Den otröstade

Den otröstade är Kazuo Ishiguros fjärde roman och den handlar om Ryder, som är konsertpianist. Han kommer till en stad, vilken nämns inte, någonstans i centrala Europa för att hålla en konsert. Men han har tappat bort sitt tidsschema och detta gör att han hela tiden kommer på avvägar från det han egentligen ska göra. Han träffar bäraren Gustav, dennes dotter Sofie och sonsonen Boris, hotellägaren Hoffman och dennes son och hustru, den f d alkoholiserade dirigenten Brodsky och hans f d fru miss Collins m fl.

Egentligen kan man inte skriva mycket mer om handlingen än så här, för i själva verket handlar den här romanen inte om någonting annat än Mr Ryder och hans färder runt i staden. Det är mer som att läsa en dröm än att läsa en roman. Det händer hela tiden konstiga saker som bara kan inträffa i drömmar, som t ex det faktum att han när han träffar Sofie inte ens vet hur hon ser ut, men i nästa ögonblick framgår att de känner varandra och ska köpa hus tillsammans. Eller att han hittar ett bilvrak, som visar sig vara den bil hans föräldrar hade när han var liten, och att han åker iväg till en plats som senare visar sig vara hotellet han bor på.

Jag tyckte att den här romanen var mycket jobbig att läsa. Jag blev vansinnigt stressad över hans sätt att bara ge sig iväg någon annanstans än dit han borde bara för att någon försöker övertala honom till det. Jag blir också stressad över alla människor som han glömmer på det viset, t ex glömmer han pojken Boris på ett café.

I de tidigare romaner av Ishiguro som jag har läst har jag verkligen gillat hans språk och sätt att skriva. Den här romanen är skriven på samma sätt, men här tycker jag att det på något vis känns fel och malplacerat. Alla människor pratar så vårdat och artigt, trots att de i själva verket är riktigt ohövliga. Det gör att man får en känsla av romanen utspelar sig någon gång för ganska länge sedan, men vissa detaljer, som personsökare och TV-spel avslöjar att handlingen utspelar sig i nutid (d v s i början av 90-talet, då romanen skrevs).

Jag tycker därför att den här romanen hittills är Ishiguros sämsta. Den var inte dålig, men jag hade svårt att hålla intresset uppe eftersom jag inte kände något särskilt för någon av karaktärerna. Och att jag hela tiden kände mig otroligt stressad gjorde inte saken bättre. Men det kommer inte att hindra mig från att läsa fler romaner av samma författare, för han har ju tidigare skrivit romaner som jag tyckt mycket om. Dessutom vittnar även den här romanen om att han är en väldigt duktig författare, även om jag inte gillad handlingen i denna.