Årets bästa böcker 2007

Ja, det blev ju en del böcker lästa under 2007 också, närmare bestämt 102 stycken. Precis som förra året tänkte jag göra en lista på Årets bästa böcker. Det är ju populärt med sådant vid nyår. Det var dock svårt att komma fram till vilka böcker som skulle vara med på den listan eftersom jag tydligen läst väldigt många bra böcker det här året.

Så här ser i alla fall min lista över Årets bästa böcker 2007 ut:

1. The Remains of the Day- Kazuo Ishiguro
2. Tidsresenärens hustru-Audrey Niffenegger
3. The Thirteenth Tale- Diane Setterfield
4. The Lollipop Shoes- Joanne Harris
5. Harry Potter and the Deathly Hallows- J.K Rowling
6. A Thousand Splendid Suns- Kahled Hosseini
7. Never Let Me Go- Kazuo Ishiguro
8. Tillsammans är man mindre ensam- Anna Gavalda
9. The Adventures of Huckleberry Finn- Mark Twain
10. Macbeth- William Shakespeare

Det finns ett hål i verkligheten

Marie Hermanson heter författaren till Det finns ett hål i verkligheten. Det är en novellsamling med nio noveller av olika längd. Jag har tidigare läst Mannen under trappan och Hembiträdet av samma författare och jag gillade dem så därför ville jag läsa mer av henne. Denna novellsamling är hennes debutbok och är skriven 1984. Alla dessa nio noveller har ett sagotema. Vissa utspelar sig i något som liknar den vanliga världen medan andra utspelar sig i ett rent sagolandskap.

Jag gillar Marie Hermanson sätt att skriva och jag beundrar hennes fantasifullhet. Den har jag sett prov på även i de två romaner av henne som jag läst, men den gör sig allra bäst i novellform tycker jag. Den novell som jag gillade bäst har fått ge boken dess titel, Det finns ett hål i verkligheten. Den handlar om en flicka som tar lektioner hos den märkliga och ganska oförskämda fröken Columbi. Och det hon får lära sig är inte sånt man får lära sig i skolan.

Jag gillade också Najadernas skatt, som handlar om Nina som får se najaderna som det sjungs om i Bellmans visa Fjäril'n vingad och hämta tillbaka en skatt som de stulit från en pojke hon träffar. Han har hunnit fylla tolv år och kan därför inte längre se najaderna.

Dessa två noveller tror jag att jag uppskattar för att de hade stark anknytning till den verkliga världen, fast med ett inslag av fantasi. Jag tyckte också att det var kul att tolka och analysera dessa noveller. En mer fantasifull och otrolig berättelse som jag också gillade var Lillebror Konrad, som handlade om en nyfödd bebis som inte bara kan prata utan också har stora kunskaper om så vitt skilda områden som tigerjakt i Bengalen till att avgöra vilken häst som kommer att vinna i ett lopp. Eftersom jag många gånger undrart vad som rör sig i hjärnan på ett spädbarn är det fantasieggande att tänka sig att de sitter inne på massor med kunskap som sedan försvinner innan de lär sig prata.

Det är alltid svårt att skriva vad man tycker om en novellsamling, eftersom vissa berättelser kan vara bra medan andra är rent av dåliga. Men som helhet tyckte jag att den här novellsamling var rätt bra. Dock är den kanske lite ojämn, eftersom några av novellerna redan har fallit i glömska för att de inte gjort något större intryck på mig.

Polishunden Ingo

Polishunden Ingo av Per Bökman är en dokumentär bok. Den är skriven av en polis som berättar om sitt arbete tillsammans med polishunden Ingo. Ingo var lite av en kändis på sin tid och det har skrivits en hel del om honom i tidningarna. Boken handlar om de några av de uppdrag som Ingo och Per utfört under sin karriär tillsammans. Det är allt från att leta guldringar på en strand till att fånga farliga brottslingar.

Boken börjar med en beskrivning av hur bokens berättare springer för sitt liv, med en hund som närmar sig, kastar sig fram med käftarna på vid gavel och hugger honom i armen. Hunden ruskar och sliter i armen och hundens äger ryter Stå stilla! Denna dramatiska början är säkert tänkt att vara lockande och att läsaren ska tro att det är så brottslingar känner sig när polishunden kommer. Fast jag hade inte läst särskilt långt innan jag insåg att det var en skyddsträning som beskrevs.

Antagligen var det min egen hunderfarenhet (om än inte erfarenhet av skydd) som gjorde att jag tänkte så och det visade sig att min erfarenhet påverkade läsningen av den här boken. För mycket av det han skriver om kan och vet jag redan. Jag vet vad kamplust och skärpa är och jag vet skillnaden mellan sök, saksök och spår. Men det gjorde väl i och för sig inte så mycket. Värre var det med de rena faktafelen, som att höftledsdysplasi graderas från I-III eller att man i bruksspår ska plocka föremål av varierande material. Det var visserligen så på 70-talet när författaren var aktiv med Ingo, men boken är ju skriven under 2007 och då tycker jag att man bör skriva något litet extra tillägg om vad som gäller idag.

Men i övrigt var boken rätt intressant. Det är kul att läsa om de olika uppdrag som de ställs inför och hur de löser dem. Det stod inte så värst mycket om deras träning, men det han skrev om var intressant att läsa. Speciellt kul tycker jag att det var att han redan på den tiden tränade sin hund till rullhund i söket, eftersom han såg klara fördelar med det. Ibland tycker jag kanske att boken blir lite väl sentimental och ibland lite väl macho. Jag hade nog också hellre sett att han skrivit den i kronologisk ordning istället för att hoppa mellan olika händelser i Ingos liv, speciellt som den börjar med att han väljer ut Ingo ur kullen och slutar med att Ingo avlivas. Men som sagt, det var ändå en intressant och läsvärd bok och den gjorde i alla fall mig väldigt sugen på att träna mer spår, sök och uppletande.

Kärleksdrycken

Nu har jag återvänt till bokhyllan för att läsa de gamla böcker som jag länge haft liggande där. Kärleksdrycken av Mary Stewart är en roman som jag har dragit mig för att läsa eftersom jag antagit att jag inte kommer att gilla den. Den handlar om Geillis, som av sin äldre släkting och gudmor med samma namn ärver ett gammalt hus. Hon bestämmer sig för att flytta dit och det visar sig att byborna förväntar sig att även hon ska vara en häxa som de kan vända sig till för att få hjälp med olika saker. Hon träffar också pojken William med sina illrar och även hans far Christopher John som hon genast blir förälskad i.

Av denna beskrivning låter den här romanen verkligen banal och förutsägbar, vilket antagligen är anledningen till att jag antog att jag inte skulle gilla den när jag läste baksidestexten. Men det visade sig att jag hade fel. Detta är visserligen inte stor, högklassig litteratur, men den var förvånansvärt välskriven, både när det gäller språket och handlingen.

Man kan beskriva den här romanen som en romantisk thriller och den var faktiskt lite spännande. Inte skrämmande spännande, men jag ville hela tiden läsa vidare för att saker och ting skulle få sin förklaring. Den var nog också mer av en thriller än romantisk, även om det naturligtvis var lite romantik också. Romanen var också ganska kort och lättläst, vilket gjorde att den inte tog särskilt lång tid att läsa ut.

Detta är som sagt inte någon fantastisk litteratur, men den var i alla fall skön, lättläst läsning. Det var en stunds avkoppling att läsa den. Jag har ärvt den här och en till roman av den här författaren och jag kommer alldeles säkert att läsa den andra också. Dock kanske mina låga förväntningar på den här gjorde att jag blev positivt överraskad, så jag kanske inte kommer att gilla den andra lika mycket. Men jag får väl se.

The Lollipop Shoes

Joanne Harris är en av mina favoritförfattare och jag tvekade därför inte att köpa hennes senaste roman, The Lollipop Shoes, när jag hittade den i Leeds. Den är en slags uppföljare till Chocolat och handlar om Vianne Rocher och hennes två döttrar Anouk och Rosetta. I ett försök att få ett vanligt, normalt liv har hon sökt sig till Montmartre och slutat tillverka choklad. Men en dag kommer Zozie in i deras liv och hon förändrar saker och ting.

Detta kan sägas vara en berättelse om två häxor, en ond och en god. Det gjorde att jag när jag började läsa var lite skeptisk till den här romanen. Men som vanligt lyckas Joanne Harris ändå fånga mig och i slutet hade jag svårt att lägga boken ifrån mig. Man vill hela tiden läsa vidare för att få veta hur det ska gå för huvudpersonerna. Ska Vianne börja använda magi igen? Ska Anouk börja använda svart magi? Vad ska hända på julfesten på deras chocolatérie?

Joanne Harris skriver väldigt bra och den här romanen är inget undantag. Den är välskriven med ett vackert och nästan poetiskt språk. Den är också bra upplagd i åtta delar som består av ganska korta kapitel. Jag gillar när romaner är upplagda på det viset eftersom det ger naturliga ställen att göra avbrott i läsningen. Inte alltid för att jag vill sluta läsa, men för att man ibland måste...

Det som var lite knepigt med den här romanen var att det är tre huvudpersoner som berättar om händelser ur sin synvinkel i olika kapitel. Svårigheten med detta var att alla dessa tre- Vianne, Anouk och Zozie- berättar i jag-form, vilket gör att det ibland är svårt att med en gång förstå vem av dessa tre som berättar i varje nytt kapitel. Hon använder sig av samma teknik i Kärlekens dårar. Men efter ett tag lär man sig att känna igen de tre olika personerna så att man nästan genast förstår vem berättaren i det aktuella kapitlet är.

Förutom att Joanne Harris är bra på att skriva rent språkligt använder hon sig också mycket av symbolik. Det är t ex Viannes fotriktiga svarta skor mot Zozies högklackade röda och svarta kläder mot röda, som här symboliserar det förnuftiga och tryggheten mot det äventyrliga och fria.

Jag gillar karaktärerna i den här romanen. Det är kul att återse Vianne och Anouk samt även en annan karaktär från Chocolat, samtidigt som det är kul att göra ny bekantskaper. Den här romanen påminner väldigt mycket om Harris tidigare romaner, men är till och med bättre än föregångaren Chocolat (som enligt min mening är hennes hittills sämsta). Fast den här romanen, trots att den var mycket bra, är inte hennes bästa. Men Joanne Harris är som sagt en av mina favoritförfattare och den ställningen har hon fortfarande och jag kommer även i fortsättningen att läsa hennes romaner (och jag ångrar djupt att jag inte köpte även My Pale Sister, som är hennes debutroman som ännu inte översatts till svenska).

Blood ties

Blood ties av Sam Hayes har flera parallella handlingar. 1992 lämnar Cheryl sin nyfödda dotter i bilen för att snabbt springa in på affären och när hon kommer tillbaka är dottern försvunnen. Ungefär samtidigt föder en ung kvinna ett barn och rymmer hemifrån för att föräldrarna vill adoptera bort barnet. Tretton år senare upptäcker Robert att hans nyblivna fru döljer något om sin trettonåriga dotter Ruby för honom. Hon vill inte längre att dottern ska gå i den prestigefyllda skola hon kommit in på när det är dags att skicka in papperna och hon vägrar att låta dottern få ett pass för att åka på klassresa. Han bestämmer sig för att försöka ta reda på vad det är hon försöker dölja.

Den här romanen var enkelt skriven och berättelsen är tillräckligt intressant för att man genast ska fastna. Huvudhistorien är den om Robert, Erin och Ruby och man vill läsa vidare för att få reda på vad det är Erin försöker dölja, även om man redan från början anar vad det kan vara, med tanke på vad romanen handlar om. Men handlingen är inte så enkel som den kanske kan verka utan har ett högt tempo och det förekommer en del twister.

Karaktärerna är tillräckligt intressanta och man kan känna med och för dem allihop. Dock hade jag lite svårt att känna för Cheryl, som lämnat sitt barn i en olåst bil utanför en affär eftersom jag har väldigt svårt att förstå hur man kan göra något så korkat. Jag kan inte annat än tycka att hon får skylla sig själv.

Den här romanen var spännande och intressant nog att få mig att vilja fortsätta att läsa och jag läste ut den ganska fort. Men det kändes på något vis som att författaren valt just detta ämne för att skriva en roman som folk skulle vilja köpa eftersom folk är sensationslystna och intresserade av andras olycka. Det är ett fungerande koncept, naturligtvis, men jag gillar det inte riktigt. Men på det stora hela var detta en läsvärd roman. Detta är Sam Hayes första roman och jag kan mycket väl tänka mig att läsa något annat av henne senare.

Elva minuter

Elva minuter av Paolo Coelho handlar om brasilianskan Maria, som redan som liten avsäger sig kärleken. På en semesterresa till Rio de Janeiro träffar hon en man som hon följer med till Schweiz för att han lovar att göra henne till en stor stjärna där. Hon får så småningom arbete på en bordell och träffar också Ralf som får henne att ändra på sin syn på kärleken. Titeln Elva minuter syftar på den genomsnittliga tid som ett samlag tar.

Detta är enligt citaten på omslaget En roman om sex och kärlek och Coelhos mest erotiska bok. Och den mest romantiska. Det är förvisso en roman om sex och kärlek och den var också lite erotisk. Men särskilt romantisk tycker jag nog inte att den är och jag hade nog önskat att den hade slutat på ett annat sätt.

Jag tycker också att Coelho är lite väl positiv i sin skildring av livet som prostituerad. Det är knappast så att alla prostituerade bara har max tre kunder per kväll och möjligheten att säga nej. Ibland verkar det som att han tror att man kan jobba som prostituerad ett tag för att tjäna bra med pengar för att sedan kunna sluta jobba och leva ett bra liv. Och det tror inte jag.

En annan sak som jag irriterade mig lite på var hans övedrivet filosofiska kommenterer som förekom ganska ofta, speciellt i Marias dagboksanteckningar: Jag vet att jag levde när jag älskade ... och Var och en av oss har en klocka gömd inom sig och för att kunna älska måste visarna hos båda peka på samma tidpunkt och Jag är hemmafrun och skökan, som båda lever i samma kropp, och som strider mot varandra och många andra liknande kommentarer. Jag tycker inte ens att Marias dagboksanteckningar liknar sådana just för att de är alldeles för filosofiska och låtsas-djupa.

Och trots dessa filosofiska dagboksanteckningar så tycker jag inte att man får veta tillräckligt mycket om Marias inre tankar och känslor. Hela romanen känns väldigt ytlig eftersom Coelhos sätt att skriva går ut på att berätta vad som händer, inte vad karaktärerna tänker. Men den är i alla fall väldigt välskriven och den är väldigt lätt att läsa och den går också väldigt fort att läsa.

De sexologiska bitarna i romanen tycker jag inte heller har någon funktion- för mig. Jag vet redan vad och var klitoris är och vilken funktion den har. Men jag tror att det här har med kultur att göra. Coelho kommer från en annan kultur än min och det är möjligt (till och med troligt) att de inte är lika sexuellt upplysta som vi är här i Sverige där han kommer ifrån. Därför kan det finnas en poäng med att skriva om dessa saker, så att även brasilianska kvinnor och män kan bli lite mer upplysta.

Men trots att det fanns en del som jag inte riktigt gillade med den här romanen så var den ändå inte dålig. Den kanske inte heller var något av det bästa jag läst, men den kändes inte seg eller tung, utan var relativt lättläst. Den har i och för sig inte heller gjort något större intryck så medelmåttig är kanske ett bra ord för att beskriva den.

The thirteenth tale

The Thirteenth Tale av Diane Setterfield handlar om den tillbakadragna Margaret Lea som jobbar i sin fars antikbokhandel. En dag får hon en förfrågan om att skriva den berömda författaren Vida Winters biografi. Den gamla kvinnan säger sig nu vara beredd att berätta sanningen om sig själv. Margaret reser till Yorkshire för att höra på författarens berättelse om Angelfield House som en gång var familjen Marchs hem. Hon berättar om den viljestarka Isabelle och om hennes tvillingdöttrar Adeline och Emmeline. Margaret försöker samtidigt kontrollera att det Vida Winter berättar är sant och hon hittar mycket intressant i sitt försök att undersöka Angelfields historia. Hon lär sig på köpet en hel del om sig själv.

Man kan inte undgå att tänka på systrarna Brontës romaner Jane Eyre och Wuthering Heights (Svindlande höjder på svenska) när man läser den här romanen. Den innehåller alla ingredienser som deras 1800-tals romaner gjorde: ett stort hus, en vacker trädgård och gamla trotjänare samt en känsla av något övernaturligt och lite skrämmande.

Jag är som jag tidigare nämnt inte särskilt förtjust i systrarna Brontës verk, men det hindrar mig inte från att älska den här romanen. Den är spännande och sanningen uppdagas i precis lagom stora portioner. Dock lyckades jag förutse en del saker, men det gjorde inte så mycket eftersom slutet ändå blev en överraskning.

Men den kanske mest intressanta delen av boken var kanske ändå de delar som handlade om Margaret Leas liv i faderns antikvariat. Vida Winters berättelse känns inte särskilt originell eftersom den i så hög grad bygger på andra författares verk. Det gör att Margarets egen historia och hennes egna insikter om livet blir mer intressanta.

Romanen var välskriven och jag gillade upplägget i den, trots att det inte var helt unikt. Författaren lyckas fånga den skrämmande stämningen som finns i t ex Jane Eyre och Wuthering Heights och andra gotiska romaner och jag gillade det. På baksidan av boken finns ett citat från en recension från Cosmopolitan som säger Start reading on the bus and, I swear, you won't only miss your stop you might even lose the whole day och det tycker jag var ett väldigt träffande citat. För jag hade väldigt svårt att lägga den här romanen ifrån mig och jag mer eller mindre sträckläste den. Dock kan jag inte anse att jag har förlorat en hel dag, som citatet säger, eftersom jag inte anser det som slöseri med tid att läsa.

A thousand splendid suns

A thousand splendid suns av Khaled Hosseini handlar om Mariam som är oäkting och lever ensam med sin mamma. Som femtonåring blir hon bortgift med en mycket äldre man som bor i Kabul. Många år senare kommer också den unga flickan Laila för att bo hos dem och Mariam ser mycket av sig själv i den unga flickan. De båda kvinnorna blir med tiden mycket goda vänner.

Förutom att den här romanen tar upp teman som vänskap och kärlek berättar den också om trettio år av Afghanistans historia. Jag visste inte mycket om Afghanistan innan jag läste den här romanen, bortsett från att det varit mycket krig där, men nu vet jag betydligt mer. Jag tyckte därför att det var väldigt intressant och lärorikt att läsa den här romanen. Man får förutom kunskap om landets historia och politik också lära sig mer om landets kultur och om hur människorna där lever.

Men den var inte intressant bara för att den var lärorik utan handlingen var också väldigt bra. Man får verkligen insikt i hur det är att leva som kvinna i ett mansdominerat land. Man får också förståelse för hur extrema åsikter och idéer kan uppstå. T ex hade jag ingen aning om att muslimska kvinnor inte började bära slöja förrän på 60-talet. På grund av att kvinnorna började utbilda sig och fick bra jobb kände männen att de började tappa kontrollen över kvinnorna och var tvungna att hitta på något sätt att förtrycka kvinnorna. Den här romanen visar på många sätt som männen utövar sin makt över kvinnorna på.

Den här romanen var också väldigt välskriven och jag gillade språket i den. Karaktärerna var väl beskrivna och jag kände engagemang och intresse för vad som händer dem. Möjligtvis kan jag tycka att de var lite för lite nyanserade, så att de som var goda var bara goda och de som var onda var bara onda. T ex hade jag gärna sett att den misshandlande äldre maken också hade haft några goda sidor, för det hade kanske känts lite mer trovärdigt. Men jag tycker ändå att det här var en helt underbar roman. Jag kommer absolut att även läsa författarens tidigare roman The Kite Runner (eller Flyga drake på svenska).

For better, for worse

For better, for worse av Carole Matthews är ännu en lättsam chic-lit som jag valde att läsa för att får något mer lättsamt än den roman jag läste innan. Den handlar om Josie Flynn som är nyskild och som åker till New York för att gå på sin kusins bröllop. På flyget dit träffar hon Matt Jarvis, men de tappar bort varandra. Han gör allt för att försöka hitta henne, medan hon försöker få sin kusin att avstå från att gifta sig. När en ex-make, en gammal flamma, ett uselt pojkband och en bestämd anka blandar sig i leken kan det inte bli annat än problem.

Jag letade som sagt efter en lättsam roman och det fick jag. Den var precis lagom lättläst och lättsmält. Jag brukar sällan skratta åt sådana här romaner, även om det ofta står på omslagen att de är hysteriskt roliga, men åt den här skrattade jag faktiskt högt ett par gånger.

Handlingen var förstås enkel och mycket förutsägbar, men det var precis det jag letade efter när jag valde den här romanen. Jag tycker dock att det var lite tråkigt att huvudpersonerna bara träffades alldeles i början och i slutet av romanen. Jag hade gärna haft lite mer romantik under romanens gång också. Det går inte att undgå att jämföra den här typen av litteratur med Marian Keyes och det finns likheter med Keyes, men denna roman når inte riktigt upp till hennes standard. Men det var ändå en helt okej roman i den här genren.

Arthur & George

Arthur & George av Julian Barnes är en fictiondokumentär, d v s innehållet är dokumentärt men författaren har broderat ut det och skrivit det som en roman. Den handlar om dessa två män, den ena en av sin tids största författare och den andre en utsatt ung man. Arthur är Sir Arthur Conan Doyle, d v s skaparen av Sherlock Holmes, och han agerade själv detektiv en gång för att rentvå den unge George Edalji, som anklagdes och fängslades för att han skurit och dödat hästar. Redan från barndomen fick George Edalji och hans familj ta emot hotfulla och otrevliga brev, kanske beroende på att fadern var farser, som konverterat och blivit präst i anglikanska kyrkan. George Edalji var därför i mångas ögon ett halvblod.

Fallet med George Edalji var väldigt intressant. Man tyckte synd om den lilla pojken George som mobbades av klasskamrater och fick hotbrev redan som barn. Detta eskalerade och många var emot honom, vilket gjorde att man undrade varför och vem som gjorde detta mot honom.

Författaren har forskat väldigt mycket om det här fallet och om Sir Arthur Conan Doyles liv och jag kände faktiskt inte till särskilt mycket om honom sedan innan. Fast det kan också vara lite negativt med författare som forskar mycket om det de skriver om, för ibland vill de inkludera lite väl mycket information i sin roman, fast det egentligen inte behövs. Och jag upplevde att så var fallet ibland i den här romanen.

Handligen i romanen var väldigt intressant, men ibland blev den ganska seg och kändes lite tung att ta sig igenom. Den tog mig också ovanligt lång tid att läsa ut eftersom jag inte orkade läsa långa stunder i taget. Det beror nog på att författaren hade med för mycket oväsentlig information i romanen, vilket tog bort fokus från den verkliga handlingen.

Romanen var dock väldigt välskriven och det är ingen tvekan om att Julian Barnes är en duktig författare. Jag är rätt sugen på att läsa något annat av honom senare.

The final detail

Jag har tidigare läst ett flertal böcker av Harlan Coben, så när jag hittade The final detail av honom såg jag fram emot att läsa den. Till skillnad från de tidigare romaner jag läst av honom så verkar denna vara en del av en serie med sportagenten Myron Bolitar i huvudrollen. I denna roman blir hans bästa vän Esmeralda anklagad för ett mord och Myron Bolitar måste undersöka saken för att rentvå henne.

Tyvärr nådde denna roman långt ifrån upp till Harlan Cobens vanliga standard. Den var rent ut saft så ointressant att jag knappt orkade kämpa mig igenom den, vilket jag kanske inte ens hade gjort ifall jag hade haft något annat att läsa. Det var främst karaktärerna som jag retade mig på. Att ha med två kvinnliga wrestlers, som inte bara är enormt stora utan också lesbiska kändes bara löjligt och överdrivet. Myron Bolitar själv var en otroligt slätsruken och tråkig karaktär som jag inte kunde känna något för. Handlingen lyckades inte heller fånga mitt intresse, kanske beroende på att jag inte kunde känna något för karaktärerna.

Det förvånar mig inte ett dugg att ingen Myron Bolitar-deckare översatts till svenska. Men det är rätt intressant och faschinerande att en författare kan skriva så olika. Hans thrillers är riktigt bra, medan dessa är riktigt usla (jag gissar nu att även andra Myron Bolitar-deckare är lika dåliga). Möjligen kan det vara så att han mer eller mindre massproducerar dessa usla deckare för att tjäna pengar så att han har råd att också skriva bättre böcker.

Marrying for money

Marrying for money av Chris Manby köpte jag för att den kom i ett tvåpack tillsammans med The matchbreaker av samma författare. Den handlar om två ganska fattiga engelska systrar, Grace och Charity, som åker till USA för att hitta en rik man att gifta sig med. De träffar flera rika män som kan vara lämpliga kandidater för äktenskap. Och en lämpligt kandidat är inte trädgårdsmästaren, oavsett hur snygg och trevlig han är. De lyckas dessutom göra sig till ovänner med den rika och bortskämda grannen Marcella, som är van att vara den som står i centrum.

Den här romanen är nästan lika ytlig som den förra romanen av samma författare som jag läste. Att ha mycket pengar och rätt märkeskläder verkar vara det absolut viktigaste i livet, även om författaren här gör ett lamt försök att visa att det inte är så. Det är möjligt att det är de flesta unga kvinnors dröm att få tag på en rik man, men det är inget som jag känner igen mig i och det gör sådana här romaner ganska ointressanta för mig.

Fördelen med den är att den är väldigt lättläst och det går därför ganska fort att läsa ut den. Jag tyckte dessutom att den här romanen var lite bättre än den förra eftersom den var en liten aning mindre ytlig. Huvudpersonerna irriterade mig i alla fall inte riktigt lika mycket som i The matchbreaker. Den var naturligtvis ganska förutsägbar, som sådana här romaner ofta är, men den erbjöd en stunds avkoppling där man inte behöver anstränga hjärnan allt för mycket.

Mercy

Mercy av Jodi Picoult handlar om ett mord. Jamie Macdonald dödade sin fru, men var det mord eller ett barmhärtighetsmord? Denna fråga delar den lilla staden Wheelock. För Jamies kusin polischefen Cameron Macdonald är svaret enkelt- Jamie bör straffas. Men för Camerons fru Allie är svaret inte lika enkelt. Hon älskar sin man och skulle göra allt för honom och lider av att han inte känner likadant. Hon undrar om det är sant att det i ett förhållande alltid är en som älskar mer.

Den här romanen tar upp en del tänkvärda saker, som detta med barmhärtighetsmord. Är det rätt att döda någon som redan är döende och som ber om att bli dödad? Det är väldigt intressant, men tyvärr tycker jag inte att författaren lyckas fokusera tillräckligt på detta. Det kommer liksom i skymundan av beskrivningarna av relationen mellan huvudpersonerna, främst Cameron, Allie och Allies anställda Mia. Det är väldigt synd, eftersom det finns massor med böcker om relationer i den bemärkelsen, medan inte många tar upp det känsliga ämnet med barmhärtighetsmord. Men jag antar att det kanske är alltför känsligt för att författaren skulle våga låta romanen handla om bara det.

Jodi Picoult skriver bra och jag gillade Allt för min syster och Försvinnanden, som jag tidigare läst av henne. Men eftersom den här boken var upplagd på ungefär samma sätt som de tidigare, d v s en händelse, ett åtal och en rättgång som sedan följs av ett lyckligt slut, började det kännas lite uttjatat. Men jag antar att om jag inte hade haft förväntningar på den här romanen grundade på det jag tidigare läst av henne så hade jag nog tyckt bättre om den.

Jag tycker inte att det är var en direkt dålig roman, men den var bitvis ganska seg och kändes inte direkt nyskapande. Dessutom tyckte jag inte om slutet; åtminstone på en punkt borde det inte ha slutat lyckligt. Men romanen väcker också en del tankar och funderingar, vilket jag uppskattar. Och det är väl i så fall det som gör den här ganska medelmåttiga romanen läsvärd.

The matchbreaker

The matchbreaker av Chris Manby handlar om Lindsey, vars far ska gifta sig med en kvinna som Lindsey inte gillar. Lindsey erbjuder sig att anordna möhippan som ett sätt att försöka bli av med Karen, pappans fästmö, och det hela slutar med ett mordförsök och en bruten förlovning. Men när Lindsey ser hur förtvivlad hennes pappa blir bestämmer hon sig för att försöka övertala Karen att komma tillbaka. Det enda problemet är att hon redan har träffat en ny man och Lindseys uppdrag blir att försöka förföra Karens nya man för att hon ska gå tillbaka till pappan. Problemet är bara att hon blir kär i honom.

Av denna beskrivning av handlingen förstår man att detta är en ytlig och förutsägbar roman. Jag valde att läsa den för att få en stunds lättsam avkoppling, men den var nästan för ytlig, vilket gjorde att jag mest blev irriterad. Jag vet inte om jag är annorlunda än andra kvinnor (som ju är de tänkta läsarna), men jag är totlat ointresserad av att huvudpersonerna handlar på Harvey Nichols eller har Jimmy Choo-skor på fötterna. Det blir rätt tröttsamt att läsa om hur mycket pengar och vilka kläder karaktärerna har på sig.

Karaktärerna var väldigt stereotypa och Lindsey var en speciellt osympatisk person- bortskämd och snobbig. Den var förstås inte heller särskilt välskriven, eftersom den här typen av romaner sällan är det. Ändå brukar de vara avkopplande och roande att läsa, men den här var inte det. Jag har helt enkelt svårt att identifiera mig med och känna med en huvudperson som är så självisk och egocentrerad att hon nästan dödar en annan människa, även om hon sedan ångrar det.

Hembiträdet

Då jag var tvungen att köpa en bok på flygplatsen på väg till England föll valet på Marie Hermansons Hembiträdet, eftersom jag nyligen läst hennes roman Mannen under trappan och gillade den. Den här romanen handlar om Yvonne, som är en framgångsrik organisationskonsult Hon känner att hennes liv är tråkigt och för att pigga upp sig själv börjar hon vandra omkring i ett villaområde och iaktta människorna där och fantisera om deras liv. Speciellt ett hus väcker hennes intresse och när de söker ett hembiträde söker hon jobbet och får det. Men hon märker snart att det är något som inte står rätt till och hon invigs i sin arbetsgivares mörka hemligheter och snart börjar också hennes efter liv förändras.

Enligt beskrivningen låter detta nästan som en deckare och det är det kanske nästan också. Fast inte riktigt. Det är svårt att kategorisera den här romanen och sätta den i en genre. Den är helt enkelt udda. Den innehåller lite spänning, lite mystik, lite sex och kärlek samt lite humor.

I början är den här romanen riktigt bra. Sedan blir den en aning långrandig, för att sedan ta sig igen på slutet. Men jag känner aldrig att jag riktigt får grepp om karaktärerna i den här romanen. De känns ganska intetsägande och jag känner egentligen inte för någon av dem. Men Marie Hermanson skriver i alla fall bra och bitvis är också romanen bra, även om den skulle ha kunnat vara bättre. Så på det stora hela så var det en avkopplande läsning, men är knappast en läsupplevelse som jag kommer att minnas länge.

Never let me go

Kazuo Ishiguros senaste roman kom ut 2005 och heter Never let me go (inte ens i översättning har den fått en svensk titel). Den handlar om Kathy H som är 31 år gammal och hon berättar i den här romanen om sin uppväxt på Hailsham, en ganska ovanlig internatskola. Eleverna där uppmuntras till att producera olika typer av konst och deras bästa verk hämtas med jämna mellanrum av den mystiska Madame. De utsätts också ständigt för olika hälsokontroller och lärarna försöker inpränta i dem att en god hälsa är viktig. Romanen utspelar sig i ett dystopiskt Storbritannien, kanske i nutiden, kanske i framtiden. Man får följa Kathys och hennes bästa vänner Ruth och Tommy och se vad som händer med dem i livet. Kathy är en ganska romantisk flicka som drömmer om att bli mamma (även om man tidigt i romanen får veta att det inte går), Tommy är skolans mobbningsoffer och Ruth är en flicka med starka åsikter.

Jag blev väldigt nyfiken av att läsa baksidestexten och när jag började läsa väcktes ännu fler frågor. Vad är detta för skola? Varför är konst så viktigt? Vad gör en skötare, som Kathy H är? Man vill läsa vidare för att få svar på dessa frågor. Det får man också, men samtidigt uppstår nya frågor. Med en stil som är ganska typisk för Kazuo Ishiguro avslöjas svaren bara gradvis och i små portioner.

Romanen är uppdelad i tre delar som var och en representerar en del i Kathy och hennes vänners liv- skolan Hailsham, Cottages, ett slags "halvvägshus" och sedan deras vuxna liv. Den här romanen fångade mitt intresse redan från början och den var väldigt intressant och väckte många tankar.

Ett av romanens teman är ödet vs fri vilja. Även om fri vilja inte är något som romanens huvudpersoner funderar på så gör ändå läsaren det. Kärlek och vänskap är också ett av romanens teman. Men det viktigaste av allt är nog de etiska och moraliska frågeställningar som denna roman väcker.

Språkligt är denna roman precis lika bra som The remains of the day och den är en njutning att läsa. Jag uppskattar också att den här romanen fick mig att börja fundera och att dessa funderingar finns kvar även långt efter att jag läst ut romanen. Nu har jag läst allt som Ishiguro skrivit och jag har gillat det mesta, men några romaner har ändå fastnat mer i minnet än andra. Detta är en av dem. Tillsammans med The remains of the day är detta Kazuo Ishiguros bästa roman hittills (för jag hoppas verkligen att han tänker skriva fler).

Vi som var föräldralösa

Vi som var föräldralösa är Kazuo Ishiguros femte roman och den utspelar sig på 1930-talet. Huvudpersonen Christopher Banks är en av Englands mest kända detektiver. Men ett olöst brott plågar honom- hans föräldrars försvinnande i Shanghai när han var en liten pojke. Året är 1937 och England står inför andra världskriget när Christopher bestämmer sig för att återvända till Shanghai för att försöka lösa fallet.

Detta är en roman om minnen, om behovet av att återvända och om hur detta påverkar en persons liv. Och den här romanen känns verkligen som en persons resa tillbaka i minnet. Det är en intressant historia och den är väl värd att läsa. Men den håller inte alls samma klass som t ex The remains of the day eller Berg i fjärran. Bitvis är den lite seg och tråkig, men den innehåller också spännande och intressanta delar.

I den här romanen har Kazuo Ishiguro samma berättarstil som i The remains of the day och det uppskattar jag, eftersom jag verkligen gillar hans sätt att skriva. Dock saknar den här romanen lite av det politiska stinget som t ex i Berg i fjärran. Flera av Ishiguros tidigare romaner har väckt en hel del tankar hos läsaren, t ex The remains of the day, som väcker tankar om lojalitet, kärlek och ansvar, men det saknas i den här romanen. Visst finns det politiska och moraliska inslag, men inget som ligger kvar och behöver bearbetas.

Men jag uppskattar som sagt hans sätt att skriva i den här romanen och bitvis var berättelsen väldigt spännande och intressant. Jag gillar också att huvudpersonen på sätt och vis kommer fram till en lösning på gåtan med föräldrarnas försvinnande, vilket jag egentligen inte hade väntat mig. Därför tycker jag att den här romanen var bra och läsvärd, men inte ett av Ishiguros mästerverk.

Mannen under trappan

Mannen under trappan av Marie Hermansson handlar om Fredrik som med sin familj flyttar in i drömhuset; stort, nyrenoverat med stor veranda och utsikt över ängen och skogen. Fredrik har ett bra jobb, han älskar sin fru som både är vacker och framgångsrik som konstnär och de har två fina barn. Allting verkar till en början vara helt perfekt, men en morgon när Fredrik stiger upp finner han en vuxen man, ca 1,50 lång i smutsiga joggingbycor och T-shirt i hallen. Mannen påstår sig bo i utrymmet under trappan. Efter detta möte börjar allting gå emot Fredrik.

Detta väcker naturligtvis frågor, frågor som gör att man vill läsa vidare. Vem är mannen under trappan? Vad gör han där? Vad vill han? Jag kan inte direkt påstå att alla frågor får ett svar, men det är i alla fall rolig läsning medan man försöker finna svaren på frågorna. I vanliga fall brukar jag inte gilla romaner som har något "övernaturligt" inslag (det känns som om den utspelar sig mellan dröm och verklighet), men den här romanen var riktigt bra ändå.

Den här romanen var både rolig och spännande i en härlig blandning. Den är visserligen lite annorlunda, men ändå väl värd att läsa. Karaktärerna är väl beskrivna, speciellt Kwådd, mannen under trappan, som är en ganska otäck person, både till utseende och sätt. Även huvudpersonen Fredrik är en intressant karaktär- är han mentalt sjuk eller finns Kwådd på riktigt?

Marie Hermansson skriver väldigt bra och det är ingen tvekan om att hon har humor. Språket i romanen är lättläst utan att vara alltför enkelt. Det var ett nöje att läsa den här boken och jag blev verkligen sugen på att läsa med av den här författaren (och det kommer jag säkert också att göra).

Riddarfalken från Malta

Riddarfalken från Malta av Dashiell Hammett borde jag egentligen ha läst på engelska, eftersom det var en skoluppgift. Men jag fick inte tag på den på engelska (och för att få tag på den på svenska var jag tvungen att rota ner i magasinet på biblioteket), så därför "fuskade" jag.

Huvudperson i romanen är privatdetektiven Sam Spade. Han är en känslokall kvinnokarl som är ganska cynisk. Han anlitas av en vacker kvinna för att skugga en man. Hans sätter sin partner Miles på detta och det leder till att han blir dödad. Spade själv blir misstänkt för detta. När han börjar nysta i saken rullas en helt ny historia upp.

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i hårdkokta deckare och den här är visserligen en av de första i sitt slag, men det gör den inte mycket bättre. Jag gillar inte heller hans sätt att bara skriva om människornas handlingar, aldrig om deras känslor. I mina ögon gör detta att romanen blir helt ointressant.

Beskrivningarna av miljön och hur personer ser ut är mycket grundliga, men jag saknar att få veta vad karaktärerna tänker och känner. Alla karaktärer blir därför också väldigt stereotypa, inte minst Sam Spade själv (även om det kanske var i den här romanen som den stereotypa privatetektiven skapades). Den enda någorlunda intressanta karaktären ur analyssynpunkt är Cairo, som enligt min tolkning är homosexuell.

Språket är vardagligt och meningarna är korta, vilket gör att den här romanen är väldigt lättläst. Men samtidigt bidrar detta till att göra den ganska tråkig. Jag tycker inte heller att själva historien om riddarfalken från Malta är vare sig spännande eller intressant.

Alla mina systrar

Alla mina systrar av Judith Lennox handlar om de fyra systrarna Maclise. Romanen utspelar sig i början av 1900-talet och systrarna Maclise kommer från ett välbärgat hem. Deras framtidsdrömmar ser dock väldigt annorlunda ut. Den vackra Iris drömmer om ett bekvämt liv med en lämplig make. Eva drömmer om att studera konst i London, men det vill fadern inte veta av. Marianne drömmer om Den stora kärleken som ska vara hela livet. Det är bara den yngsta systern Clemency som inte har några särskilda drömmar; hennes lott verkar bli att stanna hemma och vårda deras sjukliga mor. Men när första världskriget bryter ut förändras mycket och verkligheten gör sig gällande. Systrarnas vägar skiljs och man får följa dem från den engelska industristaden till Londons bohemiska konstvärld, Frankrikes slagfält och sjukhus och Cylons teplantager.

Detta var en ganska händelserik roman som enligt en kommentar på baksidan ...har allt, kärlek, romantik, fattigdom och rikedom, sorg och dramatik. Trots detta hade jag lite svårt att komma in i den och engagera mig till fullo i huvudpersonernas liv. Bitvis var den bra och spännande, som det som händer Marianne i Ceylon, men andra delar var ganska tråkiga och förutsägbara, som Evas kärlekshistoria med den gifta konstnären.

Den här romanen var dock ganska välskriven utan att vara något litterärt mästerverk. Den var heller inte tillräckligt lättsam för att vara ren underhållning, men den var heller inte tillräckligt djupgående för att verkligen säga någonting. Jag tycker därför att den här romanen var ganska medelmåttig; den var varken bra eller dålig.

The adventures of Huckleberry Finn

En av mina favoritromaner i tonåren var The Adventures of Huckleberry Finn av Mark Twain (pseudonym för Samuel Langhorne Clemens) och det var därför ett kärt återseende när jag skolan gav mig i uppgift att läsa den. Och att jag låg och läste den på en strand på Kreta gjorde ju inte saken sämre, förstås.

Romanen handlar om Huckleberry Finn, som tillsammans med Tom Sawyer kommit över en hel del pengar (vilket man kan läsa om i Tom Sawyers äventyr, som också tillhör en av mina favoritromaner från tonåren). Huck trivs inte med att bli "siviliserad" och får problem med sin alkoholiserade far. Han bestämmer sig för att rymma och slår följe med den förrymde slaven Jim. Tillsammans färdas de på en flotte längs Mississippi och råkar ut för den del äventyr under färden.

Jag har läst den här romanen fler än en gång (vet inte riktigt hur många), men jag har dock aldrig läst den på engelska. Inte helt överraskande är den ännu bättre på originalspråk. Främst för att den är skriven på talspråk, så som Huck (som är berättaren) talar. Talspråket varierar också efter vem som talar, så Jim har ett helt annat talspråk. Mark Twain var väldigt intresserad av talspråk och hade forskat rätt mycket på hur folk i mellanvästern och södra USA talade och det märks i den här romanen. Ett litet exempel: So I dropped on my hands and knees, in the little passage, and crept aft in the dark, till there warn't but about one stateroom betwixt me and the cross-hall of the texas.

Miljörbeskrivningarna och karaktärsbeskrivningarna i den här romanen är väldigt bra och jag tycker väldigt mycket om huvudpersonen Huck Finn, vilket jag gjorde redan när jag läste Tom Sawyers äventyr. Mark Twain förefaller vara ganska kritisk till religion och många kommentarer om detta är mycket bra. Jag uppskattar också att få läsa om olika exempel på vidskepelse och annan folktro. T ex så tror inte Huck Finn på att mannen som hittats drunknad kan vara hans far, eftersom liket flöt på rygg och vem som helst vet ju att män som drunknar flyter på mage- liket måste därför vara en kvinna som har klätt ut sig till man.

Det är väldigt mycket humor i den här romanen och då inte bara detta med vidskepelsen. Huck och Jim möter ett par skojare varav den ene påstår sig vara heritg och den andre kung och den föreställning med Shakespeare som de ställer till med är väldigt humoristisk. Hamlets berömda monolog To be or not to be består av lösryckta rader av flera olika Shakespearepjäser. Jag tycker också att det är kul med Tom Sawyers logik. Han har förläst sig på äventyrsromaner och vill därför inte göra något på det enkla viset. T ex tycker han att Jim när han är fastbunden vid en säng ska såga av sig benet, fast det räcker med att lyfta på sängen.

Men det är förstås inte bara en humoristisk roman. Den har också något viktigt att säga om det samhälle som Mark Twain levde i. Den har också haft betydelese för motståndet mot slaveriet, även om slaveriet faktiskt hade upphört när romanen skrevs. Men romanen innehåller trots allt mycket tänkvärt och är relevant även i vår tid och nu när jag har läst om den vet jag att den alltid kommer att förbli en favoritroman för mig.

Morgonpasset

Morgonpasset av Sophie King handlar om en vecka i sju olika familjers liv. De bor i samma bostadsområde, men alla känner inte varandra. Deras vägar kommer dock att korsas. Hemmafrun Harriet undrar hur det ska bli med äktenskapet efter att mannen varit otrogen. Hennes väninna Pippa väntar oroligt på besked från läkaren angående en knöl i bröstet. Evie har fullt upp med karriären, att vara styvmamma och att leta efter sin man som verkar ha försvunnit. Nick är änkling och försöker förstå sin tonårsdotter samtidigt som han känner skuld över hustruns död. Den franska au pair-flickan Martine trivs inte i sin familj och planerar att rymma med en gift man. Kitty är lärare och singel, men behöver få tag på en man inom en vecka. Betty försöker hålla koll på trafiken runt skolan som hon bor i närheten av.

Detta var en lättläst och lättsam roman, fast ibland kände jag mig riktigt stressad av huvudpersonernas vardagsliv, speciellt deras morgonrutiner: Telefonen! Herregudärdetnånsomkanhämtatelefonen? Vem har tagit den? Varför lägger ni inte tillbaka eländet när ni har pratat klart? Typiskt. Nu har det slutat ringa. Det är ert fel. Hör ni vad jag säger eller skriker jag bara åt mig själv? Herregudharniinteensgåttuppän?

Jag tycker att den bitvis var rätt roligt skriven, men på det stora hela så var den ganska enkelt skriven. För mig var det lättare att intressera mig för vissa personer än andra. Den ensamstående pappan Nick intresserade mig, liksom läraren Kitty. Harriets historia blev jag också intresserad av, medan au pair-flickan Martine bara irriterade mig. Pippas problem med den eventuella bröstcancern lämnade mig oberörd.

Jag har aldrig läst något av den här författaren förut; har faktiskt aldrig ens hört talas om henne. Det är möjligt att jag kommer att läsa fler romaner av henne ifall jag råkar stöta på någon på biblioteket eller så, för jag tycker faktiskt att hon lyckades skriva på ett roande sätt. Men så bra att jag kommer att söka upp fler romaner av henne är hon inte.

Wuthering Heights

Att läsa Wuthering Heights av Emily Brontë var förstås en skoluppgift. Jag har visserligen länge funderat på att läsa den, men eftersom jag har lite svårt för Jane Eyre av Charlotte Brontë, (Emilys syster) och t ex Jane Austens romaner så har jag misstänkt att jag inte kommer att gilla denna heller. Wuthering Heights handlar om Heathcliff och Catherine, som växer upp tillsammans nästan som syskon. När de växer upp förälskar de sig i varandra, men eftersom Heathcliff är av okänt ursprung, möjligen zigenare, kan det förstås inte bli tal om äktenskap mellan dem. Hon gifter sig därför med en annan man och Heathcliff blir bitter och vresig. Catherines svek mot Heathcliff fortsätter att plåga även kommande generation.

Denna roman var lite bättre än vad jag hade förväntat mig, för jag kände i alla fall lite engagemang med huvudpersonerna. Speciellt Heathcliff tycker jag är en fascinerande karaktär. Men de andra karaktärerna är inte särskilt intressanta, snarast upplever jag vissa av dem som riktigt dumma (t ex Isabelle som gifter sig med Heathcliff trots att han försöker hänga hennes hund; det skulle jag aldrig ha gjort).

Den är välskriven och relativt lättläst, med undantag från en av karaktärernas repliker. Dessa är skriven på Yorkshiredialekt och näst intill omöjlig att förstå: 'T maister nobbut just buried, and Sabbath nut o'erd, und t' sahnd uh t' gospel still i' yer lugs, and yeh darr be laiking!sham on ye! sit ye dahn, ill childer! they's good books eneugh if ye'll read 'em, sit ye dahn, and think of ye sowls!

Jag är i alla fall glad att jag nu har läst den, eftersom det ändå hör till en viss allmänbildning att ha läst den, eller i alla fall att känna till vad den handlar om. Men den kommer aldrig att räknas till mina favoritromaner och jag kommer sannolik aldrig att läsa den igen, även om det antagligen finns en hel del att analysera.

Lyckans hjul

Efter att ha läst We need to talk about Kevin kände jag att jag behövde läsa något mera lättsamt och valet föll på Lyckans hjul av Kajsa Ingemarsson. Den handlar om tre kvinnor som är grannar, men som egentligen inte känner varandra. Miriam, Nina och Ellinor är alla i olika ålder och i olika stadier i sitt liv. En dag flyttar en mystisk kvinna in i ett hus på gatan och de tre kvinnorna förs samman inför detta "hot". Det visar sig dock att den nya grannen kommer att spela en stor roll i deras liv.

Detta var en väldigt lättsam och lättläst roman, vilket var precis vad jag var ute efter. Men det hände egentligen inte särskilt mycket i den och det som hände var rätt så förutsägbart. Språket var ganska enkelt och slätstruket och i stilen ganska lik hennes andra romaner. Den fungerade alldeles utmärkt som underhållning för stunden, men den har inte gjort något bestående intryck och jag kommer förmodligen att glömma den rätt snart (i själva verket hade jag redan glömt huvudpersonernas namn och fick googla för att kunna skriva namnen när jag skulle skriva detta). Men som sagt, som en lättsam underhållning fungerar den bra.

We need to talk about Kevin

We need to talk about Kevin av Lionel Shriver är utformad som en brevroman, där en kvinna vid namn Eva Katchadourian skriver till sin man Franklin. Hon skriver om deras son Kevin och av breven framgår att hon ända sedan hans födsel har misstänkt att något inte står rätt till med pojken. Man vet redan från början att Kevin sitter i ungdomsfänglese för en massaker på sin high school och Eva berättar om hur hon upplevde hans barndom och ungdomsår och om vissa händelser som inträffade under den tiden.

Den här romanen var väldigt välskriven och det märks tydligt att Lionel Shriver (som trots det maskulina namnet är kvinna) är en duktig författare. Jag hade dock lite svårt att komma in i den, kanske beroende på att hon använde sig av ett ganska avancerat språk med svåra ord. Jag gillade inte heller brevformen riktigt i början, men när jag började komma in i boken störde det mig inte längre. Och när jag väl kom in i den blev jag väldigt intresserad av att läsa vidare för att få veta varför Kevin gjorde det han gjorde. Detta är visserligen fiktion, men den känns ändå ganska trovärdig.

Psykologi är alltid intressant och fenomenet med skolmassakrer är också intressant. Detta är en bok som väcker tankar och känslor. Och frågor. Den känns många gånger lite obehaglig att läsa, men jag tror att detta är en viktig roman. Inte minst för att den är ganska kritisk mot den amerikanska kulturen. Jag tycker absolut att den här boken är läsvärd, även om den kan kännas lite tung i början.

Oronooko or The royal slave

Jag var lite tveksam till om jag skulle ta med Oronooko or The royal slave i min blog, eftersom den egentligen är mer som en lång novell än en riktigt roman. Men eftersom den av vissa anses vara den första roman som skrevs på engelska (andra anser att Robinson Crusoe av Daniel Defoe är den första engelska romanen) och dessutom är skriven av en kvinna, Aphra Behn, bestämde jag mig för att ändå ta med den.

Oronooko or The Royal Slave handlar om Oronooko, som är prins i ett afrikanskt land. Han blir kär i den vackra Imoinda och det leder till problem. Imoinda skickas bort och Oronoooko luras av slavhandlare och hamnar på ett slavskepp på väg till Surinam. Där hamnar han på ett plantage, men på grund av sin intelligens och fina sätt och kungliga härkomst så blir han aldrig någon riktigt slav. Han träffar Imoinda igen och så småningom leder Oronooko ett slavuppror mot plantageägaren.

Den här romanen eller långa novellen var rätt tråkig att läsa eftersom det var svårt att hitta berättelsen bland alla orden. Det var nämligen väldigt mycket beskrivningar av sådant som inte alls hade med berättelsen att göra och det var rätt jobbigt att läsa. Själva historien om Oronooko var väl inte heller särskilt spännande eller intressant.

Det mest intressanta med den här texten är hur Oronooko framställs. Aphra Behn ville skriva den här berättelsen för att visa att slaveri är fel, men i mina nutida ögon misslyckas hon totalt. Berättelsen är full av rasism och de förskönande beskrivningarna av Oronooko gör bara att berättelsen verkar osannolik. Dessutom är Oronookos goda sidor bl a att han ser ut som en europe, fast med svart hudfärg och att han talar engelska och franska, och det ger bara intrycket av att de bästa människorna är européerna och då framförallt kolonisatörerna. Det tycker jag förtar hela idén med att försöka visa att slaveri är fel.

Samtidigt är det också detta som gör berättelsen intressant, ut ett historiskt perspektiv. Idag har den knappast särskilt mycket att säga, men den säger en hel del om det samhälle som Aphra Behn levde i.

Oliver Twist

Jag har nu läst Oliver Twist av Charles Dickens och har faktiskt ingen aning om det var första gången jag läste den eller inte. Jag tror inte att jag har läst den förut, men jag känner så väl till historien att jag inte kan vara helt säker. Fast jag har förstås läst om den och sett många olika filmatiseringar av den, så det är antagligen därför som jag känner till den. Hur som helst så kan jag helt säkert säga att jag aldrig har läst den på engelska, vilket jag gjorde nu eftersom det var en skoluppgift.

För att berätta lite kort om handlingen, som väl de flesta redan känner till, så handlar den om den föräldralöse Oliver Twist, som rymmer till London där han hamnar hos den gamle mannen Fagin som lär upp pojkar till att bli ficktjuvar. Han lär känna en del människor ur samhällets undre skikt, t ex Dodger, Mr Sikes och Nancy, men förblir själv god och ärlig. Saker ur hans förflutna börjar så småningom komma upp i ljuset.

Det första som jag fastnade för i den här romanen var språket, och då speciellt dialogerna. I vanliga fall brukar jag inte gilla när dialogen är skriven på talspråk, men det gör jag när det gäller den här romanen. Dickens har mycket skickligt lyckats ge varje karaktär ett alldeles eget sätt att tala, t ex så att vissa ord alltid stavas på ett visst sätt när en viss person säger det så att man kan föreställa sig hur just den personen uttalar ordet.

Jag gillar också Dickens miljöbeskrivningar. De är väldigt detaljerade och man kan verkligen föreställa sig hur London och landsbygden runt om London såg ut på den tiden. Personbeskrivningarna är bra när det gäller underklassen, t ex Fagin, Dodger och Mr Sikes, för de framställs som ganksa komplexa och intressanta. Karaktärerna ur överklassen, t ex Mr Brownlow och Miss Maylie, är dock ganska stereotypa och tråkliga. I alla fall jag hade väldigt svårt att engagera mig i någon av dem. Oliver Twist själv är den absolut mest ointressanta karaktären i denna roman.

Jag gillar inte heller Dickens sätt att få det att framstå som att godhet och ärlighet är något som är medfött. Oliver Twist är född till fattigdom och umgås med samhällets undre skikt, men han förblir hela tiden gudfruktig, god och ärlig. Detta beror på att han i själva verket är av fin härkomst. Själv håller jag inte med om att arvet är viktigare än miljön, speciellt inte när det gäller karaktärsdrag som ärlighet och godhet.

I början tyckte jag att den här romanen var ganska tråkig och jag hade svårt att engagera mig i Oliver Twists liv eftersom jag tyckte att han var så tråkig, och dessutom visste jag ju redan vad som skulle komma att hända. Det tog förstås bort lite av spänningen med att läsa den. Men romanen blev betydligt intressantare när han kom i kontakt med The Artful Dodger, Fagin och de andra. Så på det stora hela så gillade jag ändå romanen.

Rösterna

Rösterna av Christa von Bernuth är en tysk deckare. Den handlar om kriminalkommisarie Mona Seiler, nybliven chef och ensamstående mamma till sonen Lukas. En dag hittas en man mördad på ett ovanligt sätt och Mona Seilers uppgift är att lösa mordet. Detta leder henne till internatskolan Issing, en elitskola för barn till förmögna föräldrar. En av de populäraste lärarna är Michael Danner och under en utflykt som han gör med en grupp favoritelever hittas Danners hustru mördad. Det visar sig att Danner under många år har misshandlat sin fru, men Danner har alibi; ungdomarna intygar att de var tillsammans när brottet begicks. Ytterligare ett mord, på en f d elev på Issing får Mona Seiler att inse att svaret måste sökas på Issing och i en händelse som inträffade för länge sedan. Och det är bråttom, innan mördaren slår till igen.

Detta låter väldigt spännande och intressant, men det tyckte jag inte att det var. Hela idén med en kvinnlig polis, med medföljande problem med bristande respekt från kollegor och dessutom ensamstående mamma med en kriminell f d man känns bara tråkig och uttjatad. Jag fastnade inte heller för någon av de andra karaktärerna, utan hade många gånger svårt att skilja den ena från den andra.

Historien hade kunnat vara spännande om den inte hade varit så förutsägbar. Jag antar att det var tänkt att man skulle bli överraskad av slutet, men det blev jag inte. Inte för att jag hade listat ut det redan, utan för att jag vid det laget hade tappat det mesta av mitt engagemang och bara ville att den skulle ta slut så att jag kunde ge mig på något bättre att läsa.

Dock tror jag att den här romanen skulle göra sig rätt bra som film, så jag rekommenderar inte att ni läser boken, utan vänta istället tills den kommer som film. Det sparar tid och för en gångs skull tror jag faktiskt att filmen kan bli bättre än boken (om den nu kommer som film, men jag googlade lite och fann att filmrättigheterna i alla fall är köpta).

Den otröstade

Den otröstade är Kazuo Ishiguros fjärde roman och den handlar om Ryder, som är konsertpianist. Han kommer till en stad, vilken nämns inte, någonstans i centrala Europa för att hålla en konsert. Men han har tappat bort sitt tidsschema och detta gör att han hela tiden kommer på avvägar från det han egentligen ska göra. Han träffar bäraren Gustav, dennes dotter Sofie och sonsonen Boris, hotellägaren Hoffman och dennes son och hustru, den f d alkoholiserade dirigenten Brodsky och hans f d fru miss Collins m fl.

Egentligen kan man inte skriva mycket mer om handlingen än så här, för i själva verket handlar den här romanen inte om någonting annat än Mr Ryder och hans färder runt i staden. Det är mer som att läsa en dröm än att läsa en roman. Det händer hela tiden konstiga saker som bara kan inträffa i drömmar, som t ex det faktum att han när han träffar Sofie inte ens vet hur hon ser ut, men i nästa ögonblick framgår att de känner varandra och ska köpa hus tillsammans. Eller att han hittar ett bilvrak, som visar sig vara den bil hans föräldrar hade när han var liten, och att han åker iväg till en plats som senare visar sig vara hotellet han bor på.

Jag tyckte att den här romanen var mycket jobbig att läsa. Jag blev vansinnigt stressad över hans sätt att bara ge sig iväg någon annanstans än dit han borde bara för att någon försöker övertala honom till det. Jag blir också stressad över alla människor som han glömmer på det viset, t ex glömmer han pojken Boris på ett café.

I de tidigare romaner av Ishiguro som jag har läst har jag verkligen gillat hans språk och sätt att skriva. Den här romanen är skriven på samma sätt, men här tycker jag att det på något vis känns fel och malplacerat. Alla människor pratar så vårdat och artigt, trots att de i själva verket är riktigt ohövliga. Det gör att man får en känsla av romanen utspelar sig någon gång för ganska länge sedan, men vissa detaljer, som personsökare och TV-spel avslöjar att handlingen utspelar sig i nutid (d v s i början av 90-talet, då romanen skrevs).

Jag tycker därför att den här romanen hittills är Ishiguros sämsta. Den var inte dålig, men jag hade svårt att hålla intresset uppe eftersom jag inte kände något särskilt för någon av karaktärerna. Och att jag hela tiden kände mig otroligt stressad gjorde inte saken bättre. Men det kommer inte att hindra mig från att läsa fler romaner av samma författare, för han har ju tidigare skrivit romaner som jag tyckt mycket om. Dessutom vittnar även den här romanen om att han är en väldigt duktig författare, även om jag inte gillad handlingen i denna.

Ett sista andetag

Ett sista andetag är Stephen Booths femte roman. Precis som i de övriga så är huvudpersonerna i Ben Cooper och Diane Fry. I den här boken har Mansell Quinn, som för fjorton år sedan dömdes för mordet på sin älskarinne, släppts ut ur fängelset och försvunnit. När Quinns f d fru hittas mördad verkar det som att Quinn är ute efter hämnd och det gäller att försöka ligga steget före och komma på vilka som kan finnas på Quinns lista. När Ben Cooper får veta att det var hans far som satte Quinn bakom galler inser han att han själv kan vara en av dem som Quinn vill hämnas på.

Som vanligt så är det mest karaktärerna som jag gillar med boken. Jag tycker om Ben och Diane och relationen mellan dem. I den här boke tycker jag dock inte att det händer särskilt mycket nytt på den punkten. Jag tyckte också att den här boken var mer förutsägbar än hans tidigare. Jag listade ganska snabbt ut det som nog skulle vara lite av en överrraskning mot slutet. Men egentligen gjorde det inte så mycket, för den var ändå ganska spännande på slutet. Kanske för att jag själv lider av cellskräck...

Det finns egentligen inte så mycket att säga om den här boken som jag inte redan har sagt när jag läst de tidigare. Jag tycker att de är alldeles lagom underhållning när man vill slappa lite grann och jag kommer också att läsa hans två senaste böcker när tillfälle ges.

Nu vill jag sjunga dig milda sånger

Jag trodde att Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson skulle vara en svensk roman, men där hade jag fel. Linda Olsson är svensk, men bor på Nya Zeeland och den här romanen, hennes debutroman, är skriven på engelska. Själv tycker jag dock att det är lite bakvänt att hon inte själv översatt den, med tanke på att hon ju kan båda språken. I slutet skriver författaren dock att hon inte ville göra det eftersom det då skulle ha blivit en helt annan roman och det kanske stämmer. Men hade det varit jag så hade jag nog hellre översatt den själv ändå.

Romanen handlar om Veronika, som kommer till en stuga i Dalarna för att skriva färdigt sin roman. I huset mitt emot bor enstöringen Astrid, som bakom skyddande väggar bevarar mörka familjehemligheter. De båda kvinnorna närmar sig varandra och de blir till slut vänner och deras vänskap kommer att förändra bådas liv.

Språket i den här romanen är poetiskt och man kan gissa sig till att författaren gillar poesi, eftersom varje kapitel inleds med en strof ur olika dikter. Jag tyckte också om sättet som den var upplagd på. Till exempel så får man ett intryck av att romanen som Veronika till slut kommer att skriva i själva verket är den roman som man just nu läser. Jag gillade också att man får veta mer och mer om huvudpersonerna i precis lagom stora doser så att man vill fortsätta och läsa mer om varför saker och ting blivit som de blivit.

En bok att tycka om! lyder omdömet från Dagens Nyheter som finns på omslaget. Och för en gångs skull kan jag faktiskt instämma i ett sådant omslagscitat. Jag tyckte om den här romanen, som var väldigt stillsam, finstämd och sorglig.

Busters öron

Jag har läst Busters öron av Maria Ernestam. Den handlar om Eva, en 56-årig kvinna vars hobby är att odla rosor. Hon får en dagbok av sitt barnbarn och börjar i den skriva ner sin historia, som hon dittills gjort allt för att glömma. Hon växte upp i en familj som på ytan verkade perfekt, men som inte var det. Hennes självcentrerade mamma gjorde hennes liv till ett helvete och Eva bestämmer sig tidigt för vad hon måste göra.

Jag fastnade för den här boken redan från första meningen (i den "riktiga" boken; inte inledningen i kursiv stil, som jag inte riktigt såg någon mening med): Jag var sju år när jag bestämde mig för att döda min mamma. Enligt min mening är det ett perfekt sätt att börja en bok, eftersom det väcker så många frågor som man sedan vill läsa vidare för att få svar på; varför vill hon döda sin mamma och dödar hon henne verkligen?

Jag gillade den här romanen just för att den är ganska otäck. Det är en hel del våldssamma händelser och det väcker min fascination, samtidig som jag tycker att det är hemskt (speciellt Busters öron, som den djurälskare jag är). Den väcker också en hel del känslor. Sättet som mamman behandlar Eva är verkligen hemskt och man lider med barnet Eva, samtidigt som man ser konsekvenserna av det hos den vuxna Eva.

Dagboksanteckningarna tar nämligen inte bara upp det som har hänt i det förflutna, utan behandlar också det som händer Eva i nutiden. På det viset får man en helhetsbild av henne som person. Men även om det verkar som en ganska mörk roman, så är den inte det. På sina ställen är den, trots allt otäckt, lite smårolig och den slutar ganska hoppfullt.

Jag tycker att Maria Ernestam skriver bra. Språket är varierat och samtidigt enkelt. Dagboksformen gör att den blir lättläst och man får hela tiden veta lagom mycket för att man ska vilja läsa vidare för att få veta mer om vad som händer Eva, både i nutiden och det förflutna. Jag kommer sannolikt att läsa fler romaner av henne någon gång i framtiden.

Bekantas bekanta

Nu har jag då läst Mats Strandbergs andra bok, Bekantas bekanta. Den handlar om Daniel, en överviktig drag queen. Han hamnar ofrivilligt mellan sin bästa kompis Camilla, som är en f d fotomodell som har som mål att få tillbaka mannen hon älskar och förverkliga sin dröm om att bli popartist, och sin lillasyster Lilly, som till varje pris vill bli känd.

När jag hade läst ut Mats Strandbergs debutroman Jaktsäsong förra veckan hoppades jag att denna skulle vara bättre och det var den också. Den var dock inte särskilt bra, bara bättre än den förra. Den stora skillnaden tror jag beror på att denna utspelar sig på 90-talet. Det är lättare att skriva om förfluten tid, för då vet man vad som finns kvar i folks minnen och inte. Jag menar då de populärkulturella saker som författaren tar upp, t ex musik, film, klädmode o s v. Jaktsäsong, som utspelar sig i nutid, riskerar att bli högst omodern inom kort eftersom författaren då inte vet om läsarna om bara ett par år kommer att minnas de låtar och TV-program som nämns.

Men jag tycker ärligt talat att det är lite fantasilöst att inte skapa nya karaktärer i den här romanen. Nästan alla karaktärer i den här romanen förekommer också i Jaktsäsong, dock inte som huvudpersoner. Det kan kanske ibland vara trevligt att stöta på gamla bekanta från en roman i en annan, men eftersom jag inte gillade den första romanen särskilt mycket så känns det inte som några glada och trevliga återseenden.

Karaktärerna är också väldigt stereotypa och det är egentligen bara Daniel som jag känner att jag kan engagera mig i och känna med. Men jag uppskattar att den här romanen inte är lika full av stereotypa fjolliga bögar som den förra, för det var väldigt tröttsamt. Daniel må vara bög och drag queen, men särskilt fjollig är han inte.

Den här boken var lätt att läsa och språkligt var den nog lite bättre än den förra. Men det är osannolikt att jag kommer att läsa fler böcker av den här författaren, för även om Bekantas bekanta var snäppet bättre än Jaktsäsong så var den långt ifrån bra.

Konstnär i den flytande världen

Konstnär i den flytande världen är Kazuo Ishiguros andra roman. Den handlar om Masuji Ono, en gammal, pensionerad konstnär som ser tillbaka på sitt liv och sin karriär. Hans karriär sammanföll med den japanska militarismens uppgång och hans målningar som en gång var högt uppskattade ses nu som propaganda. Hans förflutnas triumf har fövandlats till skam och vanära.

Språket i den här romanen, såväl som i den andra två romanerna av honom som jag har läst, kan beskrivas som sparsmakat och elegant. Jag tycker väldigt mycket om hans sätt att skriva, men innehållsmässigt gillade jag inte den här romanen särskilt mycket. Jag hade svårt att komma in i den och jag kunde inte engagera mig i huvudpersonen. Jag är inte särskilt intresserad av vare sig politik eller konst så det kan vara därför.

Precis som med Berg i fjärran var det dock väldigt intressant att få läsa och lära sig med om den japanska kulturen. Exempelvis är ju äktenskapsförhandlingar mellan familjer något som är helt främmande för mig. Även om jag naturligtvis hört talas om arrangerade äktenskap så visste jag inte exakt hur det går till, så det var en nyhet för mig att båda familjer brukar använda sig av en privatdetektiv för att undersöka den andra familjen för att få ett bättre läge i äktenskapsförhandlingarna.

Jag upprörs också av hur sonsonen Ichiro uppfostras. Han verkar få bete sig hur som helst och han uppfostras till att se ner på kvinnor. Exempelvis så anser han att hans 26-åriga moster Noriko varit olydig för att hon vägrat honom något. I min värld så ska 7-åringar lyda äldre, vare sig de äldre är män eller kvinnor. Det är därför både upprörande och intressant att läsa den här romanen.

Dock anser jag att den inte når upp till samma standard som Berg i fjärran och The remains of the day. Men det är inte någon dålig roman och att jag tyckte att den här romanen var lite tråkig kommer inte att hindra mig från att läsa fler romaner av samma författare.

Recept för ett lyckat äktenskap

Kate Kerrigan heter författaren till Recept för ett lyckat äktenskap. Romanen handlar om matskribenten Tressa Nolan, som är väldigt framgångsrik i sitt arbete. Med män har det dock inte gått lika bra. När hon börjar närma sig fyrtio börjar hon bli rädd för att aldrig bli gift. Men en dag knackar vaktmästaren på och han visar sig vara otroligt snygg. Tressa inleder ett förhållande med honom och snart är de gifta. Men när uppståndelsen efter bröllopet lagt sig börjar Tressa tvivla. Gifte hon sig med honom för att hon älskade honom eller för att hon var desperat?

Parallellt med historien om Tressa och Dan löper historien om hennes mormor Bernadine och hennes äktenskap på 30-talet. Detta gör att det känns som att jag läser två Harlekinromaner på samma gång, en vanlig och en Harlekin historisk. Men de två berättelserna är ganska bra sammanflätade med varandra, t ex genom recepten. Varje avsnitt börjar med ett recept och detta recept har någon betydelse för de båda kvinnorna i kapitlet, dock inte på samma sätt.

Romanen är uppdelad i avsnitt, som i sin tur är indelad i kapitel. Detta gör att den blir väldigt lättläst och det är också lätt att hålla isär vem det är man läser om. Det känns dock ärligt talat lite fantasilöst med recepten som inleder varje avsnitt. Visst blir det en gemensam nämnare för de båda kvinnorna, men det är inte precis originellt. Faktiskt börjar det där med att mat och kärlek hör ihop, att "vägen till mannens hjärta går via magen", kännas ganska uttjatat.

Men på det stora hela så var detta en lättläst och lättsmält kärleksroman. Det var ingen fantastisk litteratur, men som en stunds underhållning fungerade den alldeles utmärkt.

Berg i fjärran

Berg i fjärran är Kazou Ishiguros första roman och den skrev han 1982. Den handlar om Etsuko, en medelålders änka i London. Men i sina minnen återvänder hon till tiden när hon bodde i Nagasaki. Det är några år efter kriget och bomben och hon, som alla andra, kämpar för att bygga upp sitt liv igen. Hon är gravid med sitt första barn. Hon blir vän med Sachiko, som är så upptagen av sina drömmar om att flytta till Amerika att hon inte har tid att ta hand om sitt barn, 10-åriga Mariko. Mariko blir ofta lämnad ensam när Sachiko träffar sin amerikanske vän och Etsuko oroar sig för flickan. Och minnenan av Mariko vävs samman med minnena av hennes egen dotter och Sachikos svek som förälder blir också hennes svek.

Jag älskade ju The remains of the day av Ishiguro och jag tyckte väldigt mycket om den här också. Det händer inte så mycket, men det finns ändå väldigt mycket innehåll i den, både psykologiskt och politiskt. Man får egentligen heller inte veta så mycket om vad som har hänt i Etsukos liv sedan den sommaren i Nagasaki på 50-talet, men genom att läsa mellan raderna kan man gissa sig till mycket. Detta är en stil som påminner mycket om den i The remains of the day och som jag gillar väldigt mycket.

Den handlar också indirekt om politik. Man förstår att samhället i Japan förändrades väldigt mycket under den här tiden, vilket man förstår t ex när männen undrar över vart landet är på väg när kvinna kan rösta på ett annat parti än sin man och där lärarna i skolan uppmuntrar eleverna till att tänka istället för att helt enkelt lära dem det rätta.

Man får också en god känsla av hur annorlunda deras kultur är jämfört med vår, vilket är också väldigt intressant att få ta del av och lära sig. Till exempel så verkar de vara mycket artiga mot varandra, till och med när de är ovänner. Det får ibland en lite komisk effekt, men ibland är det lite irriterande, på så vis att man önskar att de skulle säga sin mening rakt ut istället för att gå som katten kring het gröt.

Jag tyckte som sagt väldigt mycket om den här romanen, även om det kanske inte nådde upp till samma nivå som The remains of the day. Det kan bero på att jag läste denna på svenska eller så beror det helt enkelt på att detta är författarens första roman. Men jag gillar den så mycket att jag i alla fall har bestämt mig för att läsa allt Kazuo Ishiguro har skrivit.

Igår, idag, imorgon

Igår, idag, imorgon av Barbara och Stephanie Keating utspelar sig mellan åren 1957 till 1966 och handlar om väninnorna Sarah, Camilla och Hannah, som växer upp i ett Kenya som kämpar för sin självständighet. De har helt olika bakgrund, men träffas på internatskolan och blir bästa vänner. Men när skolan är slut sätts vänskapen på prov genom konflikter, svartsjuka och missförstånd. Vännerna går skilda vägar. Camilla blir fotomodell och reser runt i världen. Sarah åker hem till Irland studerar vid universitetet i Dublin. Hannah stannar kvar i Kenya och driver familjens farm Langani tillsammans med sin bror Piet. Men den politiska oron i landet hotar deras och farmens framtid. Men de unga kvinnorna har alla en dröm om att återses på Langani en dag.

Detta var en ganska tjock roman, över 600 sidor lång. Jag hade också lite svårt att engagera mig i berättelsen. Inte för att den inte var intressant, för det var den, men jag tror att det beror på att författarna berättar istället för att gestalta. Med det menar jag att författarna inte låter handlingar och repliker tala om vad karaktärerna tänker och känner, utan att de skriver ut det direkt. Det tycker jag gör att det blir tråkigt och ointressant. T ex så får man aldrig veta varför flickorna tycker så mycket om Langani; enda anledningen att man vet att det är deras favoritplats på jorden är att det står att de tycker det.

Dessutom tyckte jag inte att författarna tog tag i det politiska resonemanget tillräckligt. Det politiska klimatet i Kenya spelar en mycket stor roll i romanen, men författarna behandlar det alldeles för ytligt. Dessutom talar de om den engelska imperiet i lite väl poistiva ordalag, som att de fortfarande tror att England gjorde en välgärning som "tog hand om" Kenya (och andra länder). Det är något som jag absolut inte håller med om.

Karaktärerna i romanen var också ganska tråkiga och det var inte någon av dem som jag kände särskilt mycket för. Camilla är den enda som känns i alla fall lite dynamisk och levande, annars är alla karaktärer väldigt intetsägande. Miljön är rätt bra beskriven, så jag antar att författarna själva har varit, kanske till och med växt upp i, Kenya. Men samtidigt tycker jag att de förmedlar en något för romantiserad bild av landet.

Jag brukar tycka att det blir ett sämre resultat när två personer skriver tillsammans, men i den här romanen tycker jag inte alls att det märks att det är två författare. De verkar skriva på samma sätt båda två. Men jag kan inte påstå att jag tyckte att den här romanen var särskilt bra. Grundidén är bra, men författarna lyckas inte förvalta den på grund av att de inte är tillräcklig bra på att skriva.

Jaktsäsong

Jag hade tänkt mig lite lättsmält sommarläsning när jag började läsa Mats Strandbergs Jaktsäsong. På omslaget duggar lovorden tätt; den beskrivs bl a som Årets chick-lit en underbar bok och chick-lit när den är som bäst. Jag vet i och för sig vid det här laget att sådana lovord inte är att lita på, så förväntningarna var inte alltför höga. Jag ville bara ha lite lättsmält läsning.

Romanen handlar om Melinda som vill träffa mannen i sitt liv. Men det är svårt när hon bara umgås med bögar och går på gayklubbar. Magnus är Melindas bästa vän och dessutom hennes chef på Internetsajten där de skriver om TV-program. Han drömmer också om den rätte, men tycker sig ha hittat honom i vännen Sebastian. Sebastian däremot vill hellre ha sin hemlige älskare. När Melinda sedan blir förälskad i Andreas, deras nya medarbetare som dessutom också är bög, inser hon att det kan bli ett problem.

Detta var bland det tråkigaste jag någonsin har läst. Det är visserligen rätt så originellt att bögar får vara huvudpersoner i en sådan här roman, men det räcker liksom inte med det för att det ska bli något speciellt med boken. Den var väldigt tråkig och slätstruken i språket och jag kände inget engagemang för någon av huvudpersonerna (utom möjligen norrlänningen Andreas). Miljön var också helt ointressant för mig. Att rabbla vilka nattklubbar som personerna går på och vilka de träffar (av vilka några är verkliga "kändisar" i Stockholms gayvärld, gissar jag) säger mig ingenting och är mig dessutom helt likgiltigt. Den här boken är helt enkelt så ytlig som någonting kan vara.

Att författaren dessutom refererar till TV-serier som t ex Svenska Top Model 2005, Buffy Vampyrdödaren och Sex and the City gör att boken kommer att bli inaktuell på nolltid (vilket i och för sig inte gör något). Men jag tycker att det är synd att författaren späder på de fördomar som finns om homosexuella. Visst kan det vara så att det finns så här fjolliga bögar (det är till och med troligt att det gör det; efter att ha läst på författarens blog så är han misstänkt lik sina karaktärer), men jag tycker ändå inte att det är de som behöver uppmärksammas. Det hade t ex varit mycket intressantare att få läsa om Andreas erfarenheter om att vara homosexuell i Norrland.

Jag blev inte precis sugen på att läsa mer av Mats Strandberg, men jag kommer nog ändå att göra det eftersom jag faktiskt lånade ytterligare en bok av honom på biblioteket. Jag hoppas på att den är bättre än denna. Detta är ju faktiskt hans debutroman, även om han inte precis är ny på att skriva (frilansjournalist och krönikör på bl a Aftonbladet och QX) och så mycket sämre lär den ju inte kunna bli.

Små citroner gula

Små citroner gula av Kajsa Ingemarsson handlar om Agnes som kommer från en småstad, men som nu jobbar som hovmästare i Stockholm och har en pojkvän som är musiker. Men helt plötsligt förändras allting. Hon slutar på sitt jobb för att chefen tafsar på henne och pojkvännen gör slut. Hon får jobb på en alldeles ny restaurang, men det går lite trögt att få gäster så framtiden ser osäker ut. Dessutom flyttar det in en ny granne som spelar musik på hög volym när hon ska sova och som tar hennes tvättid. Men kanske är det så att det finns en mening med allt som händer, som Agnes väninna påstår?

Det bästa adjektiv jag kan komma på att beskriva den här romanen med är mysig. Den handlar om att hitta sig själv, om vänskap och om kärlek, precis som de flesta andra feel good-romaner. Det är omöjligt att inte dra paralleller till t ex Marian Keyes, men samtidigt känns det uppfriskande att läsa en roman i svensk miljö. Det finns även andra romaner i denna genre som utspelar sig i Sverige, t ex Denise Rudbergs, men de når inte upp till Ingemarssons standard. Språkligt är den här romanen i och för sig inget mästerverk, men det är ingen tvekan om att Kajsa Ingemarsson är en mycket bättre författare än Denise Rudberg.

Jag känner att jag kan engagera mig i huvudpersonen Agnes; kanske för att jag också har jobbat inom restaurangbranschen. Vissa sidor hos henne irriterar mig dock oerhört, som att hon inte ens fattar att pojkvännen är ett kräk och att hon dessutom tar tillbaka honom sedan han gjort slut med henne.

Jag har tidigare läst två andra romaner av Kajsa Ingemarsson, På det fjärde ska det ske och Inte enklare än så. Jag kan inte direkt minnas vad de handlade om, men jag minns att jag tyckte att de var bra när jag läste dem. De fastnar dock inte i minnet någon längre tid. Men jag tyckte som sagt att den Små citroner gula var en mysig roman och om man vill ha lite lättsam och lättläst läsning så passar den här alldeles utmärkt.

Fördömd

Fördömd av Johanne Hildebrandt handlar om Helena Torvald, en ung arkeolog som gör ett intressant fynd vid utgrävningarna vid Stalofjället. Fyndet är en kvinna som på 900-talet offrats brutalt. Men när fyndet förs till Stockholm börjar en massa otäcka saker hända. Helena får veta mer om sitt förflutna och sin familj och hon förstår snart att det är hon som måste lösa problemet med den mörke...

Det är en skräckberättelse, men särskilt skrämmande tycker jag inte att den egentligen är. Ändå blev jag fast i berättelsen nästan med en gång och jag ville hela tiden läsa vidare för att få veta mer om Helenas förflutna och på vilket sätt det var kopplat till Ailis och Klements historia från 912, som berättas parallellt med Helenas historia i nutid.

Historien i sig kändes förstås inte särskilt trovärdig, men å andra sidan så är det väldigt sällan som skräckberättelser gör det. Speciellt inte i en sådan här miljö; visst, i Bangor, Maine kan sådana saker kanske hända, men inte i Stockholm eller Lycksele. Det blir helt enkelt lite för nära. Jag har avstått från att läsa den här romanen fram till nu just för att det har känts för otroligt med en norrländsk skräckroman, men nu när jag har läst den tycker jag faktiskt att författaren lyckats över förväntan.

Dock tycker jag att hon kunde ha lagt ner lite mer tid på miljöbeskrivningarna. Det räcker inte riktigt med mygg för att man ska känna att man är i Norrland. Karaktärerna känns också ganska känslolösa och stereotypa. Speciellt känns Johan som direkt plockad från Jägarna: över 30 år, ensamstående, flanellskjorta, snusar, gillar att fiska, tystlåten och blyg. Om jag inte hade vetat att författaren ursprungligen kommer från Lycksele skulle jag ha gissat att hon aldrig varit i Norrland överhuvudtaget. Även de andra karaktärerna var rätt enformiga och känslolösa.

Med tanke på det jag skrivit ovan borde jag inte ha gillat den här romanen, men det gjorde jag konstigt nog ändå. Jag gillade också hennes trilogi om Valhalla: Freja, Saga och Idun, trots att de uppvisade samma brister i litterär kvalitet. Så det måste ju ändå finnas något med hennes böcker som tilltalar mig, även om jag inte riktigt kan säga vad.

Sugar-kvinnan som steg ut ur mörkret

Sugar-kvinnan som steg ut ur mörkret av Michael Faber handlar naturligtvis om just Sugar, en nittonårig prostituerad som gradvis lyckas komma upp sig livet. Den handlar också om William Rackham, motvillig arvtagare till ett framgångsrikt parfymeri, som köper loss Sugar för att få ha henne helt för sig själv. Det handlar också en hel del om William Rackhams familj, t ex den tokiga hustrun, den djupt religiöse brodern och broderns väninna.

Den här romanen är väldigt lång, ca 850 sidor, och man kan inte undgå att märka att författaren lagt ner mycket arbete på att ta reda på fakta om 1870-talets London. Miljöerna som beskrivs, allt från de fattigaste områdena till det mer välbärgade Notting Hill, känns väldigt trovärdiga. Och trots att författaren har gjort så mycket forskning så låter han bli att ta med allt han lärt sig, vilket jag tycker är bra. Jag avskyr när författare tycker sig ha gjort research i onödan om de inte skriver ner varenda detalj i boken. Men Faber lyckas mycket bra med sina miljöbeskrivningar tycker jag utan att vara någon expert på tidsperioden. Men det är känslan som räknas eller hur?

Karaktärerna känns också trovärdiga och autentiska, även om Sugar kanske ibland känns lite väl överdriven. Jag har lite svårt att tänka mig att det fanns särskilt många prostituerade kvinnor med författarambitioner och som kunde läsa och skriva vid den tiden. Men annars tycker jag att karaktärerna funkar alldeles utmärkt. De känns levande och lite oberäkneliga.

Jag gillar också att bokens berättare är närvarande som någon sorts allvetande ande eller spöke som guidar mig som läsare och ger mig den information som jag behöver, nästan som the Ghost of Christmas Past från A christmas carol av Charles Dickens. Men jag saknar också denna allvetande guide när denne, i och för sig ganska omärkligt, försvinner en bit in i romanen.

Man kan inte direkt påstå att den här tiden, slutet av 1800-talet, är någon favorit för mig. Tvärtom känner jag mig väldigt avogt inställd till det engelska samhället på den här tiden, så som jag känner till det genom t ex Jane Austen och systrarna Brontë. Jag har väldigt lite tålamod med överklassens levnadssätt där pengar, kläder, frisyrer och bjudningar är det viktigaste, hur världen än såg ut i övrigt med svält och elände. Den här romanen utspelar sig tll största delen i överklassen, men den tar också upp en del om hur de fattiga hade det. Den visar också på fler nyanser hos överklassen än t ex i Austens romaner och detta gjorde att jag faktiskt tyckte att den här romanen var riktigt bra.

Det som jag var mindre nöjd med var slutet. Det kändes inte riktigt som att romanen hade något slut och det i sig är väl okej; med tanke på hur romanen började, d v s rakt in i de här människornas liv, så kan man ju tänka sig att deras liv bara kommer att fortsätta även utan oss som betraktare. Men att plötsligt dra upp tempot i romanen med en dramatisk händelse, bara för att avsluta där kändes faktiskt lite konstigt. Men jag tycker ändå att helhetsintrycket av den här romanen var bra och jag tyckte att den var mycket läsvärd.

A blind eye

A blind eye av G. M. Ford handlar om Corso som är författare och skriver om verkliga kriminalfall. I bokens början är han efterlyst av Texaspolisen för att han ska vittna i en rättegång. Men han flyr tillsammans med sin f d älskarinna och hamnar mitt i en snöstorm. De söker skydd i ett ödehus och där hittar han kvarlevorna efter familjen som bodde där för länge sedan. Corso börjar söka efter mördaren, vilket inte är så lätt när det var så länge sedan. De har dessutom Texaspolisen och en person som inte vill att sanningen ska komma fram efter sig.

Enligt baksidestexten tyckte jag att den här boken verkade ganska spännande, men jag hade fel. Den var mest irriterande dålig. Det kändes som att läsa ett dåligt avsnitt ur någon amerikansk deckarserie. Ordvalet var nämligen direkt hämtad från TV, med svordomar och allt. Dialogen var dessutom väldigt talspråklig, med ord som coulda, offa, lotta, och sammandragning används hela tiden. Det kanske är språkfascistiskt, men jag gillar det inte alls. Jag tror inte att den här boken finns översatt till svenska och jag hoppas att det förblir så.

En annan sak som irriterade mig, även om det faktiskt är så i nästan alla böcker i den här genren, är att nästan bara efternamnen används. Jag kan inte ens minnas huvudpersonen Corsos förnamn, även om jag vet att det står någon gång. Och det känns lite konstigt att Corso kallar sin f d älskarinna, vän och arbetskamrat för Dougherty istället för Meg. Irriterande är det också att vissa personer kallas för det de har på sig, t ex Sweater, Suit och Uniform. Visserligen bara när huvudpersonen inte vet vad de heter, men det verkar ändå nedsättande på något vis, som att det enda som karaktäriserar dem är vad de har på sig.

På insidan av boken finns tre sidor lovord över författaren och tre av hans böcker (denna är tydligen hans tredje), bl a påstås detta vara en page-turner (ja, man bläddrar fort för att snart bli klar med skiten) och a breakneck thriller (jo, man fick nästan lust att hänga sig av uttråkning), men det är bara falsk marknadsföring- den här boken är absolut inte värd att läsas.

Svart krabba

Svart krabba av Jerker Virdborg utspelar sig i ett nordligt land i en obestämd tid. Det är krig och fyra män får ett uppdrag som för dem ut på havsisen. De ska föra en kapsel med okänt innehåll till en sambandscentral och uppdraget är mycket farligt. De känner inte varandra och frågan är om de kan lita på varandra.

När jag läste baksidestexten på den här romanen var jag tveksam till om jag skulle gilla den. Jag har ingenting emot fantasivärldar, men när det beskrivs som ett land "som påminner om Sverige, i en tid som kan vara vår" och att man inte vet vem som krigar och varöfr kändes det lite för diffust och osannolikt. Men när jag väl började läsa upptäckte jag att jag verkligen gillade den här romanen. Att man inte vet var och när den utspelar sig tilltalar verkligen min fantasi. I min egen tolkning så är detta en framtidsskildring, dock inte så värst långt in i framtiden, där Sverige och Norge är ett land, men ett land där det råder inbördeskrig.

Men det har faktiskt inte särskilt stor betydelse. Romanen är spännande i alla fall; trots att man inte vet vem fienden är så förstår man huvudpersonernas rädsla, för fienden och för varandra. Krigsskildringen känns precis lika realistisk som i någon annan bok, trots att man inte vet något om vilka som krigar och varför de gör det.

Språkligt tyckte jag att den här romanen var rätt bra, speciellt i dialogerna som kändes väldigt autentiska. Jag gillar också hans sätt att med språket förmedla den stress som huvudpersonen känner genom att använda sig av skiljetecken, upprepningar o s v: Kraftig skottlossning alltjämt, han fortatte med frånsparkarna, såg något vid sidan om sig, lika svart där som framför, blev tvungen att blunda, ett kort stycke gled han med stängda ögon, ont! kan inte se! kände bara skridskornas stål glida över isen och fartvinden trycka hårt mot ansiktet innan han åter tittade, fortsatt häftig eldgivning bakom ön, ännu en granatexplosion, han försökte öka tempot ännu mer, pendlade med benen i jämn och mycket kraftfull takt, höll hårt om tubkapselns remmar, kisade, fortsätt! fortare! blinkade gång på gågn, tittade inte förrän det var absolut nödvändigt.

Dock tyckte jag att den ibland kändes lite långdragen. De kunde ha kommit iväg på sitt uppdrag snabbare och de kunde också har kommit fram till sitt mål snabbare. Dock har jag inget emot slutet, som är ganska oklart. Jag har tillräckligt med fantasi för att inte behöva få allting förklarat för mig, men jag gissar att det är många som irriterar sig på slutet.

Iskallt spår

Iskallt spår av Stephen Booth är den tredje fristående boken om poliserna Ben Cooper och Diane Fry. I den här boken har de personalbrist samtidigt som det händer en hel del. En kvinna hittas ihjälfrusen uppe på Irontongue, en död man hittas vid sidan av vägen och ett spädbarnslik hittas i vid ett gammalt bombplan. Samtidigt dyker kanadensiskan Alison Morrissey upp och vill ta reda på vad som hänt hennes morfar som antas ha deserterat efter en flygkrasch i området under andra världskriget.

Vanligtvis brukar jag inte gilla deckare, men jag gillar faktiskt Stephen Booths böcker. De två jag läst tidigare har jag tyckt bra om och den här gillade jag också. Det är därför mycket troligt att jag kommer att läsa ännu fler böcker av honom. För att försöka analysera varför jag gillar dem så tror jag att det det beror på karaktärerna. Ingen av huvudkaraktärerna är deprimerad och nersupen, utan de är båda relativt unga och även om de har vissa privata problem så känns det som om jag kan engagera mig i dem. Spänningen mellan Cooper och Fry är också alltid närvarande, vilket gör den ännu intressantare.

Språket i hans böcker kanske inte särskilt märkvärdigt, men det är definitivt bättre än i de flesta andra deckare. Det är också ett stort plus. I den här boken tyckte jag dock att det blev lite för många lik; jag hade ett tag svårt att hänga med i vilka som hade dött. Det var ju heller ingen överraskning för läsaren att det fanns ett samband mellan morden och tjejen som ville veta sanningen om sin morfar, men man var i alla fall tvungen att läsa vidare för att kunna räkna ut vilket sambandet var. Att boken inte är alltför förutsägbar är också någonting jag gillar.

Stephen Booths böcker är alldeles lagom som slapp sommarläsning och jag kommer att försöka få tag på bok nr fem på biblioteket för att läsa under sommaren (bok nr fyra är jag ganska övertygad om att jag redan har läst en gång för länge sedan och de är inte tillräckligt bra för att man ska läsa dem mer än en gång).

Harry Potter and the Deathly Hallows

Så har jag då äntligen läst ut den sjunde och sista Harr Poitter- boken, Harry Potter and the Deathly Hallows. Äntligen säger jag för att jag väntat och längtat efter den här boken sedan jag läste den förra första gången, men samtidigt känns det oerhört sorgligt att det nu är slut. Men jag tycker ändå att J K Rowlings gör rätt i att avsluta nu, så som hon har sagt redan från början. Det skulle inte bli bra att fortsätta bara för att tjäna ännu mer pengar.

I den här boken är Harry på väg att bli myndig, vilket innebär att det skydd som han fått från sin mamma kommer att upphöra. Det innebär att Harry nu är i ännu större fara än tidigare. Harry, Ron och Hermione har beslutat sig för att inte återvända till Hogwarts det här året; istället ska de bekämpa Voldemort på det sätt som Dumbledore berättat för Harry. Men Harry tycker inte att han har fått tillräckligt med information och detta leder också till slitningar mellan de tre vännerna. Kampen mot Voldemort leder dem på spännande äventyr och slutligen också tillbaka till Hogwarts.

Den här boken var fylld med spänning och action. Man ville hela tiden fortsätta att läsa för att få veta hur det skulle gå. Jag mer eller mindre sträckläste den under två dagar. Men den var också sorglig, inte bara för att det var den sista, utan för att många karaktärer som man lärt sig att tycka om dog.

Jag tycker att Rowlings på det stora hela har fått historien att gå ihop genom hela serien. Nu när jag har läst om alla böcker på en ganska kort tid har jag haft dem i färskt minne och har då insett att vissa saker som verkade obetydliga i första boken blev viktiga i den sjätte o s v och det tycker jag om. Dock finns det också vissa saker som inte riktigt stämmer och även vissa saker som i alla fall för mig verkar helt ologiska. Men böckerna är i stort tillräckligt bra för att jag ska kunna bortse ifrån detta.

Främst tycker jag att Rowlings har lyckats med karaktärerna. Dels låter hon dem utvecklas genom serien och dels så låter hon dem ha både goda och dåliga sidor. Och det gäller inte bara huvudpersonerna, utan de flesta karaktärer. Jag har absolut haft favoriter bland dem: Sirius Black, Remus Lupin (kanske för att jag är hundmänniska?), Severus Snape, Charlie Weasley, Oliver Wood, Luna Lovegood m fl, och i den här sista var det roligt att återse några och sorgliga att några dör.

Fast nu återstår ju faktiskt två filmer i serien, så det finns ju faktiskt mer att se fram emot. Jag förutspår dock att jag kommer att fälla några tårar när jag ser den sista filmen.