Radhusdisco

Radhusdisco av Morgan Larsson är en verklig trip down memory lane för mig, och säkert också för många andra. Den handlar om Morris, som växer upp på 80-talet. Vi får följa honom genom hela skolgången från lågstadiet tills han gått ut högstadiet. Morris växer upp i ett radhusområde i Trollhättan i en helt vanlig familj. Det mesta handlar om skolan, kompisar och tjejer.

Detta är en roman som är härligt fri från alkoholiserade föräldrar, dysfunktionella relationer, narkotikamissbruk, sexuella övergrepp och elände. Det är en charmig roman med mycket humor och värme. Och ett stort plus är den tydliga tidskänslan. Eftersom jag växte upp på 80-talet så är ju igenkänningsfaktorn hög. Dock inte bara när det gäller de tidstypiska fenomenen som moviebox, axelvaddar, Salomonryggsäck och tidningen OKEJ, utan även i Morris tankar och funderingar.

Precis samma bryderi som Morris hade jag när jag var barn: Tydligen var det ett ärr jag hade fått på knäet. I alla fall kallade mamma och pappa det så. Själv kunde jag varken få det till ett ärr eller någon annan bokstav, hur mycket jag än tittade.

Morris beskrivning av att springa i korridorer med röda tegelväggar när han gick på miniorerna kändes precis som att förflyttas till Broselsgårdens krypta och dess korridor med röd tegelvägg, där jag gick på miniorerna. Morris idé om bokstäver påminner också en del om mig själv som barn: Ibland när jag själv skrev kunde jag se att ett visst "e" till exempel såg elakt ut, och ett annat "e" såg väldigt snällt ut. Gjorde jag ett elakt "e"försökte jag alltid sudda ut det, eller skriva över det tills det blev snällt. Jag har visserligen inte haft några fixa idéer om snälla och elaka bokstäver, men jag var alltid mycket noga med att inga ord skulle stå ensamma på en rad.

Mamma hade önskat att även jag skulle heta Mattias, men pappa menade att det var ett sådant namn som föräldrar gav sina barn när de inte kom på något annat får mig att tänka på när jag och min kompis satt och räknade antalet Mattias (och Magnus) i skolfotokatalogen, för att vi tyckte att det var ett så vanligt namn.

Morris skolgång påminner också en hel del om min egen. Vi hade också en väldigt stökig klass på högstadiet och självklart fick vi också se filmer med skrämselpropaganda mot att röka och snusa, vilket jag tror att alla som gick i skolan på 80-talet fick göra. Precis som på Morris funkade det, men på många andra fick det nästan motsatt effekt.

Den här boken är enkelt och rakt skriven och det är omöjligt att inte tycka om Morris. Jag hade verkligen svårt att lägga ifrån mig boken och läste ut den på ett par dagar, så mycket gillade jag den.