag gillar inte riktigt uppläsaren den här gången heller (samma uppläsare som i Skumtimmen). Den här romanen är bättre än den föregående, men bra tycker jag inte att den är. Dels är det spökhistorien som gör att jag är tveksam och dels slutet. Det blev ett ganska rörigt slut eftersom det var så många människor ute i fåken (en öländsk vinterstorm), men slutet var i alla fall inte oklart. Dock var det ganska oklart hur Gerlof kom fram till de slutsatser som gjorde att allt reddes ut.

Karaktärerna är ganska stereotypa och jag gillar egentligen inte någon av dem. Speciellt inte huvudpersonen Joakim Westin, som jag tycker har stora brister som förälder. Främst för att han inte berättar för sina barn att deras mamma är död, utan bara säger att hon är borta, men också för att han lämnar sina barn ensamma i huset och går ut långa stunder. Polisen Tilda är väl egentligen den enda som jag kan sympatisera med och Gerlof har jag inget emot, även om jag inte kan påstå att jag gillar honom.

Jag var inte överförtjust den här romanen, men det kändes ändå ganska passande att lyssna på slutet av den under ett par dagars norrländsk snöstorm. Eftersom jag inte gillat vare sig Skumtimmen eller Nattfåk särskilt mycket är jag inte säker på om jag kommer att läsa/lyssna på fler romaner av Johan Theorin, men gissningsvis så kommer jag säkert att göra det (troligtvis lyssna).